Myterna om katten är många: Att den är falsk, lömsk, ögontjänare. Att den inte går att uppfostra, att den gör som den vill. Men varje katt är en individ, alla är olika. Det enda gemensamma är att de är sina egna. Och att de har nio liv, det är också sant. Men inte smyger katter som katter. Bah! De går som elefanter – dunk dunk dunk.
Min första kattunge var svart med vita fläckar. Jag klädde den i dockkläder och körde den i dockvagn. När vi flyttade till Malmberget fick hon stanna hos mormor, men hon satt bara vid ytterdörren och grät. Efter ett tag började grannarna skicka in mat genom brevinkastet.
Senare fick jag Sirikit. En gång drabbades jag av experimentlusta och tog henne med in i fiskaffären. Hon stelnade i min famn, morrhåren spretade som borsten på en sliten tandborste. Hade fiskhandlaren haft morrhår hade de nog spretat på honom med.
Vi lekte ofta kurragömma. Jag gömde mig och Sirikit smög fram. När hon fann mig skuttade hon. Sen gömde hon sig, svansen syntes alltid. När jag hittade henne gick hon iväg med högdragen min. En kattskådis som visste att jag var barnet.
Sirikit fick kattpest och dog. Mormor tröstade: nu sover hon för alltid. Varje morgon smög jag in till mamma och lyssnade – sover hon, är hon död? Med växande panik väckte jag henne, morgon efter morgon.
En myt är att katter vill föda i ensamhet. Själv har jag upplevt motsatsen, de har alla uppmanat mig att vara med. Kaxi lade sig på rygg i min säng och jag bredvid. Fullmånen lyste på oss medan de små liven gled ut. Flisan fick komplikationer, första ungen fastnade. Skärrad men beslutsam hjälpte jag den ut i takt med värkarna. En katthona slickade min hand efter förlossningen och puffade mej i ansiktet, som om hon tackade.
En relation med en katt är en sällsam gåva och vi avläser dem gärna som om de vore människor. Samtidigt, denna ordlösa visshet att vi har talat med varandra, och förstått.
Idag vet vi att människor mår bra av husdjur, särskilt ensamma. Barn som växer upp med djur drabbas inte av allergier i samma grad som barn som inte gjort det. Barn som är vana vid djur blir också snällare.
Detta outgrundliga djur som söker sig till människan har fascinerat i alla tider och Bellman, Almqvist, Dagerman, Södergran, Boye och Brøgger är några av de författare och poeter som försökt fånga detta väsen.
Själv vet jag bara en sak om min kattvän. Så snart jag lägger mig framför tv:n kommer hon och lägger sig på min mage. Då kan jag inte resa mig upp, då ligger jag kvar. Det var så jag blev soffliggare.