I fredags kväll tog sig ett gäng huliganer med nazistsympatier sig an det ”slödder” (papperslösa barn) som de menar angriper det svenska samhället. Ett slags medborgargarde som har gett sig fan på att vara det ariska motståndets spjutspets, sprang helt sonika ut på gatorna i centrala Stockholm och gav sig på folk med annat utseende än de själva och ville på det viset ”skapa ordning”. Jag blir arg, rädd och ledsen på samma gång. Hur kan det vara så att polisen inte har koll på vad nazisthuliganerna sysslar med? De, om några, är ju ett reellt hot mot rättsstaten.

Inrikesminister Anders Ygeman är den ende regeringsrepresentanten som uttalat sig och han menar att det är en ”oroande samhällsutveckling att rasistiska grupper sprider hot och hat på gatorna” (SvD, 30/1, 2016). Att Ygeman pratar om ”hot och hat” när det är våld av maskerade angripare det rör sig om är märkligt. Våldet och tillvägagångssättet får många att dra paralleller till nazisternas maktövertagande i Tyskland på 30-talet. Det är inte så konstigt. Likheterna är slående och den politiska utvecklingen, som Ygemans regering är en väsentlig del av, bekräftar genom sin politik och retorik huliganernas verklighetsbild. Ygeman fortsätter och menar att ”polisen har tydligt prioriterat resurser och hanterat situationen bra”. Polisen har dock uppgett att man har väldigt lite information om vad det är för grupp och en presstalesman säger i samma SvD-artikel att det inte finns någon som helst koppling mellan medborgargardets räd och den rasistiska demonstration som ägde rum dagen efter attackerna. 

I kommentarsfälten är stödet för lynchmobben massiv. Det beror förstås en känslan av att “ingen annan gör något”. Nazisterna, som aldrig någonsin har tilltro till rättsstaten förutom när de själva sitter på makten över den, skulle nog göra samma sak ändå. Skillnaden är att de idag känner att deras agerande är efterfrågat, av ”folket”. Och ”folket” ger dem stöd, i helgen i form av framstående mediepersonligheter som Katarina Janouch. Stödet växer i brist på förtroende för regeringen. Regeringens politiska haveri, där de enbart skickar ut signalpolitik i hopp om att inte förlora fler väljare, hänger ihop med helgens skrämmande händelser.