Inrikes 21 november, 2018

Öppet köp på kärlek

Tanvir Mansur flyttade till dejtandets mecka New York, installerade 15 dejtingappar och började svajpa. Nu är han osäker på om det egentligen är han som använder apparna – eller tvärt om.

Det här kunde vara en vanlig dag i mitt liv: Vaknar på morgonen, tar upp mobil­en i sängen och kollar matchningar på Tinder. Börjar svepa. Brygger kaffe, rostar mackor. Fortsätter svepa. Går mot tunnelbanan, kollar in matchningar på Bumble, OkCupid, Happn. Sitter på tåget mot jobbet, sveper. Svarar på meddelanden. Jobbar. Går på toa, sveper. Äter lunch, sveper. Sveper på tunnelbanan. I hissen, i hallen, i soffan framför tv:n och under två timmar i sängen medan jag försöker somna. Efter ett par månader av det här beteendet börjar jag förstå att jag har ett problem.

Egentligen är inte dejtingappar ett problem i sig självt. Men det kan vårt användande vara.
Det finns visserligen många faktorer som pekar på att onlinedejting har haft en positiv inverkan på hur vi träffar människor. Bland annat öppnar det för människor att träffa folk utanför sitt eget nätverk. I USA har antalet blandade äktenskap (interracial marriages) ökat, vilket kan ha att göra med dejtingapparnas ankomst. Onlinedejting verkar också vara ett bra sätt för människor som känner sig blyga eller introverta att möta andra. Det kan gå snabbare att hitta människor med likadana intressen, eller samma sexuella läggning som en själv.

Du hör aldrig någon säga: ”Jag träffade min man på kontoret. Jag älskar kontor. Jag skulle rekommendera alla att använda ett kontor för att hitta kärleken!

Men det finns också fyra övergripande sätt som onlinedejting förändrar vårt beteende. Hur vi beter oss mot andra människor, hur vi ser på dem och oss själva och vad vi gör mot oss själva.

Förra hösten bodde jag i New York. Jag brukar beskriva staden så här: Allt som är bra i Stockholm är hundra gånger bättre i New York, och allt som är dåligt i Stockholm är hundra gånger värre.
Utbudet av restauranger, barer och musikscener är fantastiskt i en av världens största städer. Men vintrarna är hemska, fattigdomen är enorm och du är inte riktig New Yorker om du inte klagar på tunnelbanan minst tre gånger om dagen. Hundra gånger värre.
Den här beskrivningen gäller också dejtandet. Det första jag gjorde när jag kom till New York var att ladda ner dejtingappar. Det blev femton stycken totalt. Okej, jag förstår att det låter desperat. Och det var det också. Men jag rättfärdigade det med att jag gjorde det som ett socialt experiment. Till slut insåg jag att det nästan blev ett heltidsjobb. Att scrolla, gilla, chatta, och upprätthålla alla kontakter. Det är fett jobbigt att behöva chatta med en massa människor. Du måste vara rolig, charmig, trevlig, smart, intellektuell. Så mycket krav! Nu förstår jag varför online-dejting tar sådan tid. Det är som att skaffa sig nya brevvänner varje dag. Jag har redan tillräckligt många jobbmejl att svara på, plötsligt har jag tre nya personer jag behöver brevväxla med.

 

DSC07797

 

 

 

 

 

 

Don’t believe the svajp. Väl hemma i Stockholm igen raderade Tanvir Mansur de flesta av dejtingapparna han levt och andats under tiden i New York. ”Det var som att städa ur förrådet. Jobbigt i stunden, men väldigt tillfredsställande efteråt.” Foto: Tor Gasslander.

Förutom Tinder hade jag bland annat OkCupid. Där ställer appen frågor om livsstil, politik, sex och dejting. Då får du en matchningsprocent, och kan se vilka personer som liknar dig. Ofta används funktionen för att sortera bort Trump-väljare.
Coffee Meets Bagel var en gullig app, där alla människor som dök upp i ens flöde kallas ”bagels”. Och om du vill ha fler funktioner, så kan du handla med ”coffee beans”. Varje dag vid lunchtid dök det upp 20 nya bagels jag kunde svajpa.
Dil Mil kändes som en ofärdig app för oss sydasiater. Eller ”professional South Asians” som de beskriver målgruppen. Ena dagen matchade jag med en indier från Los Angeles, andra dagen med en pakistanier från Washington D.C. Det kändes inte riktigt som att jag kunde ta en fika med någon av dem särskilt snabbt, även om det hade gjort mina släktingar glada.

Ju mer jag pratade om dejting i New York, desto mer fick jag höra hur trötta folk var på det. Staden har 8,6 miljoner invånare och urvalet är mycket större än i Stockholm, där jag själv kommer från. Om du blir avfärdad av en dejt, finns det alltid en annan runt hörnet. Ibland gick det att se människor sitta på en bar och svajpa, trots att det fanns andra potentiella kap i samma rum. Jag fick höra om människor som kunde gå på tre dejter efter varandra på en och samma kväll. Eller att någon bokar in flera dejter samtidigt, men bara dyker upp för att träffa en av dem. Antagligen för att den ville se vilka som tackade ja, och sen valde den som var snyggast eller roligast. Kvar står de andra personerna och väntar vid kaféet där de skulle ha setts. Som en prankvideo på Youtube.

Antalet människor i omlopp gör det lättare att hitta nya personer, samtidigt som många kan få det svårt att binda sig. Varför gå på en andra dejt om du kan hitta en roligare person att gå på en första dejt med? Det blir allt mer vanligt med ghosting, alltså att någon du har träffat plötsligt slutar svara på meddelanden. Ni har haft en trevlig dejt, skrattat mycket och han gav dig komplimanger. Du sa att ni hade roligt tillsammans, men plötsligt så låtsas du att du inte existerar längre och svarar inte i chatten? Just det, KIM, varför svarar du inte i chatten?
Ehrm… det har alltså hänt mig med.

Mycket av det här visar att vår dejtingkultur har förändrats med introduktionen av apparna. Hur vi behandlar andra människor. Som produkter på en marknad, nu med öppet köp!
Tänk på Tinder-profilerna som en kortlek. Det går att blanda leken, så att korten dyker upp slumpmässigt. Personer som redan har gillat dig är inte längst fram i kortleken, utan dyker upp då och då. Om du gillar dem tillbaka, så blir det en matchning!
Men egentligen finns det också en person som delar ut korten, låt oss säga en Black Jack-dealer. Den har koll på hur ofta eller sällan du loggar in, vilka du svajpar höger på, och sorterar sen korten. Vilket casino skulle göra så här egentligen? Men eftersom det är en dejtingapp, så är det okej. Sorteringen görs dessutom utifrån vad företagen tror kan göra dig hooked på appen. Personer som har gillat dig hamnar längst fram i korthögen. När du svajpar höger på dem, så får du en matchning! Wow!

Det är ingen utanför Tinder som vet exakt hur algoritmerna som styr sorteringen ser ut. Men det finns många avancerade gissningar utifrån tester och uttalanden från grundarna. Appen använder sig av något som kallas ”Elo score”. Det är ett rankningsystem som skapades av den ungersk-amerikanske fysikprofessorn Arpad Elo. Han ville hitta ett system som räknade ut hur väl människor lyckas i spel som schack. Varje spelare får en poäng från 1 till 100, som ökar eller minskar beroende på om den vinner eller förlorar mot andra spelare. Det här systemet används inte bara i schack, utan också i baseball, TV-spel och, numera, appar där människor vill hitta sin livspartner. På Tinder räknas alltså en matchning ungefär som en vinst i schack. En matchning med någon som har högre poäng än du är värd mer, medan en matchning med någon som har lägre poäng inte ger dig lika stor poängökning.

Tinder använder sig av Elo-poäng från 1 till 10. En person med en femma kommer mest att få se profiler med fyra till sex poäng. Tanken är att du inte ska dejta ”out of your league”. En person med fler likes, det vill säga en ”snygg” person, får högre poäng. En användare med åtta poäng ser personer mellan sju och nio och så vidare. Du får högre poäng om högt rankade personer gillar dig, eller om du faktiskt skriver till personerna du matchar med. Du bestraffas om du bara svajpar höger på alla profiler som dyker upp. Nya profiler får oftast en poängboost, för då kan företaget få dig att använda appen mer. ”Wow, så många snygga människor! Jag måste fortsätta tills jag får napp!”. Låter det som ett avsnitt från den dystopiska science-fictionserien Black Mirror?
Appen Bumble brukar ofta kallas ”feministiska Tinder”. Vid straighta matchningar får bara kvinnor initiera chattar. Matchningen försvinner efter 24 timmar om inte personen skriver något. Men även den appen är ökänd för att sätta de ”snyggaste korten” längst fram.

Sitter på tåget mot jobbet, sveper. Svarar på meddelanden. Går på toa, sveper. Äter lunch, sveper. I hissen, i hallen, i soffan framför tv:n och under två timmar i sängen medan jag försöker somna. Efter ett par månader av det här beteendet börjar jag förstå att jag har ett problem

När jag var tonåring, på 00-talet, fanns det en hemsida som hette Snyggast.se. Där kunde vanliga ungdomar ladda upp bilder på sig själva, ibland lättklädda, och bli bedömda utifrån sitt utseende på en skala från ett till tio. Folk kunde kommentera vad och hur som helst om människors kroppar. I efterhand låter det verkligen som ett fantastiskt recept för att få människor att må bra.
Dejtingapparna är som en nutida version av Snyggast.se. Vilka bilder vi lägger upp avgör hur många högersvep vi får. Vilken vinkel är bäst, är det bra med urringning, ska jag lägga upp bilden när jag och grabbarna fångade en stor fisk på en båt? Svaret på sista frågan är i alla fall nej.
Vi förändrar vår syn på vad vi attraheras av när vi svajpar förbi bild efter bild. Många vänner har berättat att de snabbt blir mer ytliga på apparna. Det har blivit en självklar brasklapp – ”Tinder är ju bara ytligt”.

Men personer som ser ”snygga” ut på bild är inte nödvändigtvis personer du attraheras av. Är inte människor mer än foton? Som när du har kemi med någon och ”det bara säger klick”. Jag tror att attraktion bygger mer på interaktionen mellan människor än bara bilder på en skärm. Själv tycker jag att det är viktigt med humor och att kunna ha vettiga samtal med någon. Om du träffar någon på en hemmafest, på jobbet eller till och med på en bar så kommer du att kunna känna av en vibe som inte går att fånga i en Tinder-profil. Flera vänner har sagt att personer som de har dejtat utanför apparna är människor som de antagligen inte skulle svepa höger på. Fantastiska dejter, men tummen agerar snabbare än hjärnan på Tinder. På det sättet skiljer det sig inte så mycket från Snyggast.se.
Och det är en väldigt sorglig förändring i beteende. Alla beter sig inte på det här sättet, men jag tror att vår förståelse av attraktion förändras när dejting­apparna blir norm.

Apparna tjänar väldigt mycket pengar. För vi ska inte glömma att de här apparna är vinstdrivande bolag. Match Group äger sajter och appar som Tinder, Match.com, OkCupid, och Plenty of Fish. De har dessutom flera lokala dejtingappar i Tyskland, Frankrike och Japan. Deras intäkter ökade till 461 miljoner dollar under sommaren. ”It’s a good day to be in the love business”, sade vd:n Mandy Ginsberg. Jag föreställer mig också att hon skrattar hela vägen till banken.
För att företagen ska fortsätta tjäna pengar så vill de att vi ska använda apparna så mycket och så länge som möjligt.

The sun sets behind the Statue of Liberty in New York, Sunday, Nov. 8, 2009. (AP Photo/Benny Snyder)

Fri kärlek? Scrolla, gilla, chatta och svajpa; var rolig, charmig, trevlig och intellektuell. Att upprätthålla aktivitet på 15 appar mitt i New Yorks pulserande dejtingscen blev mer eller mindre ett helttidsjobb för Tanvir Mansur.   Foto: Benny Snyder/AP/TT.

35 procent av de svenska singlar som använder dejtingappar eller -sajter loggar in minst en gång om dagen. Det visade RFSU:s undersökning ”Kådiskollen” från 2016. 39 procent loggar in minst en gång i veckan.
Något som är gemensamt för de flesta appar – oavsett om det är Grindr, Tinder eller Bumble – är att de är designade för att människor ska svajpa länge. Och ofta. När jag svajpade som mest var det bokstavligen flera timmar per dag. Jag klarade inte av att lägga ner telefonen. Oavsett hur sömnig jag var så krävdes det inte mycket energi att dra tummen åt höger och vänster och läsa olika profiler.

När du matchar får du en belöning av hjärnan. Det kallas dopamin. Det är en signalsubstans som egentligen motiverar människor att göra saker. Kroppen mår bättre av det på kort sikt, och hjärnan vill göra om det som gav dig den kicken. En sådan boost kan du också få när du shoppar, spelar TV-spel eller om du tar droger. Eller spelar om pengar. Precis sådana saker som det är lätt att fastna för. På Tinder får dopaminet dig att vilja använda appen mer. Varje gång du matchar kan du få en dopaminkick, och varje gång någon skriver ett meddelande. Eller när den där personen du verkligen vill träffa plötsligt svarar. Du kan till och med få abstinens om du slutar använda appen.

Dessutom får du en större kick av att förvänta dig att något bra ska hända. Bara att öppna Tinder-appen och känna ”nu kanske det händer” ger dig ett lyckorus. Det här vet utvecklarna. Därför skickar de också notiser och mejl till dig för att du ska starta appen igen. De har skapat algoritmerna som styr vilka profiler, eller kort, som visas för dig. Alltså styr de också hur ofta du kommer få matchningar. Och ju mer oregelbundet matchningarna sker, desto mer kommer du bli hooked. Precis som med en en­armad bandit – om du bara vinner då och då efter att ha dragit i spaken, då kommer du vilja spela igen.

För att företagen ska fortsätta tjäna pengar så vill de att vi ska använda apparna så mycket och så länge som möjligt

Center for Human Technology har gjort en lista över de appar som får användare att må bra och dåligt. Bland de appar som får folk att må bra finns Headspace och andra mindfulness-appar och även Google Calendar. Vem visste att det var så kul att planera sin vecka! Tinder är på nionde plats på listan över apparna som får folk att må dåligt. Och Grindr hamnar högst upp. Sanna Samuelsson beskriver det här i OTTAR:
”Är det en slump att det är just en gay-app som hamnar som nummer ett på må dåligt-listan? Nej, självklart påverkar till exempel både internaliserad och öppen homofobi användarna. Många är inte ’ute’ och har inte sina ansikten synliga på bilderna.”
Vad händer om du aldrig ens går på dejt med någon från din app, men fortfarande använder den? När sökandet efter bekräftelse, sex eller kärlek går över till ett beroende? Det kan bli en ond cirkel av letande, där du bara mår dåligt. En person som redan är deprimerad kommer inte hjälpas av de här kortsiktiga belöningarna. Och om en person använder appen under två timmar per dag, tänk vad den tiden kunde ha använts till i stället? Att gå i terapi, träna och hitta nya intressen. Saker som gör en mer säker på sig själv, och troligtvis mer attraktiv och möjliggör för att träffa människor organiskt. Helt utanför mobiltelefonen.

Det finns många berättelser om människor som har hittat sina livs kärlekar på nätet. Det är fantastiskt. De här programmen är inte dåliga metoder att leta efter andra människor. Men vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till dem. För det finns nog lika många berättelser om människor som mår dåligt av onlinedejting. Vi har bara inte pratat om det tillräckligt mycket.
Bara för att en vän gifte sig och skaffade barn med en dejt från Happn, betyder det inte att det passar alla att använda den appen. Det är fortfarande väldigt vanligt att träffa sin livspartner genom jobbet. Men du hör aldrig någon säga: ”Jag träffade min man på kontoret. Jag älskar kontor. Jag skulle rekommendera alla att använda ett kontor för att hitta kärleken!”

Dejtingapparna är nog här för att stanna. Det är upp till oss att komma på hur vi kan förhålla oss till dem. När jag flyttade tillbaka till Stockholm avinstallerade jag de flesta av mina femton dejtingappar. Det var som att städa ur förrådet. Jobbigt i stunden, men väldigt tillfredsställande efteråt. Efter ett tag slutade jag att använda apparna helt och hållet. Men bara ett halvår senare var jag tillbaka till svajpandet. Nu vet jag att jag kan hoppa in och ut ur apparna när jag känner för det. Det verkar vara vanligt att göra så. Och jag letar framför allt efter människor jag klickar med i verkliga livet. Men då börjar nästa utmaning: Att lära sig att faktiskt prata med andra människor.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Dejtandets terminologi

Svajpa
Många dejtingappar använder sig av ett system där man sveper med fingret över skärmen för att markera om man är intresserad av en profil eller inte. Höger för ja och vänster för nej. Ordet svajpa (efter engelskans ”swipe”) tog sig in i den svenska nyordslistan 2015. Möjligen är det talande att även ”haffa” (få till det med en dejt) och ”douche” (oskön snubbe) hamnade i nyordslistan samma år.

Ghosting
Rakt översatt: spökning. I sociala sammanhang innebär det helt enkelt att en person beter sig som en vålnad – och försvinner. Funkar både vid fysiska och digitala möten.

Snyggast.se
Tidigt svensk sajt där användare lade upp bilder på sig själva för att låta andra användare betygsätta deras utseende. Domännamnet pekar i dag till en mjukporrsida.

Tinder
Med över 20 miljarder matchningar kallar sig Tinder en av världens största dejtingappar. På sin hemsida beskriver de sig själva såhär: ”Tänk på oss som ett pålitligt förkläde — vi är med dig vart du än går.”

Grindr
Till skillnad från många andra appar är Grindr uttalat en app för män som söker män. Appen är flerfaldigt prisbelönad, men har också kritiserats för att inte vidta tillräckliga åtgärder mot rasistiskt innehåll.

Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Svensk judisk vänster: Hamnarbetarna gör vad regeringen borde

Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag den 15 september förhandlar Gothenburg Roro Terminal (GRT) och Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen om uppsägningen av förbundets vice ordförande Erik Helgeson som skedde efter att förbundet gemensamt beslutat om en blockad mot vapenleveranser till och från Israel, med hänvisning till misstankarna om krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Moderna krigsbrott sker aldrig som isolerade fenomen. De sker alltid i en kedja av leverantörer och andra möjliggörare. Därför är arbetarkollektiv som fackförbund en mycket viktig part i förhindrandet av krigsbrott. Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Att, som GRT, försöka straffa fackliga företrädare som Erik Helgeson personligen i stället för att föra sin talan mot förbundet är ett sätt att försöka skrämma fackligt aktiva till tystnad. Erik Helgeson har som vice ordförande inte fattat beslut om strejken själv. Den hade tydligt stöd i medlemsomröstning.

Oavsett vad man tycker om Hamnarbetarförbundets stridsåtgärd måste vi försvara rätten för fackförbund att demokratiskt sätta ner foten när krigsbrott sker. 

Mycket tyder dessutom på att Hamnarbetarförbundet, trots kostnaden för dem, gör vad svenska staten troligtvis är skyldiga till. Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har en pågående arresteringsorder för krigsbrott mot israeliska ledare. Internationella Domstolen i Haag utreder Israel för brott mot folkmordskonventionen. I stället för en veckas vapenblockad från Hamnarbetarförbundets sida borde vi ha ett totalt stopp för vapenhandel från statligt håll. Men riksdagen vägrar agera.

Det samhälle GRT försöker bygga är ett samhälle där arbetare inte vågar stötta varandra eller skydda allmänheten från brott som möjliggörs av företagen de jobbar för. Det är inte bara ett samhälle som skeppar vapen till krigsbrott. Det är också ett samhälle som där folk tittar bort vid mutor och vid diskriminering. 

Läs mer

Det är ett samhälle vi alla förlorar på, men särskilt de mest utsatta. Vi behöver arbetare med civilkurage. Men vi kan bara ha arbetare med civilkurage om vår föreningsrätt värnas och om fackligt förtroendevalda skyddas från personliga hämndåtgärder från motparten. Den uppgiften ligger i dag hos Arbetsdomstolen. 

Därför har Hamnarbetarförbundet kallat folk att komma och visa sitt stöd vid Arbetsdomstolen, Stora Nygatan 1 i Stockholm i dag vid 12:30. Vi hoppas att vi ses där!

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 15 september, 2025

Antisemitismen är inte en rasism

Synagogan i Göteborg. Foto: Adam Ihse/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En konstig diskussion förs om huruvida antisemitism finns. I en välvillig tolkning skulle tesen vara att antisemitismen inte är något egenartat, bara en form av vanlig rasism. Jag tror detta är ett missförstånd. Antisemitismen finns, men det är inte någon vanlig rasism.

Låt oss bruka uttrycket ”rasism” snävt. Det handlar då om föreställningar om att människor genetiskt sett tillhör olika grupper (raser) med gemensamma (statistiska, åtminstone) kännetecken. Den grövsta och enklaste indelningen är den i svarta, gula och vita människor, förknippade med en föreställning om olika värde hos dessa grupper. Filosofen Heidegger uttryckte denna fördom i skriften ”På väg mot språket”, men den fanns redan utförligt presenterad av Hitler i Mein Kampf.

De vita är mest värda då de hyser en överlägsen intelligens. De svarta är minst värda, då de uppvisar lägre begåvning. De gula hamnar någonstans mitt emellan de svarta och de vita. De är mer intelligenta än de svarta men inte lika intelligenta som de vita. I synnerhet äger de gula inte samma slags talang för originellt tänkande, som de vita. De imiterar duktigt vita upptäckter, men ger inga banbrytande bidrag till mänsklighetens utveckling.  

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst. Endast Sovjet förkastade principiellt rasismen tillsammans med eugeniken med hänvisning till biologen Lysenko. 

Rasismen hade en kvasivetenskaplig underbyggnad. Olika försök med rasblandning skulle ha utvisat att intelligensskillnaderna var reella och att vita som fick barn med svarta skulle få barn med lägre intelligens än vita som fick barn med vita. Eugen Fischer var en forskare djupt fascinerad av Mendels genetik, som just återupptäckts. Han genomförde 1908 en studie i nuvarande Namibia där han undersökte svarta och vita och individer av blandade och ansåg sig finna att de vita var intelligentast, de svarta dummast och de av blandade (bastarderna) föll någonstans mitt emellan de renodlade grupperna. Resultatet publicerades i boken Die Rehoboter Bastarde und das Bastardisierungsproblem beim Menschen (Jena: Gustav Fischer, 1913). Dessa tankar samexisterade med rashygienens föreställningar om att de olika rasgemenskaperna var instabila. De hotades av ”rasblandning”, men också av en välfärdsstat, som såg till att mindervärdiga människor kunde överleva och reproducera sig. Ett sent uttryck för ramtänkandet är Hernstein och Murrays famösa bok The Bell Curve (1994).

Rasismen var tämligen allmänt omfattad inom västvärlden och den fick legitimera kolonialismens övervåld mot svarta liksom förtrycket av svarta ättlingar till slavar i väst.

Nazisterna var förstås också rasister. Hitler och Churchill var överens på den punkten — men oense med Stalin. De delade också en utbredd antisemitism, även om den hos nazisterna kom att ta sig ofattbart extrema uttryck. Men var denna antisemitism en rasism?

Hitlers resonemang kring judarna är inte glasklara. Han börjar i Mein Kampf med att konstatera att han aldrig personligen haft något problem med judarna. Länge tänkte han på judarna, skriver han, som en särskild religiös grupp, och hans principiella hållning är att man i politiken bör låta religionerna vara. Han finner antisemitismen vulgär. Så drabbas han av en insikt, vill han få oss att tro. Judarnas religion är bara en förklädnad. Men en förklädnad för vad?

Han talar förvisso i Mein Kampf om judarna som en särskild ras. Han varnar för att judiska män ska förföra ariska kvinnor, göra dem med barn, och därför skada den ariska folkstammen. Men vi vet från hans bordssamtal att han inte själv trodde på denna tes. Judarna utgör inte, enligt Hitler, någon ras i analogi med svarta och arier. Han säger: Vi använder för enkelhetens skull begreppet ”judisk ras”. I verkligheten och ur genetisk synpunkt finns ingenting sådant som ”den judiska rasen”. 

Han beskriver i stället i Mein Kampf judarna som en mäktig konspiratorisk grupp (inte en ras och inte en religion), som står i begrepp att erövra världen. Det är ingen gräns för denna människogrupps slughet, de kontrollerar både arbetarrörelsen (såväl bolsjevismen som den reformistiska rörelsen) och det internationella finanskapitalet. Genom en kniptångsmanöver kommer judarna att lägga världen under sig. Här får till sist Tyskland en mission att fylla. Tyskland ska besegra judendomen. 

Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Det som är extremt med nazismen är med vilket ursinne man tar itu med den förmenta judiska faran. Först vill man bli av med judarna och man samarbetar till den änden med sionistiska organisationer. Till sist sätts det fullständiga folkmordet i verket.

Fördomarna mot judar, som nazisterna nyttjar politiskt, är utbredda i västvärlden med rötter i den kristna religionen, uttryckt av både den heliga Birgitta och Martin Luther. Jag läste nyss av en händelser Karl Gerhards memoarer, Med mitt goda minne. Karl Gerhard var en modig centralgestalt inom den antinazistiska rörelsen i vårt land. Hur häpnadsväckande är det därför inte att notera all den undertryckta antisemitism som så ofta gör sig påmind under läsningen. Om någon person är jude så kommenteras detta. Om personen inte är snål görs affär av detta. Om en judisk affärsman inte gestikulerar på ett för judar ”typiskt” vis — med handflatorna uppåt — så måste det redovisas. Allt ligger kanske på samma nivå som skämt om norrmän eller smålänningar i vardagligt tal. Ändå finns här en obehaglig påminnelse om hur svåra att bli av med dessa antisemitiska föreställningar har varit — och är.

Antisemitismen har främst frodats inom den politiska högern, men då den inte är någon egentlig rasism har också antirasister och vänsterpolitiker ibland hemfallit åt den. Stalin hade sin paranoida antisemitiska period efter andra världskriget, då ”kosmopoliter” förföljdes, Gomulka angrep judarna i Polen på sextiotalet, då de beskylldes för att sabotera tanken om en särskild polsk socialism (de utmålades bl.a. som sovjetiska agenter), Arthur Engberg var den främste svenske socialdemokratiska antisemiten, Lars Hillersbergs satirer var under 68-rörelsen öppet antisemitiska och inom rörelsen mot Israels ockupation och krig riktade mot palestinier har i sen tid antirasister spritt antisemitiska bilder. En välvillig tolkning är att de inte känt igen dem som sådana, vilket är oacceptabelt då det handlar om ledande personer med plats i riksdagen.

Denna antisemitism är potentiellt livsfarlig. Vi vet det då vi sett hur den kunnat utnyttjas politiskt i olika sammanhang. Ändå är den inte en rasism. Om det alls finns ett bevis för denna hållning beträffande rasismen, så borde det utgöras av apartheids Sydafrika. Där skilde man skarpt mellan svarta, färgade och vita. Var hamnade judarna? Bland de vita! 

Läs mer

Man kan tycka att då ett folkmord utspelas framför våra ögon så är det småsint att leta efter antisemitiska uttryck bland de berättigade protesterna mot Israels politik. Men det är inte småsint, det är nödvändigt. Varje antydan till antisemitism inom solidaritetsrörelsen med folket i Gaza och på Västbanken undergräver, ja motverkar rörelsens syfte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 15 september, 2025

Mysborgerligt om konstens överlevnad

Romantisk bild av konst och skapande. Lydia Sandgrens nya roman bland de bästa i år tycker Love Frisell. Foto: Daniel Wester.

”Artens överlevnad” är 800 sidor konstnärsromantik. Som berättelse är den lysande, men lite för trevlig.

Knappt ett halvår efter att Lydia Sandgrens bildningsroman Samlade verk gavs ut, sensommaren 2020, skedde något så otippat i svensk press som en debatt om estetik. Var den drygt över 600 sidor långa debutromanen lika bra som kritikerna skrev?

Sandgrens nya roman Artens överlevnad (Albert Bonniers förlag, 2025) är ännu längre. Under drygt 800 sidor tar den med läsaren på en resa genom Göteborg, New York och Rom i en svindlande berättelse om den stora konstens och den sanna kärlekens inverkan på människors liv över decennier. Liksom i Samlade verk utspelar sig intrigen på två plan. I det samtida får Karl Hillberg, en drygt 30 år gammal gymnasielärare tillika romandebutant, ett erbjudande att skriva en biografi över stjärndirigenten Enzo Viera av hans änka Alice. Det leder Karl till Rom och vad som finns kvar av förra seklets bildade borgerlighet. Till hans ”hjälp” finns överliggaren Mischa, hans socialt missanpassade men intellektuellt briljanta barndomsvän.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)