USA har tidigare genomfört militära angrepp, men inte publicerat planer för de angripna ländernas styrning. I Kubas fall är tågordningen den omvända. Bush-regimens plan för landets återkolonisering är konkret, detaljerad och öppen redan innan kriget inletts. Den lanserades i maj 2004 och uppdaterades i juni i år. Bara med krig kan syftet uppnås: att tillsätta en USA-vänlig regering när Fidel Castro avgår/dör. ”Världssamfundet” kommer att beklaga när offren börjar hopa sig, men vill inte röra ett finger för att förhindra det. Tvärtom, de som räknas stöder USA.
Kuba är en nagel i ögat på världsordningens makteliter, såväl USA:s som EU:s. Och då blir internationell rätt irrelevant. Den försvaras nu istället av regeringarna i Latinamerika. Generalsekreteraren i Amerikanska Staternas Organisation, José Miguel Insulza, tidigare Chiles utrikesminister, sa vad kollegorna i EU inte vill säga om USA:s ”övergångsregering” för Kuba.
– Det finns ingen övergång, och det är inte ert land!
Den 12 juni bekräftade EU:s samlade utrikesministrar den gemensamma ståndpunkten mot Kuba, som EU antog 1996 enligt USA:s önskemål. De åtog sig att samarbeta med USA:s stödgrupper på Kuba och medverka till att framtvinga systemskifte. På junimötet 2006 skärpte de tonen och upprepade de nu rutinmässiga påståendena om politiska fångar, de som är dömda för samarbete med USA.
Den 21 juni samlades USA:s och EU:s stats- och rege-ringschefer på transatlantiskt toppmöte i Wien. I den gemensamma slutdeklarationen bekymrade de sig över ”brott mot mänskliga rättigheter” på Kuba, utom på den del som ockuperas av USA: Guantánamobasen. Detta skedde dagen efter att USA:s inrikesministerium på sin hemsida i tysthet lagt upp en uppdaterad version av Bush-planen för kontroll över hela Kuba.
USA:s utrikesminister Condoleezza Rice lanserade den i Vita huset den 10 juli. Den bekräftar i allt 2004 års plan men skärper den ekonomiska krigföringen, ökar extraanslaget för undergrävande verksamhet till 80 miljoner och kompletterar med en hemlig åtgärdsplan.
Två år och 59 miljoner extra till smutskastning och destabilisering, tillsammans med skärpt ekonomisk krigföring har inte givit något resultat förutom allt aktivare kampanjstöd från regeringar, politiska partier och medier i EU, inte minst i Sverige. I resten av världen och särskilt i Latinamerika växer Kubas prestige. Och Kuba förblir nyckelhindret för USA:s kontrollbehov på ”bakgården”. Så åtgärderna trappas upp.
En åtgärd väckte rabalder i USA. Till alla förbud för samarbete, lades förbud för kyrkliga samfund i USA att fortsätta sitt 60-åriga samarbete med samfund på Kuba. Dessa förbud, och förbuden för USA-kubaner att besöka släkten och svårigheten för kubaner att få besökstillstånd till USA, ökar protesterna även i USA.
Och på Kuba har de 80 miljonerna – varav det mesta till ”oppositionen” – fört bränsle till anklagelserna om USA-finansiering. En del av dem försöker värja sig. Elizardo Sanchez säger sig inte betvivla USA:s goda vilja men att pengarna motverkar syftet och styrker uppfattningen att de är USA-avlönade femtekolonnare. Marta Beatriz Roque däremot tackar för ”det generösa stödet, för det kan inte vara lätt för USA att avsätta 80 miljoner för Kuba med tanke på de stora uppoffringar de måste göra för att införa demokrati i Irak och Afghanistan. Och vi behöver dollarna, det behövs massor för att kunna utveckla arbetet här och det vet Condoleezza Rice mycket väl.”
USA hotar nu också öppet med att tillämpa Helms-Burton-lagens tredje kapitel, det vill säga åtal i USA mot latinamerikanska – särskilt venezuelanska – bolag som handlar med Kuba. Det visar Bush-regimens oro för det latinamerikanska ekonomiska samarbete som hotar USA-bolagens dominans. Till den ekonomiska krigföringen förs också en ”Cuban Nickel Targeting Taskforce” för att stoppa kubansk nickelexport. Ny är också utsträckningen av den ekonomiska krigföringen till kubansk läkarvård i andra länder. På sidorna 31-32, i den 90-sidiga rapporten, står att institutioner där kubanska läkare räddar folks liv och återger dem synen ska blockeras från medicinsk utrustning.
Nu finns också en brasklapp, kanske tillkommen efter den omfattande kritik som förra planen fick även i ledande skikt i USA. Nu sägs att de planerade åtgärderna på Kuba bara ska genomföras om kubanerna antar USA:s ”erbjudande”. Även den trovärdighet detta kan ha bland USA-regimens mest okritiska anhängare, undergrävs av det kanske mest betydelsefulla tillskottet i uppdateringen: en hemlig åtgärdsplan som inte kan offentliggöras av ”nationella säkerhetsskäl” och för att säkra dess ”effektiva genomförande”.
Mot bakgrund av historisk erfarenhet lutar bedömare i USA åt att det kan handla om upptrappning av Miami-maffians terrorangrepp, nya mordförsök på Fidel och Raul Castro och andra ledare, statskupp i Venezuela för att avbryta samarbetet, anklagelser om massförstörelsevapen eller försök att provocera fram oroligheter för att rättfärdiga ett anfallskrig etcetera.
Från denna krigsförklaring tar EU och Sverige inte avstånd. I stället hotar de Kuba med sanktioner om landet inte genomför systemskifte.
