Det dröjde inte mer än en vecka innan illusionen om Sveriges nya arbetarparti brustit. Inga karikatyrer i världen skulle på ett effektivare sätt ha kunnat punktera de nya moderaterna. I den moderata valkampanjen användes filmer där partiet försökte förknippa sig med byggnadsarbetare. Fredrik Reinfeldt har presenterat sig som en vanlig småbarnsförälder från Täby (med 107 000 i månadsinkomst är det skickligt, måste man medge). Samtidigt har, i verkligheten, borgerligheten de senaste 25 åren ökat sina förmögenheter och sin makt i samhället. Man kan verkligen tala om en borgerlig restauration.
Sverige var länge ett av de länder där klyftorna utjämnades – som minst var de 1982, precis innan högervågen. Tendensen syntes mycket tydligt i överklassen. Läs Anette Kullenbergs förträffliga bok Överklassen i Sverige (Lind&Co) från 1974: Många unga ur den dåtida överklassen tonade ned sin bakgrund, de tog vanliga jobb, vanliga namn, och röstade ibland åt vänster. De som höll kvar vid överklassvanorna betraktades som gammalmodiga eller desperata, närmast lite bakom flötet. Stoltheten över ärvda rikedomar var borta.
Borgerlighetens självmedvetenhet byggde inte minst på möjligheten att markera sin sociala ställning genom att inte befatta sig med smutsigt arbete. I Kullenbergs bok var hemhjälp på väg ut, alla skulle klara av att hantera ett hushåll. Om kvinnor hade svårt att hinna med både arbete och hem hette lösningen i samhällsdebatten dagis, sex timmars arbetsdag och ett mänskligare arbetsliv.
Idag lever vi i ett land där ärvda förmögenheter, adelnsnamn och lantgods åter anses eftersträvansvärt. Borgerligheten har återetablerat sig, rikedomen har installerat sig som den sociala måttstocken på framgång. Därmed kommer pigorna tillbaka. Den jämlikhetssträvande borgerlighet som existerade under tvång från arbetarrörelsen finns inte längre. Detta historiska fenomen inträffade första gången som tragedi (för borgerlighetens självkänsla). Andra gången som PR-trick.
Den moderna överklassens intressekamp riktar sig emot ett samhälle som fortfarande bär på några av dragen från en tid då den påtvingades regleringar effektivt. Överklassen gör uppror mot demokratin, rättvisan och jämlikheten, privat såväl som i samhället. Den anser att den redan har bidragit tillräckligt till det samhället genom att betala skatter, och unnar sig därför att bryta mot lagen. Det är en utpressning som sedan används politiskt. Att många höginkomsttagare fuskar och fifflar tas sedan som intäkt för att skatterna är för höga. De använder globaliseringens underbara möjligheter: att kunna anlita underbetalda kvinnor med invandrarbakgrund och samtidigt att flytta sina egna pengar till skatteparadis.
Så ser deras uppror mot ekonomisk utjämning ut på individnivå. Det är ett uppror som redan subventioneras. Andra skattebetalare får stå för arbetsskador i den svarta sektorn. Andra skattebetalare betalar för deras pensioner, skolor och sjukhusbesök.
Upproret mot jämlikheten avtecknas i de attitydundersökningar om moral som gjorts. I september 2003 gjorde Rapport/Demoskop en undersökning som visade att höginkomsttagarna ser mellan fingrarna med prostitution, skattefusk, svartjobb, hembränning, alkoholsmuggling och fusk med sjuklönen. I Skatteverkets rapport från 2006, Svartjobb och svartköp kan man se att denna moral i sig används för att rättfärdiga egna övertramp. Bland dem som anställer svart finns dels föreställningen att fusket är närmast allomfattande i Sverige (som man känner sig själv känner man andra). Men även i det allmänna medvetandet luckras föreställningarna upp. 65 procent anser att det främsta skälet till att fler köper och anställer svart är att ”personer i framträdande ställning bryter mot samhällets normer”. Vad är en svart piga mot Skandiaaffären? Regeringen Reinfeldt har lagt sin första budget, full av skattelättnader för de rikaste och utförsäljningar av vår gemensamma egendom. En symbolisk åtgärd är att förhindra människor att kunna gå på muséer gratis. På detta sparar staten 96 miljoner kronor, en summa som motsvarar förmögenhetskatten de för fem (5) av landets individer som betalar förmögenhetskatt idag men med regeringens försorg kommer att slippa det i framtiden. När regeringen nu går på offensiv mot fusk (”Så ska regeringen få fuskarna att svettas”, som rubriken i Dina Pengar basunerar ut budskapet 16/10 2006), handlar det inte Sveriges alla Maria Borelius, utan om arbetslösa och sjuka.
Den regering vi nu har i Sverige har jagat fuskare bland arbetslösa och sjuka, men tvekar inte att ta in tre tv-licensfuskare, varav en som kulturminister. Denna regering, som anklagat fackföreningar för att vara ”främlingsfientliga” rekryterar med öppna ögon in en människa som haft sin filippinska hushållerska boende i källaren med halva lönen jämfört med sin svenska barnflicka. Är det ett olycksfall i arbetet? Eller en logisk följd av att regeringen leds av en person som betalat sin egen barnflicka 57 kronor i timmen, vitt. Det var ju just så långt han kunde sträcka sig, Fredrik Reinfeldt. Kanske hade han faktiskt en aning om att han skulle bli minister.
