Först blev jag lite skeptisk när jag hörde talas om John Ajvide Lindqvists nyutkomna Vänligheten. Det sades att det var en ”rund­målning” av Norrtälje under 30 år och i intervjuer antydde författaren att skräck­momenten var nedtonade.

Hade han fallit för klyschorna som kritikerna slungat mot honom i 15 års tid? Om att han borde ”släppa genrelitteraturen” eftersom ”han är bäst när han skriver vardagsrealistiskt”? Sådana påståenden bygger på en djup okunskap om hur skräck fungerar. Vardagsrealism är nästan alltid centralt i skräck­litteratur, eftersom det bygger ett förtroende som behövs för så kallad ”suspension of disbelief”. Om en författare arbetar mycket med det vardagliga beror det ofta på att hen är skicklig på skräck – inte en diskbänksrealist i tvångströja. Dessutom är påståendet irriterande eftersom allt är genrelitteratur. Vad önskar man av Ajvide Lindqvist egentligen? Att han ska bli lyrisk modernist?

Men så började jag läsa Vänligheten och blev lugnad direkt. Inom loppet av några sidor har Ajvide Lindqvist klippt av knäskålar med en foderblandare och en mystisk container har introducerats, som står i Norrtäljehamnen som en svart monolit. Dessutom känner man igen Ajvide Lindqvists persongalleri. Här finns Siv, en överviktig, utstött tjej som också råkar vara sibylla. Och här finns Johan, en homosexuell Sverigedemokrat som är dödskär i den serbiska börsmäklaren Marco. Samt Marcos lillasyster Maria, en puma som utöver att vara fotomodell också är hyperintelligent. Ja, ni hör: Ajvide Lindqvist älskar att ta klichéer till karaktärer och skruva till dem (tyvärr på ett lite förutsägbart sätt ibland).

Om en författare arbetar mycket med det vardagliga beror det ofta på att hen är skicklig på skräck – inte en disk­bänks­realist i tvångs­tröja

Intrigen i Vänligheten är egentligen ganska simpel. I slutet av 2010-talet dyker en container upp i Norrtälje. Den visar sig innehålla döda migrantarbetare – men även en mystisk svart sörja som liksom i HP Lovecrafts novell ”Färg bortom tid och rum” förändrar bygden. Den vardagliga vänligheten försvinner. Folk blir allt mer irriterade på varandra, Sverigedemokraten börjar hata ”svintoskallarna” lite extra. Som av en slump hamnar en massa vapen i omlopp och plötsligt är hela samhället i upplösning. Allt detta får vi följa genom ett disparat gäng som har gemensamt att de spelar Pokemon go. Som vanligt använder Ajvide Lindqvist ”trashig” popkultur ytterst elegant.

Som läsare tänker man givetvis på Stephen Kings Köplust. Berättelsen om hur den amerikanska små­stads­hyggligheten eroderar har i Vänligheten översatts till perfekt förortssvenska. Faktum är att Ajvide Lindqvist aldrig varit bättre. Detta märks i såväl den tighta intrigen där inte en enda skarv syns, som de sparsmakade skräckeffekterna. Vissa kritiker har som sagt misstolkat detta som ett tecken på att han håller på att lämna genren – själv ser jag det snarare som att han vet exakt när han ska sätta in stöten. Betänk att en av de otäckaste böckerna som någonsin skrivits – Shirley Jacksons Hemsökelsen på Hill House – lyckas paralysera läsaren med hjälp av en hink färg och några knackningar i väggen. Vänligheten använder minimalismen lika skickligt.

Är det då en politisk roman? En allegori över nyliberalismen? Både ja och nej. Här finns ingen stor rundmålning av samhället, som man kan tro. Vänligheten tar rygg på sina karaktärer och följer dem utan några utsvävningar i större kollektiva skeenden. Främst syns den politiska under­texten i klassperspektivet som är ovanligt utmejslat, till och med för att vara Ajvide Lindqvist. Särskilt i Johan som är en av författarens bästa karaktärer någonsin: på samma gång ett rasistiskt rövhål och en empatisk olycklig älskande. Det är ovanligt att snubbar som gått praktiskt gymnasium får vara så komplexa i svensk samtidslitteratur. Det finns dock ytterligare en politisk dimension i berättelsen som är mera subtil. Den som kan sin ekonomiska historia vet att det var genom containerhandeln som västerländska storföretag började outsourca sin produktion och på så sätt pressa den inhemska arbetarklassen. Fler delar av samhället konkurrensutsattes och, ja, människor blev lite mindre vänliga mot varandra. I bästa skräcklitterär stil proppar författaren in allt detta mellan raderna, låter det ligga och jäsa, och upp kommer ett monster på de sista skälvande sidorna. Läckert är bara förnamnet.