Efter 118 år fick socialdemokraterna en kvinnlig partiledare. Det är en historisk händelse. Det borde ge kvinnor en starkare ställning inom socialdemokraterna. Det borde öppna för en annan ekonomisk politik i en framtida vänsterregering. Låt oss hoppas på det.
Vad blir det för socialdemokratiskt parti med Mona Sahlin som ordförande? Sanningen är att det är en ganska öppen fråga. En socialdemokratisk partiordförande har mycket makt, men inte någon absolut makt. Sahlin har dessutom tillträtt på premissen att hon skall vara en lyssnande ordförande, ett krav som förmodligen ingen tidigare partiledare fått lagt på sig.
Mona Sahlin själv lade stor vikt vid att ”förnya och bredda ledarskapet” i sitt installationstal. Det är riskabelt i ett parti som är vant att styra och ställa också med sina medlemmar. Om Sahlin är en lyssnande partiledare kommer socialdemokraterna att fortsätta vänsterut. Ingenting på den här extrakongressen har ändrat den rättning vänster som gjordes på Malmökongressen 2005. Snarare tvärtom: ilskan och oron över en borgerlig regering som river det som byggts upp var tydlig. Dessutom har den mycket marginaliserade kritiken mot den svenska utrikespolitiken som fanns då nu breddats tack vare Afghanistanfrågan.

Men om man skall vara ärlig var det framförallt Göran Persson som låg som en utdragen skugga över den socialdemokratiska extrakongressen. Först ett långt tal av Göran Persson. Sedan närmare tre timmar hyllningsprogram för Göran Persson. Och så Erik Fichtelius dokumentär. I sitt avskedstal drog Persson den överslätande succéhistorien om budgetsaneringen. ”Vi tog välfärdssamhället in i den global ekonomin – det visade sig att den fungerade ännu bättre där”, sa Persson, något som milt uttryckt kan betvivlas. Men Göran Persson hade en annan viktig poäng: att hopplösheten inte är de progressiva krafternas vän.
När nu moderaterna säljer ut sjukhus och sänker a-kassan är det viktigt att inte missnöjet omvandlas till vanmakt. ”Köp inte resonemanget om vad som kan göras”, sa Persson. Det går att återskapa en bra a-kassa. Sjukhus kan också köpas tillbaka. Här någonstans tvekade Göran Persson, medveten om att han egentligen redan gått för långt. Det var för sent – han hade nu gett Sahlin ett nålstick från vänster.
Efter att Mona Sahlin väl valts hölls en kort presskonferens. Och nu handlade alla frågor om a-kassan. Skulle Mona Sahlin ta Perssons förslag? Faktum är att Mona Sahlin efter alla kriser fortfarande är riktigt dålig på att bli pressad. ”Nu ställer ni frågor som jag inte vill svara på”, sa hon mästrande till journalisterna.

Lika avvaktande blev det i debatten mot Fredrik Reinfeldt. Sahlin kunde försöka sig på ett av Reinfeldts knep – att gå över på motståndarens planhalva – när det gällde familjepolitiken. Men hon kunde inte förmå sig att driva någon fråga. De mest konkreta frågorna avfärdades med att det är så långt, tre och ett halvt år, till nästa val.
Just här finns blottade Sahlin ett av den svenska vänstersidans stora problem. Ingen är villig att envetet driva sakfrågor för att vända opinioner. Medan borgerliga opinionsbildare ständigt maler sönder offentligheten med kampanjer för sina favoritfrågor – fastighetsskatten, bättre företagsvillkor, entreprenörsanda – tassar vänsterpolitiker fram, rädda att inte kunna uppfylla ett möjligt vallöfte till punkt och pricka.
Men det är inte Mona Sahlins fel: vänstern i Sverige är byggd på det viset. Det är bra att Mona Sahlin har slagit an en ärlig och självkritisk ton i socialdemokraterna. Men alla vänsterkrafter i Sverige måste rusta sig för en större uppgift: att trycka tillbaka marknadskrafterna.