Nu skriver anständiga tidningar i Europa allvarliga ledare, om sin intellektuella vånda inför den konflikt mellan den stolta europeiska yttrandefrihetstraditionen och behovet av respekt för muslimer, som skapats av Jyllands-Posten med publiceringen av bildhånet mot Profeten, Mohammed.
Det är liberalt verbiage! Ordgräs för att skriva det på svenska. Det som inträffat i Danmark har inte med yttrandefrihet att göra. Redaktören för Jyllands-Posten gjorde ett politiskt utspel. Han visste vad han gjorde. Det är ju inte första gången han agerar. Han visste hur muslimer, både troende sådana och sådana som är muslimer på samma sätt som jag är lutheran, skulle uppleva publiceringen. Han visste därtill hur de fattiga och ekonomiskt svaga muslimska invandrarna skulle känna denna örfil från de övre, de välbetalt etablerade, i det nya landet. Han tog tillfället i akt att klippa till. Taskspark! kallade vi sådant på skolgården.
För det fick man på min tid klass-stryk.

Vad gör man dock i dag med en sådan publicist? Man går inte fram och slår honom och utövar ett slags självtäkt. Man ropar heller inte på polisen. Man hänger i stället ut honom genom att skriva offentligt. Ja, hämnden är min säger Herran men man kan alltid tukta en fähund, som ordspråket lyder. Redaktören för Jyllands-Posten har betett sig som en lymmel, en att hängas ut inför allt folket. Till eget straff och androm till skräck och varnagel. Så gör vi som skriver i det offentliga av tradition med sådana. Det är långt effektivare än någon lag.
Men det är sannerligen något verkligt ruttet i Danmark. Danmarks Nationaldemokrater, Dansk folkeparti, når nu över 14 procent bland väljarna. De utgör regeringsunderlag. Denna danska regering skickar − villig som den är − ut dansk trupp som legoknektar i Bushs krig för Förenta staternas makt över oljan i Irak.

Det förklarar varför den danske statsministern först är oförskämd nog att inte ens ta emot ambassadörerna från muslimska stater och därefter, när dessa med ekonomiska medel satt kniven på den danska exportens strupe, börjar slingra sig med grundlagar och prat om europeisk yttrandefrihet.
Hade den danske statsministern varit en hederlig karl hade han naturligtvis redan från början sagt att Jyllands-Postens redaktör uppträtt lymmelaktigt och att han skäms över att en sådan tidning kan ses som en Danmarks röst. Ingen grundlag hade förbjudit honom det. Alla muslimer jag känner − också sådana som kallas islamister − hade då tagit honom på orden och respekterat honom som man.

Men det vågade han inte. Det hade kostat honom Dansk folkepartis stöd. Denne statsministerfigur blir med detta fega beteende inte bara ett hot mot Danmark. Den motvilja han uppammar mot Danmark kan spilla över på oss andra i Norden.