– Det låg döda kroppar överallt utomhus, det är sådant som man inte glömmer, säger han.

Hans far Majed beskriver kriget som ett svek av USA, som han påstår har spridit lögner om Irak både före, under och efter kriget. De två länderna hade historiskt sett kommit relativt väl överens, något som blev tydligt under kriget mot Iran då USA tillsammans med stora delar av västvärlden stöttade Irak. Men det hela tog en drastisk vändning i samband med Gulfkriget på tidigt 1990-tal, när USA i stället valde att stötta Kuwait.

– Det var fel av Saddam att gå in i Kuwait, men USA ville att han skulle begå misstag. Tack vare det fick de en anledning att attackera oss, säger han och fortsätter:

– De gjorde allt för att smutskasta vår ledare och vända både världen och hans eget folk emot honom. Han fick för stor makt och för mycket inflytande.

Majeds påstående om att USA invaderade Irak på tvivelaktiga grunder har brett stöd även i väst. Invasionen har fått stor kritik, inte minst från FN. Den dåvarande amerikanska presidenten George W Bush utlyste ett ”krig mot terrorismen” strax efter terrorattackerna den 11 september 2001, och efter kriget i Afghanistan riktade han blicken mot Irak. Bush hävdade att landet under Saddam Husseins ledning utgjorde ett hot mot den globala säkerheten, och anklagade samtidigt Irak för att ha massförstörelsevapen – något som trots omfattande sökinsatser under ledning av FN aldrig hittades. USA beslutade sig trots den svaga bevisföringen för att skapa en koalition och genomföra en invasion utan FN:s stöd, där USA:s och Storbritanniens insatser var mest omfattande.

– De förstörde våra hus och dödade våra barn. Vi såg våra älskades blod rinna genom våra händer, säger Majed.

Majed och hans familj är shiamuslimer och bodde i den heliga shiamuslimska staden Najaf vid tidpunkten för invasionen. Även om Bagdad oftast hamnar i fokus i berättelserna om de blodiga striderna drabbades även omkringliggande städer av våldsamma markstrider. I Najaf ligger världens största gravplats, Wadi al-Salam, där över 5 miljoner människor vilar, däribland den viktiga religiösa profilen Imam Ali. Platsen, som på svenska översätts till “Fredens dal”, förvandlades till ett slagfält i ett tidigt skede när de amerikanska soldaterna tog skydd bakom gravstenarna samtidigt som de avancerade längre in i staden.

Åsikterna går isär om den forne diktatorn Saddam Hussein, som styrde landet med järnhand i över två decennier. I Majeds hushåll hyllas han av nästan alla, förutom av den nyingifta svärdottern. Hon är poet och författare till flera diktböcker, och den enda i familjen som kan engelska. I flera timmar hjälper hon till att översätta sin svärfars tankar om invasionen, trots att hon bär på en helt annan åsikt än honom.

– Saddam Hussein var ond. Han är anledningen till att min farbror dog, berättar hon och fortsätter:

– Man kan nog med säkerhet säga att alla irakier ser USA som sin fiende, men just kring Saddam är vi inte enade. Vissa såg honom som en hjälte och andra inte. Vi bor i ett hus här där jag hatar honom, och de beundrar honom.

Hon är själv för ung för att minnas de omskrivna händelserna under tidigt 2000-tal, men det får henne inte att backa från sin ståndpunkt. Krigets efterspel påverkar fortfarande alla överlevare i landet, som nu letar efter olika sätt att laga och ena sitt konfliktdrabbade Irak. Hennes svärmor förstår och accepterar hennes syn på den kontroversiella ledaren, men håller inte med.

Man kan nog med säkerhet säga att alla irakier ser USA som sin fiende, men just kring Saddam är vi inte enade.

– Alla pratar bara om allt dåligt som han gjorde, men han gjorde mycket bra saker också. Innan USA kom in i bilden fick alla skolgång, mat i skolan och sjukvård. Vi såg inte den fattigdom som vi ser i dag, säger hon.

Saddam Hussein tillhörde Iraks sunnimuslimska minoritet, och utsatte den shiamuslimska majoriteten för förtryck under sin tid som diktator. Förtrycket från regimens sida tog sin början under den iranska revolutionen 1979 när Ayatolla Khomeini manade till resning bland Iraks shiamuslimer.

Saddam Hussein fruktade att folket skulle lyssna till den iranske ledarens uppmaning och göra uppror mot regimen. Under hela 80- och 90-talet följde en besinningslös våldsvåg i Irak riktad mot den shiitiska befolkningen, där oliktänkande fängslades och mördades i ett försök att kväva den politiska oppositionen. Framför allt var det medlemmar i det förbjudna religiösa partiet Dawa som regimen var ute efter.

Majed och stora delar av hans familj har valt att förbise det förtryck som Saddam Hussein och hans regim utsatte shiamuslimerna för. Stora delar av den shiitiska befolkningen ser dock annorlunda på saken. Många uttryckte en lättnad när amerikanska trupper tågade in i landet. När regimen föll innebar det slutet på det våld och förföljelse som plågat dem i årtionden. Äntligen kunde de ta en större plats i samhället, något som märktes i samband med att de återupptog sina storstilade vallfärder genom landet – till fots och till häst.

Utvecklingen i Irak sedan invasionen 2003 har varit allt annat än ljus. När de amerikanska trupperna och deras allierade lämnade Irak 2011 fanns ännu ingen fungerande regering, och den utlovade demokratin lyste med sin frånvaro. USA:s avslutande insats “Operation New Dawn” 2010, som skulle verka för att återupprätta struktur och ordning i landet, blev ett misslyckande. De inre oroligheterna i landet fortsatte att växa efter att de sista trupperna lämnade landet i december 2011. Majed hävdar att invasionen och dess efterspel gav terrorgrupper fritt spelrum i landet och lyfter fram IS framfart i norra Irak som exempel.

– Allt som vi hade byggt upp föll samman, vi hade det mycket bättre innan. Titta bara på IS till exempel. USA är den främsta anledningen till allt dåligt som hänt vårt land, alla konflikter och alla terrorister.

I dag har Irak återfått ett stabilt styre, men missnöjet pyr i befolkningen. Förra året valdes Abdul Latif Rashid till ny president, efter Barham Salih som innan dess suttit på makten sedan 2018. Den nuvarande ledningen förknippas allt för ofta med omfattande korruption och har svårt att ena landet. Majed är tydligt missnöjd över dagens styre som enligt honom inte vill Iraks bästa, utan drivs av sina egna agendor och intressen i väst.

– De är inte ens värda att putsa mina skor, säger han bestämt och vill inte diskutera saken vidare.

En tidig morgon i slutet av mars 2003 vaknar sjuåriga Zahra Kareem upp i sitt hem i östra Bagdad. Himlen är kolsvart och ljusen i huset är släckta. Vid det här klockslaget är det vanligtvis ljust utomhus, men just i dag tycks solen aldrig gå upp. Det Zahra upplever är inledningen av det som skall komma att kallas Slaget om Bagdad. I ett försök att försvåra för det amerikanska flygartilleriet har Saddam Hussein beordrat försvaret att antända olja vars rökmoln lägger sig som ett mörkt täcke över staden. De senaste dagarna har sporadiska bombanfall och robotattacker skett i regionen. De kommande dagarna väntas en upptrappning.

– Där och då förstod jag ingenting av det som hände, och det kanske var bra egentligen, säger Zahra.

”Tänd inga lampor, tejpa för era fönster!” Så löd Saddam Husseins uppmaningar till det irakiska folket när det stod klart att den amerikanska stridsmakten var på ingång. Kriget kom inte som en överraskning. Tidsfristen som USA givit Saddam Hussein och hans familj att överge makten och lämna Irak hade gått ut. Hotet om en fullskalig invasion av landet skulle snart bli verklighet. Zahras familj följde regimens direktiv noggrant. I den mån det gick höll de sig inomhus, samlade i ett mörkt rum.

– Mamma och pappa gjorde allt de kunde för att avdramatisera det hela, så att vi inte skulle bli så rädda. Men det var vi förstås ändå.

Sjuåriga Zahra hade hört talas om stridsrobotar, och oroade sig för att de skulle slå ned i närheten av deras hus.

– Jag minns att pappa skrattade till när jag frågade honom: ”Om en robot träffar vår trädgård, kan vi inte bara bygga en bro över gropen?” Jag förstod liksom inte vad det innebar, säger hon och tar en kort paus.

Innan USA kom in i bilden fick alla skolgång, mat i skolan och sjukvård.

– Förlåt, men det är så mycket minnen som kommer tillbaka nu. Jag vill ändå berätta, för jag vill att världen ska förstå vårt lidande, säger hon sedan.

Zahra, som i dag är 27 år gammal, bearbetar fortfarande de traumatiska händelser hon minns från sin barndom. Invasionen innebar inte endast att hon tvingades vänja sig vid en våldsam och i det närmaste kaotisk tillvaro, utan också stora förändringar i det som tidigare varit en självklar del av vardagen. Under hela hennes livstid hade hon matats med budskap om Saddam Husseins storhet. Han hyllades i alla rum och den som kritiserade honom riskerade att hamna i fängelse.

– När jag gick i skolan handlade allt om honom. Alla barnvisor vi sjöng handlade om honom och alla sagor vi läste var om honom. Hans bilder och plakat fanns överallt, berättar hon.

Plötsligt hade vinden vänt.

– Skolan var stängd under invasionen och jag minns så tydligt vad som hände under de första dagarna när vi kom tillbaka, kort efter att regimen hade fallit, säger hon och fortsätter:

– En av lärarna bad oss plocka fram alla läroböcker i varje ämne. Sedan fick vi riva ut första sidan, som var en bild av Saddam.

Lärarkåren hade tystats under många år, och stora delar av den njöt av att visa sitt missnöje gentemot den forne presidenten. Samtidigt fanns det en betydande del av befolkningen som tog honom i försvar. Tiden under Saddams ledning präglades av en kontrollerad tillvaro, som skänkte en viss grad av trygghet till dem som följde hans order och tillhörde ”rätt” etnicitet. Från och med den första smällen den där tidiga vårdagen hade de förutsägbara gatorna i Bagdad förvandlats till ett slagfält där ingen längre gick säker.

Klockan halv 6 på morgonen den 20 mars träffade den första bomben sitt mål i södra utkanten av Bagdad. Den markerade starten på ett regn av amerikanska robotar som under kommande veckor skulle slå huvudstaden och dess fem miljoner invånare i spillror. Anfallet var direkt riktat mot Saddam Hussein som påstods finnas gömd i ett av husen i området. Vid tidpunkten för attacken hade Hussein dock redan lämnat kvarteret och sökt skydd någon annanstans. Samtidigt befann sig Zahra och hennes familj i sitt hem, samlade tätt intill varandra i mörkret.

– Mamma och pappa visste att det var på gång. De stoppade bomullstussar i öronen på oss barn, för att dämpa ljudet av bomberna, berättar hon och syftar på sig och sin fyra år yngre bror Muhammed.

Några exakta uppgifter på hur många civila som skadades eller miste livet under krigets inledande fas saknas. I ett uttalande den 21 mars, dagen efter de första attackerna, uppgav Iraks informationsminister Muhammed Said as-Sahaf att ett fyrtiotal personer hade sårats under kvällen och natten. Regimen rapporterade antalet dödsfall och skadade löpande under striderna, men uppgifternas tillförlitlighet har ifrågasatts. Den dåvarande ledningen anklagades för att underskatta antalet irakiska dödsoffer och överdriva de amerikanska förlusterna, för att inge hopp till folket och visa på motståndskraft.

– Alla verkade tro att Saddam var så stark och att Irak skulle vinna striderna, men Saddam var chanslös mot USA, säger Zahra.

Regimens upprepade försök att mobilisera irakierna i ett gemensamt försvar av huvudstaden misslyckades. Zahras familj gjorde som stora delar av den övriga shiitiska befolkningen och välkomnade amerikanerna med öppna armar. Till skillnad från Majed och hans familj såg de invasionen som en befrielse från år av kontroll, och lyssnade inte till regimens uppmaningar om att göra motstånd. Den 9 april hade USA vunnit slaget om Bagdad, knappt tre veckor efter att striderna tog sin början.

– Det dröjde inte länge innan regimen föll, tack och lov för det, konstaterar Zahra som inte håller igen med kritiken mot den tidigare diktatorn.

Äntligen tog mardrömmen slut. När regimen föll var det verkligen en lättnad.

– Han var inget mer än en ignorant person med ett stort ego, det var därför han puttade hela det irakiska folket ut för stupet. Alla känner någon som försvann spårlöst under Saddams tid som diktator. I min familj känner vi flera.

Zahra berättar om sin farbror och sin kusin som båda två försvann på 90-talet på grund av sitt samröre med Dawa-partiet. Senare återfanns farbrodern i en av Saddam-regimens ökända massgravar.

– Vi hittade inte hans kvarlevor förrän långt senare, det var efter invasionen när massgravarna hittades. Regimen mördade folk genom att kasta ut dem från höga höjder, skjuta dem i huvudet eller tortera dem till döds.

Enligt Zahras familj hade farbrodern tidigare sökt uppehållstillstånd i Europa för att undkomma döden. Han nekades skydd och avrättades kort efter att han tvingades återvända till Irak.

Det var inte bara shiiterna som befann sig i skottlinjen under Saddam Husseins tid som diktator. En annan mycket utsatt folkgrupp som tvingades genomlida tortyr och brutala avrättningar under hans ledning var kurderna. Under kriget mot Iran som pågick mellan 1980 och 1988 var gruppen särskilt utsatt, då de på grund av sina band till Iran ansågs utgöra ett hot mot regimen.

Ett av de mest uppmärksammade övergreppen är ”Operation Anfal” som genomfördes mellan februari och september år 1988 på beställning av Saddam Hussein. Mellan 50 000 och 100 000 kurder mördades under tidsperioden, bland annat genom upprepade giftgasattacker som riktades mot norra Irak. Totalt 2 000 kurdiska byar i området jämnades med marken.

Folkmordet 1988 är dessvärre endast ett i raden av övergrepp som kurderna utsattes för. En av dem som kan vittna om regimens förtryck är Nisreen Khan Jan Kaka. Hon är född och uppvuxen i Bagdad men har sina rötter i östra Kurdistan i Iran. Fram till sin 18-årsdag hade hon aldrig lagt någon större vikt vid sin bakgrund, men snart skulle hon bli påmind av regimen.

– Jag har aldrig berättat om det här för någon utomstående innan, men jag bryr mig inte om hela världen får veta.

Den 8 september 1983 vaknar 18-åriga Nisreen på en smutsig filt på ett okänt betonggolv. Omgiven av bebisar som gråter, flugor som surrar runt hennes huvud och en obehaglig stank av instängdhet behöver hon gnugga sig i ögonen ett par gånger för att minnas var hon är, och varför. Hon ser sig omkring försiktigt. Kvinnor och deras barn ligger som staplade på varandra i det trånga, avlånga rummet. Vid Nisreens sida ligger hennes tre äldre systrar och mamma, ingen säger något. Endast en liten ljusstrimma tränger in i rummet, från ett smalt fönster vid taket. Gårdagens händelser kommer tillbaka till henne. Minnesbilder i form av snabba flashbacks, osorterade och obehagliga. Hon kan inte acceptera sin nya verklighet.

– Precis allting hade förändrats, hela min värld vändes upp och ned, säger hon.

Nisreen och hennes familj hade blivit fängslade av Saddam Husseins regim. Under tre månader och tre dagar hölls de instängda i en smal korridor som bevakades av soldater. Tillsammans med ett femtontal andra familjer levde de på en yta som Nisreen uppskattat till ungefär 20 gånger 5 meter.

– Vi kände oss som en skock får som väntade på att slaktas, det var outhärdligt.

Under tiden i fångenskap led de av matbrist, kalla nätter och spridning av skabb som orsakade stora sår på den kliande huden. Men allra värst var ovissheten och väntan på det okända, menar Nisreen.

– Jag trodde aldrig att vi skulle komma ut därifrån. Det var inget vi vågade längta efter heller, för alternativet kanske var ännu värre.

Nisreen hade just gått ut gymnasiet med toppbetyg och såg fram emot högre studier på universitet. Hon bodde tillsammans med sin familj i ett av Bagdads attraktiva bostadsområden, längs med välkända Palestine Street.

– Det var enormt stort för mig som tjej, att få möjlighet att läsa vidare efter gymnasiet, berättar hon.

Eftersom hennes far föddes i Iran räknades hon inte som vilken irakier som helst, och behövde därför ta sig till Iraks motsvarighet till Migrationsverket för att bli godkänd för högre studier. Den då 18-åriga Nisreen var pirrig och förväntansfull inför mötet, men väl där möttes hon av skeptiska ansikten.

– De tittade i mina papper där det stod klart och tydligt att jag var iranier, trots att jag aldrig varit där. Min pappa kom till Irak som nioåring och har aldrig återvänt. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle vara något problem.

Handläggarna bad henne återkomma med sin familj, och gav dem ett datum: 7 september.

– De lovade att inget var fel och sade att de bara ville titta närmare på våra dokument, men de ljög.

Familjen klädde upp sig i högtidliga kläder och infann sig på kontoret som bestämt. Väl där mötte de flera andra familjer, som även de kallats dit.

– De separerade oss i två grupper; kvinnor och män. Vi var fyra systrar och två bröder. I den stunden blev allt svart, jag såg ingenting. Tankarna kom direkt, jag var jätterädd att vi skulle utsättas för övergrepp eller tortyr.

Nisreen transporterades från kontoret, tillsammans med sina tre systrar och sin mamma, i en bil med förtäckta fönster. Det fanns en liten öppning precis där Nisreen satt. Utanför skymtade hon Bagdads folktäta gator i skymningen.

– Det kändes som en evighet. Jag trodde att det skulle vara sista gången jag såg Bagdad. Jag tänkte: ”kommer jag någonsin att få gå längs de här trottoarerna igen?”

Plötsligt stannade bilen varpå dörren öppnades.

– Framför oss var fängelseporten. Vi kvinnor hade en egen avdelning. När jag gick in och fick se alla andra familjer kände jag ett lugn, vi var åtminstone inte ensamma.

Samtliga som Nisreen träffade i fängelset var födda i Irak, men hade tidigare generationer med iranskt påbrå.

– Alla bara stirrade på oss när vi knuffades in. Det kändes overkligt. Mammorna ville ha uppdateringar kring vad som hände på utsidan. Senaste nytt från såpoperor och tv-serier. De hade varit där länge, en del i flera år.

Tre månader och tre dagar senare släpptes Nisreen och hennes familj ut ur fängelset.

– Det var den 10 december som vi befriades, vid klockan fyra på eftermiddagen. När de öppnade dörrarna, tro mig, det var som att jag inte kunde känna mina fötter, berättar hon och fortsätter:

– Det kändes som att sväva en meter över marken.

För att hantera de jobbiga känslorna som följde efter befrielsen flydde Nisreen in i konstens värld. Hon satt i timmar ensam på sitt rum i huset på Palestine Street och tecknade det hon känt och upplevt under tiden i fångenskap. Flera av hennes verk har hon sparat.

– Min enda vän var papperet, jag mådde så oerhört dåligt.

Nisreens berättelse är inte unik. Tack vare diktatorns byråkratiska ådra fördes detaljerad dokumentation över de övergrepp som begicks mot kurderna. De avslöjar bland annat att operationen ”Anfal” genomfördes i åtta välplanerade steg, med det slutgiltiga målet att utplåna samtliga kurdiska byar i norr och dess invånare. Innan folkmordet inleddes hade regimen under flera år genomfört en grundlig registrering av människor baserad på deras etniska tillhörighet. Det var i samband med denna förberedelsefas som Nisreen och hennes familj tillfångatogs.

Det var inte förrän dessa anteckningar upptäcktes, efter Kuwaitkriget 1991, som omvärlden förstod förtryckets omfattning. Bland annat hittades en order, undertecknad av Saddam Husseins högt uppsatta kusin Ali Hassan al-Majid, om att alla som fortfarande befann sig i de kurdiska byarna skulle tillfångatas och förhöras. Därefter skulle alla män mellan 15 och 70 år avrättas.

Nisreen och hennes familj undkom en brutal död och gick i stället en oviss framtid till mötes. När invasionen sedan stod för dörren, med löften om det irakiska folkets slutgiltiga befrielse från diktatorns kontroll, tändes ett hopp.

– Äntligen tog mardrömmen slut. När regimen föll var det verkligen en lättnad, säger hon.

Men lättnaden som infann sig när amerikanerna utropade seger blev dessvärre inte särskilt långvarig.

– Vi trodde verkligen att räddningen hade kommit, men det var långt ifrån över. Enligt min åsikt har det irakiska folket aldrig fått chansen att leva i fred och värdighet, eftersom vi styrs av brutala och hänsynslösa män.

Trots att utfallet inte blev vad någon inledningsvis hoppats på är Nisreen övertygad om att USA:s inblandning var nödvändig.

– Det hade kunnat göras annorlunda på så många sätt, men helt utan USA:s hjälp har jag svårt att se hur vi hade kunnat komma vidare, avslutar hon.