Barriären som reser sig mellan Stephanie Mingo och hennes hem är en del av berättelsen. Liksom den parafras av Louis Armstrongs och Billie Holidays klassiska sång ”Do you know what it means to miss New Orleans” som står tryckt i rött på hennes vita t-shirt. Och sekunderna innan hon berättar varför taggtråden finns där, varför 1.300 lägenheter står tomma på andra sidan och varför fönstren är täckta med plåt, märks en ilska i hennes blick som sätter utropstecken bakom orden.
– De bommade för hela området för att vi inte skulle kunna flytta tillbaks. Det gör ont inom mig, för jag tycker inte att de har rätt att ta ifrån oss våra hem.
Berättelsen börjar med orkanen Katrina. Vi minns alla de bilder som nådde oss från det översvämmade New Orleans: båtar på hus, hus på bilar, människor på tak och broar. Tusentals människor, till synes mest fattiga svarta, kämpade för sina liv i vattnet. Bland dem fanns Stephanie. När evakueringsordern kom hade hon inget annat val än att stanna kvar. Hon hade ingen bil och det fanns inga bussar. Efter två dygn i sin lägenhet på andra våningen, strandsatt i en översvämmad stad, bestämde hon sig för att överge allt. Tillsammans med sina barn och barnbarn vadade hon till närmaste bro och väntade på hjälp. Till slut hamnade de i Houston
Vattnet drog sig sakta tillbaka och förödelsen kunde bokföras: Mer än 1.500 döda och hundratusentals hemlösa. 160.000 hus och 82.000 hyreslägenheter hade förstörts och New Orleans hade tömts på sin befolkning. Kritiken mot regeringen var hård och frågorna många: Hur kunde skyddsvallarna brista? Varför fanns det ingen evakueringsplan? Varför dröjde räddningsaktionen? Vad skulle nu hända med det ödelagda New Orleans, och med de 500.0000 som liksom Stephanie hade kastats ut över USA?
Stephanie visste vad hon ville. Hon var inte beredd på ett liv i diasporan.
– Jag var desperat, jag ville tillbaks till min hemstad och till min lägenhet till varje pris.
Men det skulle visa sig svårare än hon kunnat föreställa sig.
Den 29 augusti markerar tvåårsdagen av katastrofen. Den avgörande frågan måste nu ställas i imperfekt: Vad hände egentligen med New Orleans och dess befolkning efter Katrina?
En del av New Orleans, som de franska kvarteren, bär inte ett spår av Katrina. I några av de drabbade områdena växer husen upp igen – människor spikar, målar och torkar svetten ur pannan. I andra stadsdelar står vartannat hus öde, gräset klättrar längs husväggarna, fönstren är svarta och vattenranden löper från knut till knut. Och ett par områden, som det fattiga Lower Ninth Ward, är nästan folktomma. Som om vattnet sjönk undan först igår.
250.000 människor, halva stadens befolkning, har ännu inte återvänt. De flesta av dem bor fortfarande i husvagnsparker några mil från New Orleans eller i städer långt borta. Varför har de inte återvänt?
– Folk tror att allt är bra nu, men det är inte sant, säger Stephanie. Myndigheterna gör ingenting för oss, de verkar snarare motarbeta oss.
De som kunnat återvända är främst de som bodde i områden som inte översvämmades, eller som haft egna pengar till renoveringen. Över hundratusen husägare väntar fortfarande på den utlovade ersättningen från staten. Utan den kan de inte ens sanera sina hus.
För de människor som bodde i de 82.000 hyreslägenheter som förstördes är läget ännu värre. Återuppbyggnaden av hyreshus har inte stått högt upp på prioriteringslistan. Och en viss typ av hyreshus har paradoxalt nog inte alls funnits med på listan, annat än i minuskolumnen – nämligen de som ägdes av staten.
Stephanie söker en öppning i stängslet. Hon hittar en olåst grind, öppnar den och smiter in. Hon går samma väg som hon gått tusentals gånger, upp för trappan och in i det som var hennes lägenhet.
– Jag har bott här i hela mitt liv, i 43 år. Jag trivdes här, det var som en stor gemenskap där alla kände och tog hand om varandra. Nu är alla utspridda runt om i landet och de har inget att återvända till.
Vi befinner oss i St. Bernard – ett av New Orleans fyra stora ”public housing projects”, även kallade ”the bricks”, tegelstenarna. Identiska hyreshus i terrakotta med utsirade balkonger och med grönytor emellan. De byggdes på 30- och 40-talet, under den era som kallas New Deal. Tanken med husen var att minska den svåra bostadsnöden och ge låginkomsttagare ett bra hem med låg hyra.
Innan Katrina bodde mer än 5.000 familjer i dessa områden. De var precis som Stephanie låginkomsttagare, till 99 procent afroamerikaner.
– Public housing har varit min räddning, säger hon. Om det inte hade funnits hade jag aldrig kunnat försörja mina fyra barn.
Men när hon och de andra hyresgästerna försökte återvända efter Katrina fick de veta att områdena hade stängts ner. Och i fjol sommar kom myndigheternas beslut: 4.534 lägenheter i St. Bernard och tre andra stora områden skulle jämnas med marken, trots att många av husen inte ens varit översvämmade.
Det kommunala bostadsbolaget HANO och den federala bostadsmyndigheten HUD hävdade att ”det helt enkelt inte var någon idé att reparera dessa förfallna byggnader, som i och med översvämningen fått ännu allvarligare problem”.
Redan innan Katrina stod nära 2.000 av de totalt 7.000 lägenheterna tomma i väntan på en renovering som aldrig blev av. För varje år skar HANO ner anslagen till husen och korruptionen inom myndigheten var så utbredd att den federala regeringen till slut tog över driften.
Men är detta skäl nog att riva husen? De som motsätter sig myndigheternas planer tycker inte det. De menar att husen trots allt är bland de stabilaste i New Orleans, att det är fullt möjligt att renovera dem och att kostnaden för det knappt skulle bli större än rivningskostnaden. Och att riva dem nu, när tiotusentals låginkomsttagare är i ett skriande behov av tak över huvudet är helt enkelt vansinnigt, menar de.
– De vill rasera våra hem, men de har inte frågat oss vad vi vill, säger Stephanie. Vi vill att de öppnar upp dem och renoverar dem.
I andra sammanhang har argumenten dock varit helt frikopplade från husens standard: områdena påstås ha varit sociala sumpmarker där kriminalitet, droger och våld regerat. Lösningen, har man hävdat, är att bygga bort misären. Istället för public housing säger sig HUD och HANO vilja skapa så kallade ”mixed income areas”, områden för olika inkomstgrupper.
Men de boende minns St Thomas, ett public housing project som revs 2002 av just den andledningen. Resultatet då: bara en fjärdedel av lägenheterna blev tillgängliga för låginkomsttagare och av de 800 familjer som bott i området kunde bara 70 återvända. In flyttade medelklassen – och New Orleans första Wal-Mart. Oron finns att det blir likadant nu, och att det skulle ta flera år innan områdena är uppbyggda.
– Vi låginkomsttagare har inte råd att bo i de nya medelklassområdena. Vi behöver public housing, säger Stephanie. Annars får de höja våra löner.
Men för Stephanie är samtliga argument från myndighetshåll bara snömos. Hon ser en bakomliggande tanke i deras agerande.
– Det verkar som om de inte vill att vi fattiga svarta ska återvända.
Den planerade demoleringen av ”the bricks” är det senaste årets mest infekterade fråga i New Orleans. Inget har skapat mer motstånd. Ett nyvaket civilsamhälle har formerat sig kring försvaret av de offentligägda husen och Stephanie har funnits i frontlinjen genom sitt arbete i organisationen Peoples Hurricane Relief Fund. Tillsammans med andra organisationer har de gjort allt för att få myndigheterna att ändra sig: ockuperat husen, städat ur dem, hållit torgmöten, kontaktat politiker och sökt hjälp av advokater.
En av dem som hjälpt de boende är juridikprofessorn Bill Quiggley.
– Alla som tvingades lämna New Orleans har enligt internationell lag en otvetydig rätt att återvända, och myndigheterna är skyldiga att hjälpa dem. De som hade staten som hyresvärd borde därför vara de första som garanteras denna rätt, förklarar han.
Armarna flaxar oavbrutet upp och ner när han citerar Louisianas republikanske kongressman Richard Baker: ”Äntligen har vi städat bort public housing från New Orleans. Vi kunde inte göra det, så Gud gjorde det åt oss” – ett omtalat citat som enligt Quiggley innehåller facit till många makthavares handlingar.
– De har velat bli av med public housing länge och med Katrina såg de sin chans att ro planen i land.
Men det är egentligen inte byggnaderna i sig de vill ha bort, menar han, det är de fattiga svarta som bodde i dem. En demolering skulle hindra minst 30.000 fattiga svarta att återvända, troligen permanent. Särskilt sedan marknadshyrorna i de privatägda hyreshus som överlevde Katrina gått upp med 70 procent.
Enligt Bill Quiggley är rivningsivern därför en del av en ritning för ett annat New Orleans – ett vitare New orleans.
– Elefanten i rummet som vi inte vågar prata om är rasismen. Den understryker allt som har hänt här och tillsammans med klassklyftorna utgör den huvudorsaken till att 250.000 människor fortfarande inte har återvänt.
Och det är främst de svarta som fortfarande inte kommit hem. Innan Katrina var minst 67 procent av befolkningen i New Orleans afroamerikaner, en av de högsta siffrorna i USA. Nu är mindre än hälften av stadens reducerade befolkning svart.
Att montera ner offentligägda hyreshus, privatisera hyresbostäder och förvandla arbetarområden i innerstäderna till ”mixed income areas” och köpcentra är inget som gör New Orleans unikt. Tvärtom, det är en allmän trend. Det kallas för ”gentrification”, efter det gamla engelska ordet för överklass – gentry. Det federala programmet Hope VI har rivit ”public housing projects” runt om i USA sedan 1992 och förpassat tusentals fattiga till husvagnar eller gjort dem hemlösa. Fattigdomen har angripits genom att kasta ut de fattiga ur stadsbilden, inte genom inkomstutjämnande politik.
Bill Quiggly tror att politikerna har sett New Orleans efter Katrina som ett laboratorium: ett tillfälle att helt bygga om en stad enligt dessa principer. Bostäderna är inte det enda som har privatiseras och ”gentrifieras”, det gäller även skolorna, sjukvården och lokaltrafiken.
Berättelsen skulle kunna sluta här. Som ännu en krönika över de fattigas öde. Men kanske finns det ett alternativt slut. Den kamp som Stephanie Mingo och hundratals andra gräsrotsaktivister har fört, med hjälp av volontärer, professionella jurister och utvecklingsexperter från hela landet, har stoppat upp den planerade rivningen. Ett område, B.W. Cooper, har renoverats och öppnats upp. Och tack vare en allians med progressiva demokrater rullar just nu en motion genom representanthuset, som skulle tvinga HUD att renovera och öppna ytterligare 3.000 lägenheter i ”the bricks”. Och Bill Quiggley är försiktigt positiv:
– Vi har fortfarande en lång väg kvar, men de boende är starka och de kommer att fortsätta kämpa tills de är tillbaks i sina lägenheter.
För Stephanie Mingo är det självklart. Hon återvände till New Orleans, kämpade sig till ett tillfälligt boende – en lägenhet som hon delar med sina döttrar och två barnbarn – och nu står hon här utanför St. Bernard, det bostadsområde som en gång var hennes hem.
– Jag kommer inte att vila förrän de har öppnat upp husen, säger hon. Jag tror att de kommer att göra det, det är bara en fråga om tid. Men om vi förlorar kan jag i alla fall säga till mig själv: ”du försökte Stephanie, du gjorde allt du kunde och du kan vara stolt över dig själv”.
