Nyheter/Utrikes 07 november, 2021

Ortega går till omval utan motstånd – oppositionen sitter fängslad

Inget land i Latin­amerika är fredat från USA:s inblandning. Men i Nicaragua använder vänster­presidenten Daniel Ortega hotet för att legitimera gripandet av nästan alla oppositions­­kandidater inför söndagens val för att själv kunna behålla makten. Synen på den en gång så firade gerilla­ledaren delar nu vänstern.

Söndagen den 7 november går nicaraguanerna till valurnorna för att delta i ett val som få betvivlar kommer att sluta i att Daniel Ortega åter väljs till president. Vore det ännu en seger för den latinamerikanska vänstern? ”Självklart!” svarar en del av vänstern, som ser den sandinistiske ledaren som en antiimperialistisk revolutionär. Ortega, som inte nöjer sig med att motsätta sig USA, är ”de fattigas föredragna alternativ”, som Nicaraguas utrikesminister Denis Moncada formulerade det vid ett ”solidaritetsmöte” i en förort till New York den 26 september. Han använde sig av den terminologi som associeras med den katolska kyrkans sociala doktrin som används inom befrielse­teologin, en radikal kristen strömning som fram till nyligen var inflytelse­rik i Latinamerika. Men andra anser att Ortega och hans hustru Rosario Murillo leder en auktoritär regim som de menar undergräver den nicaraguanska demokratin och som gjort sig skyldig till förtryck och brott mot de mänskliga rättigheterna. Med andra ord ska dagens sandinister ha förrått gårdagens sandinister som ledde revolutionen till seger i slutet av 1970-talet.

Den första gruppen som ser Ortega som en representant för Latinamerikas stolta revolutionära tradition framhåller hans soll som generalsekreterare för Sandinisternas nationella befrielsefront (FSLN) i störtandet av diktatorn Anastastio Somoza i juli 1979. Den ”nationella återuppbyggningsjuntan” som då tog makten i landet nationaliserade såväl bankerna och försäkringsbolagen som gruv- och skogsresurserna. Importen och exporten av livsmedel placerades under statlig kontroll, samtidigt som lagen om rättigheter och garantier som antogs per dekret den 21 augusti 1979 avskaffade dödsstraffet och garanterade de individuella rättigheterna. Under president Ronald Reagans ledning reagerade USA med att finansiera så kallade ”contras”, beväpnade grupper som försökte störta sandinisterna genom att sprida terror i landet. Washington började till och med exportera vapen till Iran, trots handelsembargot mot landet, för att finansiera interventionen. Mellan 1981 och 1990 dödades ungefär 30 000 nicaraguaner i konflikten som ödelade ekonomin. Dessa förhållanden gjorde att Ortega förlorade valet 1990, som i stället vanns av den konservativa Violeta Chamorro som inledde en 16 år lång period av nyliberala ”reformer”.

Ortega återkom till makten efter presidentvalet 2006. För hans anhängare innebar denna återkomst en bekräftelse på hans revolutionära engagemang. I en artikel beskriver forskaren Yorlis Gabriela Luna vad denna återkomst har inneburit: ett årtionde av ekonomisk tillväxt som gör det möjligt att reducera fattigdomen med 30 procent, det lägsta antalet mord i hela Centralamerika – världens mest våldsamma region – gratis grundskoleutbildning, gratis sjukvård för de fattigaste och byggen av infrastruktur (vägar, avlopp, rinnande vatten) ”som alltid hade saknats genom landets historia”. Räcker det för att genomföra en revolution, eller ens införa socialism? Kanske inte. Men enligt Ortegas anhängare är det stora segrar i en historiskt ogynnsam kontext. Segrar som legitimerar de kompromisser som gjorde dem möjliga (med den privata sektorn, högern, tidigare contra-soldater och katolska kyrkan). Den nicaraguanske presidenten utmärker sig alltså för sin pragmatism – en känsla för styrkeförhållandena som har skänkt arbetarna och de fattiga långt mer än vad en renlärigt revolutionär position skulle ha gjort.

Relationen mellan Nicaragua och USA – som brutit ihop de senaste åren – ger understöd till denna tolkning av historien. 2018 meddelade regeringen att socialförsäkringssystemet skulle reformeras: avgifterna skulle höjas och skyddet sänkas. Reformen ledde till att tusentals personer gick ut på gatorna: en social rörelse som regeringen kväste med våld, även om reformen drogs tillbaka. Flera hundra demonstranter dödades och ännu fler skadades eller greps.

För Ortega var händelsen inget annat än ännu ett försök av USA att intervenera i regionen, genom en kampanj för att få till stånd ett ”regimskifte”. Det som skedde i Nicaragua ska enligt honom därför förstås på samma sätt som försöken att destabilisera Kuba, Venezuela, Honduras och Bolivia. Precis som mot Kuba och Venezuela har USA sedan 2018 infört sanktioner mot nicaraguanska institutioner och regeringspolitiker, genom den så kallade Nica-akten. Den 6 augusti 2021 antog den amerikanska senaten Renacer-akten. Lagen som fortfarande debatteras i kongressen ”föreslår nya initiativ för att observera, dokumentera och reagera på korruptionen inom regeringen och den nicaraguanske presidenten Daniel Ortegas familj, samt de människorättsbrott som begåtts av landets säkerhetsstyrkor”. Med andra ord är det ett nytt ”contras-krig”, enligt ortegisterna.

Att den sandinistiska revolutionen 1979 ledde till sociala, ekonomiska och politiska framsteg står bortom allt tvivel. Ortega har också sjösatt stora välfärdsprogram som har minskat fattigdomen och hjälpt de fattigaste sedan han återkom till makten. Hur ska man annars förklara hans sociala och politiska bas som fortfarande aktivt stödjer honom? Det råder heller inget tvivel om att USA alltid har varit motståndare till varje socialistiskt projekt i Nicaragua och resten av regionen. Sanningen är att det har räckt med blygsamma planer på socialdemokratiska reformer för att USA skulle stödja (eller iscensätta) högerextrema statskupper, såsom i Guatemala 1954 och Honduras 2009.

Men Nicaraguas moderna historia slutar inte där. 1995 valde flera av Ortegas tidigare vapenbröder – däribland den tidigare vicepresidenten Sergio Ramirez och de kända gerillasoldaterna Hugo Torres och Dora María Téllez (som var hälsominister mellan 1979 ovh 1990) – att bryta med FSLN och grundade den Sandinistiska förnyelserörelsen (MRS). Deras främsta mål? Att bekämpa de allt mer auktoritära och konservativa tendenserna hos deras tidigare kamrat. 1998 underminerades Ortegas auktoritet ytterligare när hans adoptivdotter anklagade honom för att ha våldtagit henne vid upprepade tillfällen under tio års tid, från det att hon var tolv (hon bor i Costa Rica sedan 2013).

2006 vann Ortega valet med hjälp av stödet från den katolska kyrkan och den tidigare konservative presidenten Arnoldo Alemán (1997–2002). Några år senare, den 16 januari 2009, frikände högsta domstolen den senare för förskingringsbrott och samröre med brottslingar för vilka han hade dömts till 20 års fängelse 2003. För många berodde beslutet på den ”pakt” som hade slutits mellan Alemán och Ortega, som försäkrade honom om ”arnoldisternas” stöd i nationalförsamlingen.

När han återkommit till makten valde Ortega, enligt den amerikanske forskaren William I. Robinson , att ”samregerera tillsammans med arbetsgivarna, som är organiserade i Näringslivets högsta råd (Cosep), innan den bröt med honom i samband med demonstrationerna 2018”. Det hindrade inte den sandinistiske presidenten från att ”återförstatliga sjukvårds- och utbildningssektorn, höja de sociala utgifterna och investera i infrastruktur”, fortsätter Robinson.

De allvarligaste anklagelserna mot Ortega (och hans hustru som delar makten med honom) kom efter demonstrationerna 2018. Medan vissa analytiker, såsom Robinson, framhåller att repressionen fick över 100 000 människor att lämna landet, vars befolkning är ungefär sex miljoner, pekar andra, som Steve Ellner, på demonstrationernas ”dubbla” natur, då de samlade såväl ”unga idealister som protesterar fredligt”, men också ”våldsamma demonstranter, som ibland är betalda och som är ansvariga för minst tio polisers död”. De senare krävde inte att reformen dras tillbaka (vilket den gjorde), utan att Ortegas regering ska störtas. Ellner påminner också om att USA finansierar oppositionens olika institutioner och att deras sanktioner förvärrar befolkningens lidande. Men påminnelser om att de amerikanska interventionerna inte har upphört – även om Nicaragua före 2018 tog emot bistånd från USA – gör inte den sociala vreden som drev rörelsen är mindre verklig.

Sedan juni i år har Ortega och hans anhängare talat om det ”amerikanska imperialistiska hotet” för att rättfärdiga en ny repressionsvåg mot oppositionen. Regeringen har gripit sju presidentvalskandidater och dussintals oppositionella, journalister, studentledare och aktivister. Bland dem finns gerillahjältarna Hugo Torres och Dora María Téllez, som sitter fängslade i El Chipote-fängelset, där förhållandena länge har oroat människorättsorganisationer. Regeringens motiv är lätta att genomskåda: den vill se till att Ortega åter väljs till president på söndag. Och på ett mer allmänt plan handlar det om att skicka en signal: ingen avvikande åsikt – innanför eller utanför den officiella sandinismen – kommer att tolereras.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Och till skillnad från tidigare kontroverser rörande Nicaragua kommer den denna gång även från inflytelserika figurer inom vänstern. I juli undertecknade över 500 tidigare medlemmar i den amerikanska vänskapsföreningen med Nicaragua, som länge arbetade med (och för) den sandinistiska regeringen på 1980-talet, ett ”Öppet brev till Nicaraguas regering”. Undertecknarna – Noam Chomsky, Alice Walker, Daniel Ellsberg, med flera – visar sitt stöd för den sandinistiska revolutionen och kritiserar de amerikanska försöken till intervention. Men de fortsätter: ”Men den amerikanska regeringens brott – igår liksom i dag – är inte orsaken och rättfärdigar inte de brott mot mänskligheten som Daniel Ortegas och Rosario Murillos regering har begått.” De avslutar med att ställa tre krav: ”Frige de 300 politiska fångarna, varav presidentvalskandidater, oppositionsmedlemmar, och tidigare ledare för den sandinistiska revolutionen; dra tillbaka den drakoniska nationella säkerhetslagen som möjliggjorde dessa gripanden; förhandla om valreformer som garanterar fria och öppna val, i vilka fängslade kandidater får delta och som övervakas av internationella observatörer.”

Ifall Ortega skulle vinna den 7 november kommer vissa att fira antiimperialismens fortsatta livskraft i Nicaragua. En mer genomgripande analys av situationen i landet antyder dock att de har fel.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Gabriel Hetland, Docent vid New York State-universitetet i Albany, USA.
Yorlis Gabriela Luna, ”The other Nicaragua, Empire and resistance”, Council on Hemispheric Affairs, Washington, DC, 2 oktober 2019.
”Senate approves bipartisan legislation to bolster US engagement in Nicaragua as crisis deepens”, kommuniké från amerikanska senaten, 6 augusti 2021.
William I. Robinson, ”Crisis in Nicaragua: Is the Ortega-Murillo government leftist (part I) ?”, The North American Congress on Latin America (Nacla), New York, 19 augusti 2021,
Ibid.
Steve Ellner, ”Commentary, The Nicaraguan crisis and the challenge to the international left”, Latin American Perspectives, vol. 48, nr. 6, Thousand Oaks (Kalifornien), november 2021.
”Open letter to the Nicaraguan government from US solidarity workers, 1979–1990”, Z communications, 4 juli 2021.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kommentar 03 mars, 2024

En kurdisk flagga hissad utanför Sinjar i norra Irak. Foto: Bram Janssen/AP.

För precis 100 år sedan förbjöds det kurdiska språket i det nybildade Turkiet. Men trots alla försök att utplåna det blomstrar det ännu.

Vad har kurdiska, belarusiska och katalanska gemensamt? Jo, de tre språken har intensivt motarbetats av olika regimer.

Katalanskan var förbjuden offentligt under en stor del av diktator Francos regim. Belarus är det enda landet i världen där den styrande regimen aktivt dödar den titulära nationens språk, belarusiska, genom att systematiskt eliminera språket från utbildning, administration och det dagliga livet samt utsätter dess talare för diskriminering och trakasserier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kurdo Baksi
Svensk-kurdisk journalist, aktuell med boken "Endast den som är turk är lycklig".
Kultur 03 mars, 2024

Ömsint om fattigskammen i Västerbotten

Anna Linders utställning ”Colere” visas på Haninge konsthall fram till 28 mars. Foto: Anna Linder, Colere (stillbild), 2023.

På Haninge konsthall ges nytt liv åt spåren efter kronotorpets hårda verklighet.

Jag stiger över en tröskel och blir omsluten av ett rum som ljuder av jojk och kulning. Skuggor rör sig över mitt huvud och längs väggarna. En fris av växter, lysande ur svartaste mörker, leder mig rakt fram mot en gammal kvinnas ansikte som tittar ut ur björkskogen. Ansiktet är Emmys, nummer nio av elva barn som växte upp på kronotorpet Laisheden i norra Västerbotten, inte långt från Sorsele. Hennes blick leder till motsatta väggen och en drönarbild från nutid av en glänta i skogen.

Emmy finns inte längre. Inte heller kronotorpet. Platsen finns kvar och spåren av liv som långsamt tonar bort i mörker. Laisheden, människorna och platsen står i fokus i Anna Linders utställning Colere. Platsen är Haninge konsthall och tiden vi befinner oss i är kolonisationen av Sverige under första halvan av 1900-talet. Det är en berättelse om de människor och den jord som skulle tömmas på sina rikedomar för att lyfta Sverige ur fattigdomen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Gunilla Lundahl
Författare, journalist och aktivist.
Rörelsen 02 mars, 2024

Flammans internationalism behövs

Flamman har inte rapporterat rättvist om demonstrationerna, enligt skribenterna. Foto: Fredrik Persson/TT.

Vi är djupt bekymrade över Flammans bevakning av Palestina. Chefredaktören Leonidas Aretakis skriver till exempel (6/2024) att protesterna mot folkmordet i Gaza framstår som ”dunkelt och toppstyrt, i kontrast till de tidigare folkrörelsernas demokratiska deltagande. Kopplingarna till Nyans och LVU-kritiska grupper gör inte saken bättre”.

Det är en häpnadsväckande sammanfattning av de största, mest välorganiserade demonstrationerna under flera decennier med tusentals deltagare som varje vecka deltar i över fyra månaders tid, oavsett väder. Vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning. Arrangörerna har, i motsats till Aretakis analys, varit välkomnande och vädjat om deltagande från samtliga politiska partier. Flera har sökt ledningen för Vänsterpartiet för dialog utan resultat – däremot har representanter för partiet talat på demonstrationerna.

Aretakis tycks vilja ha ett vänsterlag att heja på, som om det vore en sport. Men i likhet med andra tidigare ockuperade eller kolonialiserade folk är motståndsrörelsen i första hand nationell. Det finns ingen rosaskimrande befrielsekamp. När motståndet tvingas gå under jord och människor i decennier fördrivs och mördas, används alla till buds stående medel för frihet. Om Sverige skulle bli ockuperat hade vi behövt göra gemensam sak även med politiska motståndare som KD och SD. Varje gång palestinska ledare från motståndsrörelsens olika delar kommer till tals, inbegripet Hamas, så framhåller de samstämmigt att målet för det palestinska motståndet (hadaf al-mokawameh al-falastinieyh) är ”vårt folks frihet” (huriyat shaebina).

Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva. Israel är inget undantag. Vad vi har framför oss är en ockupation som konsolideras med illegala bosättningar, murar, apartheid och nu folkmord. Och så finns det ett palestinskt motstånd som mot alla odds och med tusentals svek i bagaget kämpar för sin frihet.

Flamman saknar ledarartiklar som förklarar drivkrafterna bakom det pågående folkmordet i Gaza, vilket bekräftas av medieforskaren Helena Hägglund som har granskat tidningens ledarsidor (ETC, 8/2). Professor i freds- och utvecklingsfrågor Hela Lindholm skriver att man måste förstå Palestinafrågan som en kolonial fråga (Fempers, 10/2). Flamman har misslyckats med detta. I nummer två ifrågasätter Miriam Katzin på ytliga grunder, om Israel över huvud taget kan kallas en bosättarkolonial stat. I samma artikel riktas allvarliga anklagelser om antisemitism mot vänstern och Palestinarörelsen.

Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva.

Vi undertecknade har – oberoende och ovetandes om varandra – skrivit till Flamman för att bemöta dessa påståenden, men utan framgång. Det gäller även för en tredje person, forskaren Hansalbin Sältenberg. Inläggen finns nu i stället publicerade i Parabol respektive Internationalen.

Vi förväntar oss mer av en redaktion som förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning.

Leonidas Aretakis svarar direkt:

Israels massmord på palestinier är ett brott mot mänskligheten. Demonstrationerna mot kriget i Gaza som vi ser i hela världen är heroiska och jag deltar själv i dem.

Syftet med den artikel som ni syftar på, ”Hamas är resultatet av folkrörelsernas död”, är inte att svartmåla rörelsen, utan är tvärtom ett kärleksbrev. Jag uppmuntrar till deltagande, skriver att den har rätt, samt beklagar Vänsterpartiets tvekan. Samtidigt pekar jag på en ofrånkomlig sanning: det är inte längre sekulära socialister som leder världens befrielsekamper. Konsekvenserna av det borde vänstern klara av att diskutera, samtidigt som vi tågar sida vid sida.

Jag är glad att ni lyfter den centrala frågan: står Hamas för ett legitimt motstånd? Helena Hägglund (som jag svarar i ETC 12/2) gav sitt bud den 8 oktober, när hon skrev att ”motstånd är rättfärdigt för ockuperade folk”. Samma helg skrev jag i en ledare att mord och våldtäkter mot civila aldrig är legitimt, oavsett maktförhållanden, men att ”den enda part som kan avsluta konflikten är Israel.” Tro mig, jag önskar att jag slapp skriva sådana självklarheter, men inlägg som Hägglunds gjorde mig illa tvungen.

Det betyder inte att vi ser sidorna i kriget som likvärdiga. Slå upp vilket nummer som helst och du hittar kritiska artiklar mot Israel, inklusive i detta nummer. Vad gäller insändarna låg en begravd i andra mejl, och de andra två drogs tillbaka av skribenterna själva.

Jag är glad att ni bryr er om Flammans rapportering, och ser fram emot fler kamratliga utbyten om den. Den kommer dock att fortsätta vara mångfacetterad och utmanande. Inte av illvilja, utan just för att vi vill folkrörelserna väl.

Kultur 02 mars, 2024

Vi måste göra våra läppar för att höras

Bianca Ingrosso är grundare av ett företag som säljer hudvårds- och skönhetsprodukter. Foto: Tim Aro/TT.

Erik Galli har rätt: det är rationellt att ha medelålderspanik. För det är omöjligt att stoppa människors dröm om att få bli vackrare.

”Du är nog inte gjord för bus”, tröstade min vän i telefonen. Hon syftade på fillern i mina läppar som oväntat svullnat upp till en anknäbb. Flera veckor efter det som jag hoppades skulle bli en perfekt diskret föryngring av min normalstora mun, hade kroppen reagerat på den gel som sköterskan på omsorgsfullt sprutat in med ett tjugotal stick i mina läppar. Den första som anmärkte var min 20-åriga bonusdotter.

– Har du gjort läpparna, eller?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 01 mars, 2024

Upplagt för stök i Venedig

Bild ur serien ”The missing negatives of the Sonnenfeld collection” (2008) med israeliska nybyggare utbytta av palestinska modeller. Foto: Yael Bartana.

Den Israel-födda stjärnprovokatören Yael Bartana representerar Tyskland i årets redan kontroversiella konstbiennal i Venedig. Ska även hon stämplas som antisemit?

Om en och en halv månad öppnar den 60:e upplagan av Venedigbiennalen som har titeln Foreigners everywhere, främlingar överallt. Jag antar att det ska läsas ironiskt, som att vi alla ses som främlingar av någon. Men den internationella konstfesten har inte oväntat drabbats av turbulens ifråga om Israels deltagande.

Det är ett mönster vi känner igen från Eurovision och nu senast filmfestivalen Berlinale, där den israeliska filmregissören Yuval Abraham i sitt tacktal vid prisutdelningen för hans film No other land adresserade sitt lands apartheidpolitik och krävde eldupphör. Abraham är själv jude med en mormor som föddes i ett tyskt koncentrationsläger, men har ändå anklagats för antisemitism av politiker, och därtill av så allvarliga dödshot att han inte kan resa hem till Israel. I en intervju i The Guardian sade han: ”Att stå på tysk mark som son till Förintelsens offer och kräva eldupphör – och för detta bli anklagad för antisemitism är inte bara skandalöst, det är också att bokstavligen försätta judiska liv i fara.” 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika 01 mars, 2024

Trötta demonstranter från Göteborg återhämtar sig i Amsterdam 1997. Foto: Privat.

Mathias Wåg: Blondinbella förstår inte hur skönt det är att sova på golvet.

Jag minns golvet i nunneklostret. Jag hade rullat ut mitt liggunderlag och placerat ut sovsäcken. Mutat in en liten plats som min. Vi hade fått låna en av klostrets matsalar som sovsal. Aktivister från när och fjärran skulle sova där, däribland en hel Kontrabuss lastad med anarkister från Stockholm.

Det var min första toppmötesprotest. I september 1994 hade Världsbanken och Internationella valutafonden ett gemensamt toppmöte i Madrid för att diskutera frihandelsavtalens framtid. Vi var där för seminarierna på universitetet, på en studieresa för Färnebo folkhögskola. Men den kunskap vi kom hem med var spanska slagord som ”Ett förenat folk kan inte besegras” (El pueblo unido jamás será vencido), att gå i kedjor, skölja bort tårgas ur ögonen, göra nedräkningar och rusningar i demonstrationer. Lärdomar man fick på gatan. Men också i de nattliga samtalen på sovsalsgolvet, med aktivister från andra länder. Vi lyssnade uppmärksamt på de spanska aktivister som berättade om hur de besökt det nystartade Zapatistupproret i Chiapas, Mexiko.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 01 mars, 2024

Kurdisk radioskugga: ”Exiljournalister inte säkra längre”

Aktivister demonstrerar mot Turkiets krav på utlämningar av kurder. Foto: Ali Lorestani/TT.

Kurdiska Aryen TV sänder till 27 länder från Sverige, och är avskydd av såväl Irans som Turkiets regeringar. På begäran av Säpo utvisar Migrationsverket nu en av kanalens journalister.

”Exiljournalister är tyvärr inte säkra i Sverige längre.” Så avslutar advokaten Miran Kakaee (bilden) ett Instagraminlägg där han berättar om Migrationsverkets beslut att utvisa journalisten Beritan, verksam på den kurdiska nyhetskanalen Aryen TV. Beslutet sker på en direkt begäran av Säpo, som klassat henne som ett säkerhetshot.

Hon är inte den första. I en artikel från ETC i höstas intervjuas flera svenska kurder som blivit stämplade som hot mot rikets säkerhet efter att Säpo granskat dem, utan att de själva fått veta varför. En av de medverkande i artikeln, pizzabagaren Tohildan Acet, misstänker dock att det har att göra med att han samlat in pengar till stiftelsen som driver Aryen TV. En ekonom, som arbetat med Tohildan och flera andra kurdiska småföretagare, berättar att flera av hans klienter som hamnat på Säpos radar sett samma mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 29 februari, 2024

Är din mamma lika tuff som min mamma?

Jag och mamma under firandet i måndags. Foto: Privat.

I måndags firade familjen att min mamma Astrid jobbat 50 år som sjuksköterska med en restaurangmiddag i Uppsala, med barn och barnbarn. Jag bestämde mig för att intervjua henne för att höra hur sjukvården har förändrats under dessa år. Jag fick fria händer bara jag lovade inte ta med några svordomar, då hon är ”en gudfruktig dam”.

***

Trots att hon snart fyller 72 tar Astrid Näslund Aretakis på sig fyra nattpass i månaden. Hon tycker fortfarande att det är kul, och hon inser också att de behövs för att vården ska hålla ihop. Det bästa är alla människor hon träffar.

– Det är ju en sak med att jobba natt också, ofta har man mer tid. Alla är ju olika, bara man ger dem tid så får man ju höra deras livshistoria och det är ju ofta otroliga berättelser. Nu är det också intressant att träffa alla nya medarbetare från jordens alla hörn. Hur skulle sjukvården fungera utan dem?

Hon tror inte att dagens unga skulle stanna kvar så länge på en arbetsplats.

– De går ju inte in på en låg lön, tar ett schema och jobbar i 50 år. Och tur är väl det, att de inte accepterar vad som helst. Det är ju ingen på avdelningen som har jobbat länge, de var knappt födda när jag började jobba. Så jag är en utrotningshotad sort. Man blir snarare idiotförklarad om man stannar så här länge. Vi räknas ju inte som specialister som läkarna, och får något erkännande, fast vi är ju det. Ska man bli specialist ska man ta på sig någon administrativ uppgift och bli chef. Man ska komma långt från patienterna för att få hög lön.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Astrid föddes i Gottne, i inlandet nära Örnsköldsvik. Hennes pappa var banarbetare och flyttade dit jobben fanns, som Mellansel, medan mamma var hemmafru.

– Pappa gick en kurs så att han kunde bli banmästare, men mamma var inriktad på att jag skulle studera, då hon själv inte hade råd med det. Så då sökte han jobb i Vännäs nära Umeå, där skolorna låg.

Hon var fem år när de flyttade in i järnvägsarbetarnas lägenheter nära tågstationen. Varje helg åkte de till Astrids mormors och hennes tvillingbrors torp nära Gottne för att hjälpa till. På den tiden gick tågen alltid punktligt.

– De hade kor och jordbruk, men inga moderniteter som traktorer. Vi tog med oss mat för de hade det inte så fett. Mormor var sömmerska och hennes make hade svårt att få jobb. Han var döv och kunde inte utbilda sig, så han målade och gjorde vad han fick.

Astrids mamma hade också velat studera men hade inte råd. Så hon jobbade i den lokala affären i stället i tio år, tills hon gifte sig. Då kunde hon också ta sig hem om det var något med en sjuk faster som behövde mycket hjälp. På den tiden fanns det ingen äldrevård.

Astrid var ett sjukligt barn, och förstod redan som femåring sitt kall.

– Jag hade reflux så jag var mycket på sjukhus och tyckte att det var spännande. Mamma ville inte det, hon trodde att jag inte skulle orka. Men jag har aldrig tänkt något annat.

Hon gick gymnasiet i Umeå och läste där vidare till sjuksköterska och fick jobb på Akademiska sjukhuset i Uppsala tillsammans med sin studiekompis Ingrid. De delade på en landstingsduplett för 281 kronor i månaden, där det ingick städning och sängkläder, och på jobbet tjänade de 2699 kronor var före skatt, vilket motsvarar 20 100 kronor i dag.

– Det var tuffare på ett sätt. Man jobbade som ensam sjuksköterska på en vårdavdelning, med sammanlagt 2,5 tjänster som täckte upp dags- och kvällsskiftet med 23 patienter. Nu har vi minst två sjuksköterskor per pass, på tolv patienter. Men då var vi med patienterna hela tiden. Nu är det så mycket dokumentation som ska skötas på datorerna.

Hon beskriver datoriseringen som den stora förändringen. Det är praktiskt på många sätt, då man slipper skriva för hand, eller springa ned till labbet och hämta papperskopior på prover.

– Men administrationen har också svällt något kopiöst. Jag träffade min chef på affären häromdagen. Då sade vi att ju mer vi måste dra ned, desto fler HR-personer och kommunikatörer skaffar vi. Förut satt de på sjukhuset men nu vet vi inte ens var de sitter någonstans. De kanske inte ens finns, säger hon och skrattar.

På 1980-talet började Astrid jobba fackligt.

– Jag blev mer insatt i våra rättigheter och skyldigheter. Det måste finnas en sådan person, annars tror cheferna att ingen känner till rättigheterna och försöker köra över folk. Utan facket är folk skyddslösa.

När hon fick sitt fjärde barn, min lillebror Andreas, började hon jobba natt.

– Vi hade inga föräldrar som kunde hjälpa till så det blev enklare så. Om barnen var sjuka kunde ni ligga bredvid mig när jag sov, eller spela tv-spel. Det hade inte fungerat att vabba när vi är så få i personalen. Och så var jag hemma när ni kom från skolan. Det var då man kunde få höra vad som hänt, senare på kvällen var det inte lätt att få fram någonting.

En annan skillnad mot förr är de utlokaliserade patienterna. Förut hade de bara patienter som hörde till avdelningen, men nu får de samtal från andra håll – kirurgen, medicinen, infektionen – så snart det finns en ledig vårdplats.

Dessutom blir människor allt äldre, vilket försvårar för 1992 års Ädelreform, som sade att kommunen skulle lätta på landstingens vårdbörda. Men då människor närmar sig hundra får de allt fler sjukdomar och måste ändå in till sjukhusen, för kommunerna har inte resurser att ta hand om urinvägsinfektioner eller lunginflammationer i hemmet.

Men mest av allt plågas vården av de ständiga besparingarna.

– Ett tag trodde man ju att det skulle bli bättre och bättre. Men nu är det bara ”si och så många måste gå”, år efter år. Det finns pengar till hyrpersonal men inte att anställa fast på rimlig lön. Nu ska de ju ha bort 90 procent av hyrpersonalen på Akademiska, och tydligen har de dragit ned 25 procent sedan november, så det verkar ju gå om man lägger manken till.

Hon säger att hyrpersonalen undviker helger och byter arbetsplats ofta, vilket gör att den fasta personalen får stå för kontinuitet.

– Går man på schema så får man jobba vare sig man vill eller inte. Jag jobbade nyår senast, och den personalansvarige säger att han bokat in mig till nästa nyår också, säger hon och skrattar.

– Jag försöker vara ledig på jul men annars har jag jobbat många påskar och nyår. På nyårsafton vid millennieskiftet var vi två stycken, Marie och jag.

Samtidigt tjänar hyrsköterskorna minst dubbelt så mycket, säger hon.

– De får inte berätta vad de tjänar för firmorna vet att folk skulle bli tokiga, men till mig säger de att de har 100 000 i månaden. Dessutom ska firman ha betalt. Det är vansinne. Ingen vettig människa tycker väl att det är ett bra system att ge våra skattepengar till kapitalister i stället för vården, det är ju precis som med skolan och allt annat som de har sålt ut.

Om lönerna hade höjts med några tusenlappar tror Astrid att fler hade stannat. Själv hade hon 38 000 i månadslön vid pensionen. Nu tjänar hon mer, då sjukhuset slipper betala arbetsgivaravgift.

– Jag vill veta varför regionen går med överskott och ändå drar ned 1,5 miljarder på vården. Sedan finns Kry, som tar oerhörda resurser. De skickar räkningen till vårdcentralen som personen är skriven på. I stället borde pengarna gå till vårdcentralen så att den kan utvidga sin verksamhet, men där är det ju omöjligt att få tid.

Astrid säger att uppskattningen framför allt kommer från patienter och medarbetare.

– Patienterna kan säga saker som: ”Ni är fantastiska, hur orkar ni?” Men om de har fått vänta flera år på en operation i flera år och kommer med kritik så hänvisar jag dem till politikerna. De borde gå ut och säga: ”Ni får räkna med att vänta tre, fyra år.” Men det törs de inte, för då hade väl ingen röstat på dem.

Det bästa sättet att höja yrkets status tror hon är lönerna.

– Det spelar ingen roll att de applåderar som under pandemin. Vi kan väl applådera åt direktörerna i stället för deras höga lönehöjningar, jag undrar om de skulle vara nöjda då.

I stället har stora pengar lagts på att sjuksköterskorna ska jobba ”smartare”.

– Så har de hållit på sedan McKinseygruppen skulle reformera sjukhusen. Personalen gjorde listor över förbättringar och de tog betalt för kalaset. En dag skulle vi jobba som en bilfabrik, om det var Fiat: sitta med legobitar och flytta vem som gör vad i olika arbetsgrupper. Vad kostade det där? Man kan inte jämföra en bilfabrik med ett sjukhus, det finns ju inte två människor som är lika. Så fort det kommer en ny sjukhusdirektör ska de komma med idéer så att man ska komma ihåg dem allihop. Sedan flyttar de mellan olika sjukhus och vi blir kvar.

***

Låt mig avsluta med mitt varmaste tack till mamma och alla andra kvinnor som håller välfärden igång.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 29 februari, 2024

Kreab väckarklocka för V: ”Betalda intressen ska inte påverka”

Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Vi behöver ha en diskussion om karens” säger Aron Etzler till Flamman.

I onsdags meddelades att Vänsterpartiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl fått nytt jobb på pr-byrån Kreab, känd för sitt arbete med att främja privatisering av välfärden. 

Övergången har mött hård kritik, och från både höger- och vänsterhåll har det spekulerats om att det kan öppna tidigare låsta dörrar mellan Vänsterpartiet och Kreab. Skoldebattören Marcus Larsson beskrev för Flamman hur ”en möjlig utveckling är att det blir lättare för Kreab att komma in i samtal även med Vänsterpartiet”. På X kommenterade Timbros tidigare vd Markus Uvell gillande: ”Bra om Lindahl kan bidra till att öka näringslivets kunskap om V”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 29 februari, 2024

Vänsterpartiet måste hålla avstånd till klägget

Dörröppnare. Peje Emilsson har slagit upp många portar för välfärdskapitalet. Här tar han emot pris som årets nybyggare, den 21 november 2022. Foto: Anders Wiklund/TT.

Inget skadar Vänsterpartiets ambition att bli ett folkligt arbetarrörelseparti mer än öppna dörrar till lobbybranschen.

I bananmonarkin Sverige har svängdörrarna mellan politiken och det privata näringslivet sedan länge monterats ner. Numera är det knappt någon som höjer på ögonbrynen när tunga makthavare eller politiska tjänstemän blir lobbyister. Det har gått så långt att det i dag anses fullt normalt att vara aktiv som kommunpolitiker och samtidigt ha uppdrag för företag som mjölkar den gemensamma välfärden på pengar.

Vänsterpartiet har hittills varit ett undantag. Att partiets tidigare kommunikationschef Jenny Lindahl tar jobb på Kreab – pr-branschens svarta får med starka kopplingar till välfärdsföretagen – riskerar därmed att få stora efterverkningar. Som Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans, en av Sveriges främsta lobbyistgranskare, säger till Flamman är det inte otänkbart att ”en dörr öppnades åt båda hållen där”.

Från interna kritiker har krav på uteslutning på den tidigare förbundsordföranden för Ung vänster som ett brev på posten. Men diskussionen bör breddas till att handla om partiets utveckling i stort. Dörren till pr-branschen ställdes ju faktiskt på glänt redan när Jenny Lindahl först anställdes – hon hade redan under 2000-talet arbetat för pr-byrån Hill & Knowlton. Uppenbarligen såg ledningen ett behov av att slipa partiets kommunikation.

Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse

Kreab-kopplingen ger nu vatten på de interna kritikernas kvarn: den cementerar bilden av att Vänsterpartiet är på väg att bli de nya sossarna, i ordets sämsta bemärkelse – inte ett reformistiskt massparti, utan ett dominerat av principlösa karriärister. Man behöver inte vara pr-expert för att se problemet. I en tid då kommunikation är allt spelar det ingen roll om kritikerna har rätt eller inte, om detta är bilden som förmedlas av Jenny Lindahls karriärval.

Alla som stödjer ambitionen att bygga ett folkligt arbetarparti har därmed skäl att ta sig en funderare i dag. Om ambitionen är att tvätta bort stämpeln som ett elitistiskt vänsterparti för en urban medelklass är öppna dörrar mellan partiet och lobbyistbranschen naturligtvis fel väg att gå. Så vad bör göras?

Två saker är nödvändiga. För det första måste vänstern och arbetarrörelsen i stort fortsätta utveckla sin kommunikation. Men det bör göras genom att stärka och bygga upp rörelsens egna institutioner för idéutveckling och opinionsbildning, i form av tankesmedjor, studieförbund, medier. Inte genom att göra sig beroende av expertis från det privata näringslivet.

För det andra är det dags för Vänsterpartiet att skifta fokus, från kommunikationsplaner till att bygga upp partiorganisationen, i synnerhet på de platser där partiet säger sig vilja vinna nya väljare. Ett bredare vänsterparti måste byggas nedifrån och upp, inte minst för att få fram de politiska företrädare med olika bakgrunder som ett sådant parti behöver. För även om kommunikation är viktigt så är det inte allt.