För en dryg vecka sedan kvalificerade sig Irlands damlandslag i fotboll till VM, efter att ha slagit Skottland. Kort därefter läckte en video från firandet, där spelarna dansar och sjunger ”Ooh ah, up the ra”, en refräng från bandet The Wolfe Tones 80-talshit Celtic symphony med budskapet att stödja IRA.

Reaktionerna i Irland var till en början de väntade. Lagets coach bad om ursäkt, politiker sade att det var en olämplig sång och textförfattaren förklarade att texten inte nödvändigtvis syftar på ”the provos”, det provisoriska IRA som inledde en bombkampanj 1969 när det officiella IRA utlyst vapenvila. Ett försvar The Wolfe Tones har använt sig av förr.

En av de hetaste nordirländska grupperna – även om de nog hellre skulle kalla sig irländska – är rapparna Kneecap. De uppträder med balaklava i de irländska färgerna och rappar omväxlande på irländska och engelska. Bandnamnet är taget från den bestraffningsmetod som IRA (det provisoriska) använde sig av i katolska områden, nämligen att skjuta någon i knäskålen.

Även Kneecap har fått kritik, från irländskt så väl som brittiskt håll. Men i stället för att be om ursäkt, eller mumla om gamla IRA (det har aldrig varit någon tvekan om vilket IRA som åsyftas) så har de ryckt på axlarna. De har nämligen fördelen av att vara unga och kunna känna av stämningar i samtidskulturen. Dessutom låter de betydligt bättre än vad The Wolfe Tones någonsin gjort.

Att landslaget sjöng ”Celtic Symphony” var inte ett kulturskifte i sig, utan snarare ett bevis på att ett sådant redan skett. Det senaste decenniet har republikanismen, som på Irland innebär att vara för en återförening av ön, åter växt sig stark. Det som kallas rebellsånger, låtar som sällan handlar om IRA men som används i samma kontext, sågs tidigare som töntiga kvarlevor från föräldrarnas generation. Nu har de fått en renässans. Ett annat uppmärksammat band är The Mary Wallopers från Dundalk, alldeles på gränsen till Nordirland. De har gått från rap till folk och gör en grej av att sjunga anti-brittiska sånger och har ungefär samma attityd till kritiken som Kneecap.

En anledning till skiftet, som många pekar på, är att den yngre generationen inte upplevt konflikten och romantiserar den. En annan är Brexit, som aktualiserat frågan om Nordirlands status. Men det officiella Irland har också alltid varit obekväma i fråga om republikanismen. På den lokala puben har man fått sjunga rebellsånger, men inte i offentligheten. Och även om det traditionellt statsbärande partiet, landsbyggdskonservativa Fianna Fáil, på pappret är republikaner, har man haft beröringsskräck för nordirlandsfrågan.

Det har gett band som Kneecap möjligheten att provocera inte bara lojalister i Nordirland, utan även den äldre generationen i republiken Irland. Deras inställning att det är både på skämt och allvar gör bara provokationen bättre. Eller värre.

Det hade kunnat sluta där, med ursäkten och ett antal texter om de illdåd som provisoriska IRA utan tvekan gjort sig skyldiga till. Men när brittisk media började läxa upp det irländska laget och ifrågasätta spelarnas historiekunskaper vändes ilskan åt ett annat håll. För om det är något irländare är medvetna om är det vilken statsmakt som genom århundradena stått för flest övergrepp på ön. Snart dök det upp sympativideor. Och även från mindre fräcka aktörer gjordes försök att förstå och förklara snarare än fördöma. Oavsett det faktum att IRA-slogans förmodligen snarast motverkar ett enat Irland, är de samtidigt ett tecken på att det är precis vad allt fler unga irländare vill.