Energiöverenskommelsen bygger på en ohållbar utgångspunkt: att landet fortsätter drivas fossilt. Det enda som ska vara ”100 procent förnybart” är elen och i bästa fall värmen. Det är en tjugondel av Sveriges fossilberoende.
För att fasa ut resten kommer Sverige behöva mycket mer el. Det enda överenskommelsen förbinder sig till är att bygga ut ytterligare omkring 25 TWh vind- och bioel till 2030. Samtidigt är målet att stänga kärnkraftens 60 TWh till 2040. Överenskommelsen kan mycket väl ge oss mindre el, i ett läge där världen akut behöver skaka fram så mycket fossilfri el det går.
Den principiella prioriteringen är densamma som i Tyskland. Under de tjugo år då klimatfrågan avgörs, ska all den nya vindkraft vi bygger användas till att stänga kärnkraft. Det fossila, däremot, kommer tuffa på.
Energieffektivisering kan kanske ta oss en liten bit. Det finns några bra förslag här i överenskommelsen, till exempel ett nytt program för industrin, men det handlar om enstaka TWh. De större steg vi kan hoppas på hänger tätt ihop med elektrifieringen: till exempel förbrukar elfordon mycket mindre energi.
En tredje del i omställningen är att ersätta fossilt med biomassa. Det kan till exempel handla om bioplaster eller biobaserade fartygsbränslen. Problemet är att biomassan är begränsad – och överenskommelsen går ut på att elda upp mycket mer av den för att skrapa ihop el och värme. Subventionerna skiljer överhuvudtaget inte på finel från vindkraft och ful-el från att elda skog.
Sverige skulle behöva göra tvärtom. För det första, vara rejält försiktig med att göra skogarna till fabriker för energi. För det andra, medvetet prioritera hur vi använder den hållbara biomassa vi kan ta ut. Den är som ett för kort täcke: visst kan vi dra i ena ändan, men då blir det kallt i andra. Också här spelar elen en nyckelroll: kan vi elektrifiera mer av till exempel värmen eller pappersbruken går det att frigöra biomassa till annat.
Vänsterpartiets kongress satte just ner foten i ett ekoeko-program som på många sätt ger en bra grund för en klimatkritik av överenskommelsen. En nyckelpunkt är ambitionen om en mångdubbel takt i utbyggnaden av sol-, vind- och vågkraft, för att kunna elektrifiera både industri och transporter.
Den stora utmaningen för den linjen är att få ihop siffrorna kring hur det skulle se ut i verkligheten. Vindkraften ger 15 TWh idag. För att fasa ut det fossila skulle det skulle behövas säg tio gånger så mycket. Vänsterpartiet har ett stort steg framför sig: att utveckla de gamla förslagen, som aldrig tog höjd för det fossila, till en realistisk linje för fossilfrihet.
Energiöverenskommelsen är ett historiskt monument över den radikala klimatrörelsens svaghet. Fundera ett tag på vilka tunga klimatkrav som ställdes på förhandlingarna medan de pågick. Kommer du inte ihåg något, är det ingen slump. Partierna möter fortfarande inget organiserat tryck att planera för fossilfrihet i praktiken. Vi behöver en ny, radikal klimatrörelse.
