Söndagen den 7 november går nicaraguanerna till valurnorna för att delta i ett val som få betvivlar kommer att sluta i att Daniel Ortega åter väljs till president. Vore det ännu en seger för den latinamerikanska vänstern? ”Självklart!” svarar en del av vänstern, som ser den sandinistiske ledaren som en antiimperialistisk revolutionär. Ortega, som inte nöjer sig med att motsätta sig USA, är ”de fattigas föredragna alternativ”, som Nicaraguas utrikesminister Denis Moncada formulerade det vid ett ”solidaritetsmöte” i en förort till New York den 26 september. Han använde sig av den terminologi som associeras med den katolska kyrkans sociala doktrin som används inom befrielse­teologin, en radikal kristen strömning som fram till nyligen var inflytelse­rik i Latinamerika. Men andra anser att Ortega och hans hustru Rosario Murillo leder en auktoritär regim som de menar undergräver den nicaraguanska demokratin och som gjort sig skyldig till förtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna. Med andra ord ska dagens sandinister ha förrått gårdagens sandinister som ledde revolutionen till seger i slutet av 1970-talet.

Den första gruppen som ser Ortega som en representant för Latinamerikas stolta revolutionära tradition framhåller hans soll som generalsekreterare för Sandinisternas nationella befrielsefront (FSLN) i störtandet av diktatorn Anastastio Somoza i juli 1979. Den ”nationella återuppbyggningsjuntan” som då tog makten i landet nationaliserade såväl bankerna och försäkringsbolagen som gruv- och skogsresurserna. Importen och exporten av livsmedel placerades under statlig kontroll, samtidigt som lagen om rättigheter och garantier som antogs per dekret den 21 augusti 1979 avskaffade dödsstraffet och garanterade de individuella rättigheterna. Under president Ronald Reagans ledning reagerade USA med att finansiera så kallade ”contras”, beväpnade grupper som försökte störta sandinisterna genom att sprida terror i landet. Washington började till och med exportera vapen till Iran, trots handelsembargot mot landet, för att finansiera interventionen. Mellan 1981 och 1990 dödades ungefär 30 000 nicaraguaner i konflikten som ödelade ekonomin. Dessa förhållanden gjorde att Ortega förlorade valet 1990, som i stället vanns av den konservativa Violeta Chamorro som inledde en 16 år lång period av nyliberala ”reformer”.

Ortega återkom till makten efter presidentvalet 2006. För hans anhängare innebar denna återkomst en bekräftelse på hans revolutionära engagemang. I en artikel beskriver forskaren Yorlis Gabriela Luna vad denna återkomst har inneburit: ett årtionde av ekonomisk tillväxt som gör det möjligt att reducera fattigdomen med 30 procent, det lägsta antalet mord i hela Centralamerika – världens mest våldsamma region – gratis grundskoleutbildning, gratis sjukvård för de fattigaste och byggen av infrastruktur (vägar, avlopp, rinnande vatten) ”som alltid hade saknats genom landets historia”. Räcker det för att genomföra en revolution, eller ens införa socialism? Kanske inte. Men enligt Ortegas anhängare är det stora segrar i en historiskt ogynnsam kontext. Segrar som legitimerar de kompromisser som gjorde dem möjliga (med den privata sektorn, högern, tidigare contra-soldater och katolska kyrkan). Den nicaraguanske presidenten utmärker sig alltså för sin pragmatism – en känsla för styrkeförhållandena som har skänkt arbetarna och de fattiga långt mer än vad en renlärigt revolutionär position skulle ha gjort.

Relationen mellan Nicaragua och USA – som brutit ihop de senaste åren – ger understöd till denna tolkning av historien. 2018 meddelade regeringen att socialförsäkringssystemet skulle reformeras: avgifterna skulle höjas och skyddet sänkas. Reformen ledde till att tusentals personer gick ut på gatorna: en social rörelse som regeringen kväste med våld, även om reformen drogs tillbaka. Flera hundra demonstranter dödades och ännu fler skadades eller greps.

För Ortega var händelsen inget annat än ännu ett försök av USA att intervenera i regionen, genom en kampanj för att få till stånd ett ”regimskifte”. Det som skedde i Nicaragua ska enligt honom därför förstås på samma sätt som försöken att destabilisera Kuba, Venezuela, Honduras och Bolivia. Precis som mot Kuba och Venezuela har USA sedan 2018 infört sanktioner mot nicaraguanska institutioner och regeringspolitiker, genom den så kallade Nica-akten. Den 6 augusti 2021 antog den amerikanska senaten Renacer-akten. Lagen som fortfarande debatteras i kongressen ”föreslår nya initiativ för att observera, dokumentera och reagera på korruptionen inom regeringen och den nicaraguanske presidenten Daniel Ortegas familj, samt de människorättsbrott som begåtts av landets säkerhetsstyrkor”. Med andra ord är det ett nytt ”contras-krig”, enligt ortegisterna.

Att den sandinistiska revolutionen 1979 ledde till sociala, ekonomiska och politiska framsteg står bortom allt tvivel. Ortega har också sjösatt stora välfärdsprogram som har minskat fattigdomen och hjälpt de fattigaste sedan han återkom till makten. Hur ska man annars förklara hans sociala och politiska bas som fortfarande aktivt stödjer honom? Det råder heller inget tvivel om att USA alltid har varit motståndare till varje socialistiskt projekt i Nicaragua och resten av regionen. Sanningen är att det har räckt med blygsamma planer på socialdemokratiska reformer för att USA skulle stödja (eller iscensätta) högerextrema statskupper, såsom i Guatemala 1954 och Honduras 2009.

Men Nicaraguas moderna historia slutar inte där. 1995 valde flera av Ortegas tidigare vapenbröder – däribland den tidigare vicepresidenten Sergio Ramirez och de kända gerillasoldaterna Hugo Torres och Dora María Téllez (som var hälsominister mellan 1979 ovh 1990) – att bryta med FSLN och grundade den Sandinistiska förnyelserörelsen (MRS). Deras främsta mål? Att bekämpa de allt mer auktoritära och konservativa tendenserna hos deras tidigare kamrat. 1998 underminerades Ortegas auktoritet ytterligare när hans adoptivdotter anklagade honom för att ha våldtagit henne vid upprepade tillfällen under tio års tid, från det att hon var tolv (hon bor i Costa Rica sedan 2013).

2006 vann Ortega valet med hjälp av stödet från den katolska kyrkan och den tidigare konservative presidenten Arnoldo Alemán (1997–2002). Några år senare, den 16 januari 2009, frikände högsta domstolen den senare för förskingringsbrott och samröre med brottslingar för vilka han hade dömts till 20 års fängelse 2003. För många berodde beslutet på den ”pakt” som hade slutits mellan Alemán och Ortega, som försäkrade honom om ”arnoldisternas” stöd i nationalförsamlingen.

När han återkommit till makten valde Ortega, enligt den amerikanske forskaren William I. Robinson , att ”samregerera tillsammans med arbetsgivarna, som är organiserade i Näringslivets högsta råd (Cosep), innan den bröt med honom i samband med demonstrationerna 2018”. Det hindrade inte den sandinistiske presidenten från att ”återförstatliga sjukvårds- och utbildningssektorn, höja de sociala utgifterna och investera i infrastruktur”, fortsätter Robinson.

De allvarligaste anklagelserna mot Ortega (och hans hustru som delar makten med honom) kom efter demonstrationerna 2018. Medan vissa analytiker, såsom Robinson, framhåller att repressionen fick över 100 000 människor att lämna landet, vars befolkning är ungefär sex miljoner, pekar andra, som Steve Ellner, på demonstrationernas ”dubbla” natur, då de samlade såväl ”unga idealister som protesterar fredligt”, men också ”våldsamma demonstranter, som ibland är betalda och som är ansvariga för minst tio polisers död”. De senare krävde inte att reformen dras tillbaka (vilket den gjorde), utan att Ortegas regering ska störtas. Ellner påminner också om att USA finansierar oppositionens olika institutioner och att deras sanktioner förvärrar befolkningens lidande. Men påminnelser om att de amerikanska interventionerna inte har upphört – även om Nicaragua före 2018 tog emot bistånd från USA – gör inte den sociala vreden som drev rörelsen är mindre verklig.

Sedan juni i år har Ortega och hans anhängare talat om det ”amerikanska imperialistiska hotet” för att rättfärdiga en ny repressionsvåg mot oppositionen. Regeringen har gripit sju presidentvalskandidater och dussintals oppositionella, journalister, studentledare och aktivister. Bland dem finns gerillahjältarna Hugo Torres och Dora María Téllez, som sitter fängslade i El Chipote-fängelset, där förhållandena länge har oroat människorättsorganisationer. Regeringens motiv är lätta att genomskåda: den vill se till att Ortega åter väljs till president på söndag. Och på ett mer allmänt plan handlar det om att skicka en signal: ingen avvikande åsikt – innanför eller utanför den officiella sandinismen – kommer att tolereras.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Och till skillnad från tidigare kontroverser rörande Nicaragua kommer den denna gång även från inflytelserika figurer inom vänstern. I juli undertecknade över 500 tidigare medlemmar i den amerikanska vänskapsföreningen med Nicaragua, som länge arbetade med (och för) den sandinistiska regeringen på 1980-talet, ett ”Öppet brev till Nicaraguas regering”. Undertecknarna – Noam Chomsky, Alice Walker, Daniel Ellsberg, med flera – visar sitt stöd för den sandinistiska revolutionen och kritiserar de amerikanska försöken till intervention. Men de fortsätter: ”Men den amerikanska regeringens brott – igår liksom i dag – är inte orsaken och rättfärdigar inte de brott mot mänskligheten som Daniel Ortegas och Rosario Murillos regering har begått.” De avslutar med att ställa tre krav: ”Frige de 300 politiska fångarna, varav presidentvalskandidater, oppositionsmedlemmar, och tidigare ledare för den sandinistiska revolutionen; dra tillbaka den drakoniska nationella säkerhetslagen som möjliggjorde dessa gripanden; förhandla om valreformer som garanterar fria och öppna val, i vilka fängslade kandidater får delta och som övervakas av internationella observatörer.”

Ifall Ortega skulle vinna den 7 november kommer vissa att fira antiimperialismens fortsatta livskraft i Nicaragua. En mer genomgripande analys av situationen i landet antyder dock att de har fel.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Gabriel Hetland