Enligt en LO-rapport som presenterades i förra veckan innebär varje elev som går i en fristående skola en ökad kostnad på 25 000 kronor per år. Tyvärr är undersökningen tveksamt utförd. Huvudfokus har lagts på jämförelser av kostnader mellan kommuner med olika andel privatskolor. Risken för att andra faktorer påverkat mer än friskoleandelen är uppenbar, vilket forskarna själva också konstaterar.
Det är synd, för denna typ av studier är nödvändiga. Kommunerna får allt svårare att planera sin skolpolitik långsiktigt. Ofta uppstår överkapacitet i de kommunala skolorna när nya privatskolor poppar upp, vilket naturligtvis kostar onödiga pengar. Detta är en självklar slutsats, även om LO-rapportens beräkningar av de exakta summorna får tas med en nypa salt.
De regler som gäller fördelning av ekonomiska resurser till fristående skolor har förändrats vid flera tillfällen under den senaste tioårsperioden. Det rigida system som utformades av den moderata skolministern Beatrice Ask var ideologiskt motiverat snarare än ekonomiskt rationellt. Det ledde till kraftig ekonomisk överkompensation för privatskolorna, vilket i sin tur fick betalas genom nedskärningar på de kommunala skolorna.
Detta system har justerats och gjorts om för att komma till rätta med de värsta problemen, men den viktigaste frågan återstår: varför ska det vara en juridiskt garanterad rättighet för privata intresenter att starta skolor som betalas med kommunala skattepengar? Om det funnes något värde i det kommunala självbestämmandet så vore det väl just att kunna avgöra sådant lokalt. Om kommunerna ska anses kompetenta att ha huvudmannaskapet för skolan, måste de väl rimligen också anses kompetenta att bedöma behovet av privata alternativ?
Under perioden från slutet av 1980-talet fram tills i dag har synen på utbildning förändrats. Från att ha varit en del i ett samhällsprojekt har synen på skolan individualiserats. Ett medborgarperspektiv har blivit ett konsument- och brukarperspektiv.
Vissa delar i denna utveckling har faktiskt varit positiva. En intensiv debatt om elevinflytande som blossade upp i början på 1990-talet har stimulerat skolutvecklingen. Experimenten med lokala styrelser med föräldra- eller elevmajoritet var kanske ingen revoltion, men däremot uttryck för ett nödvändigt nytänkande inom skolan.
Huvudlinjen i denna utveckling är dock att individfixeringen har tenderat att urholka den sammanhållna skolan. Allt mer fokus på den ensamma eleven leder till en brist på förståelse för de kollektiva processer som formar såväl skolan som institution som dynamiken i en pedagogisk grupp. Segregationen ökar, pedagogiken försämras, och det politiska inflytandet minskar.
För bara tjugo år sedan var privatskolor något av en kuriositet i det svenska utbildningssystemet. Ett fåtal högborgerliga överklassreservat, som kunde verka provocerande men knappast utgjorde något allvarligt hot mot den offentliga skolan.
Genom de reformer som genomförts sedan dess har situationen förändrats drastiskt. I dag utgör de privata skolorna det enskilt allvarligaste hotet mot en relevant kommunal skolplanering, samt en kraftig begränsning av medborgarinflytandet över den nationella utbildningspolitiken.
