Finns det parallellsamhällen i Sverige? En statlig utredning svarar ja, men medger att fenomenet är svårt att definiera och mäta. Norska forskare varnar samtidigt för att själva begreppet kan stigmatisera områden. Socialdemokraten Payam Moula invänder att debatten om orden riskerar att skymma en materiell verklighet av segregation, skolmisslyckanden och utanförskap.
”Parallella samhällsstrukturer är en komplex samhällsutmaning som kan försvåra integrationen, förstärka utanförskapet och begränsa individers möjligheter att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, [samt] påverka barns och ungas uppväxtvillkor.”
Resultaten av den statliga offentliga utredningen Parallella samhällsstrukturer, med ”förbättrad integration och minskat utanförskap” som mål, presenterades för regeringen i augusti. I slutbetänkandet rekommenderar man bland annat en nationell samordnare för åtgärder mot fenomenet, samt extra insatser för att stödja kvinnor som ”lever med negativ social kontroll”.
Samtidigt handlar en stor del av utredningen om själva termen ”parallella samhällsstrukturer” – och vad orden faktiskt innebär.
– En av våra slutsatser är att man borde enas mer om begreppsanvändningen, säger utredningens huvudsekreterare Pernilla Andersson Joona till Flamman.
Den statliga utredningen tar sikte på ”grupperingar som har sociala normer och strukturer med negativ inverkan på individens förutsättningar att nyttja sina grundläggande fri- och rättigheter, eller agera i enlighet med grundläggande skyldigheter i det svenska samhället”.
Men rapporten tar också upp att alternativa gemenskaper och subkulturer – med exemplen ”nykterhetsrörelsen” eller ”studentuppror” – bör skiljas ut från mer problematiska former av utanförskap.
Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där.
”Det saknas en vedertagen definition av parallella samhällsstrukturer”, står bland annat i början av utredningen:
”Ibland används begreppet för att beskriva bristande integration i allmänhet, och ibland för grupper baserade på släktskap, etnicitet, kollektivistiska sedvänjor eller religion och som lever separerade från det omgivande samhället. Det används också för att beskriva parallell rättsskipning, och kriminella nätverk.”
När den kontroversielle juristen Mattias Walving-Lundberg blev konfronterad av Expressen om den ”shariadomstol” som Flamman var först att skriva om, ifrågasatte han ”var gränsen går” för vad som skulle utgöra ett parallellsamhälle – och tog upp ”dansbandsmän” som ett exempel.
Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) föreslog en kartläggning av parallellsamhällen 2021, och ville då jämföra förbrukning av vatten och el med folkbokföringsstatistik ”för att identifiera områden där många illegala migranter kan väntas uppehålla sig”. I hans motion stod även att ”många illegala utnyttjar olika bidrag”.
Ida Karkiainen (S) meddelade som svar att ”kunskapsuppbyggnaden om parallella samhällsstrukturer är ett pågående utvecklingsarbete”. Två år senare släpptes S-rapporten Framväxten av parallellsamhällen, av bland andra Lawen Redar och Payam Moula – med undertiteln ”Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk”.
– Vårt mål var att beskriva en verklighet på ett rättvisande sätt. Det finns vissa områden i Sverige som kontinuerligt och kraftigt avvikit från majoritetssamhället under lång tid, inte minst vad gäller språket, säger Payam Moula (bilden) till Flamman.
– Vi besökte grundskolor där i princip ingen hade svenska som modersmål, där väldigt många barn agerade tolkar åt sina föräldrar. Kännedomen om svenska myndigheter, normer och traditioner var mycket låg. Flera vi pratade med beskrev hur de ”inte vuxit upp i Sverige, utan vuxit upp i orten”, inte ”kände svennar”, och använde själva ord som ”parallella världar”.
Pernilla Andersson Joona konstaterar att det är mycket svårt att mäta eller kvantifiera ”hur många” eller ”hur mycket” parallellsamhällen det finns i Sverige, men tillägger:
– Däremot beskrivs sådana strukturer av olika lokala aktörer. Det handlar om grupper som till stor del lever utanför samhällets ordinarie system, exempelvis i områden med hög grad av skol- och boendesegregation.
Bedömer ni att parallellsamhällen finns i Sverige?
– Ja, det är vår bedömning. Men vi kan inte säga något om exakt var, eller hur vanligt det är.
Under tiden som den svenska utredningen pågick publicerades även en omfattande norsk studie om ”parallellsamfunn” av institutet Fafo, denna i form av en forskningsöversikt över ett 90-tal tidigare nordiska studier.
Den landar i en mer skeptisk slutsats: att få forskare ens undersökt empiriskt om parallellsamhällen finns i Skandinavien, samt att själva begreppet saknar en entydig definition.
– När brottsbekämpande myndigheter definierar vilka områden som är ”utsatta”, så är det de med högst brottslighet som får flest insatser. Om däremot aktörer med fokus på frågor som barnfattigdom står för definitionen prioriteras andra områden, säger Rebekka Ravn Lysvik (bilden), en av rapportens författare, till Flamman.
– Vet vi om problemet vi försöker ta oss an över huvud taget är geografiskt? fyller forskarkollegan Ida Kjeøy i.
Hon anser att den svenska utredningen inte tar tillräcklig hänsyn till aspekter som dessa, och ser fler problem än fördelar med begreppet:
– Den forskning vi har granskat visar att när ett område stämplas som ett ”parallellsamhälle” – vare sig det görs av myndigheter, eller genom en högerpolitisk diskurs jag skulle kalla skadlig – får det verkliga, negativa konsekvenser för de människor som bor där. Vi vet att termen är stigmatiserande.
En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.
I Danmark hamnade bostadsområdet Mjølnerparken, i stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn, i debattens centrum 2019. Det hade då nyligen hamnat på den danska ”gettolistan” – bland annat på grund av ”högt antal invånare med icke-västlig bakgrund”, varav många nu behövde lämna sina hem då byggnaderna ansågs för nedgångna. Lagen skulle begränsa andelen allmännyttiga bostäder till högst 40 procent, varpå kommunen och bolaget Bo-Vita sålde av stora delar av området till privata ägare.
Stämplingen fick hård kritik från lokalbor, och EU-domstolen har utrett ”gettolagens” laglighet. Den ”tvångsrenovering” man genomfört i området har enligt vissa rapporter gjort bostäderna sämre, vilket Bo-Vita bestridit. Åtgärderna har minskat antalet områden som klassas som parallellsamhällen i Danmark – men enligt forskarna på Fafo är det inte synonymt med att de mest utsatta faktiskt fått det bättre.
– När man själv definierar vilka områden som kallas det är det lätt att få situationen att se bättre ut, även om inte segregationen faktiskt minskat eller situationen faktiskt förbättrats för de som bor i – eller flyttat från – dessa områden, påpekar Ida Kjeøy (bilden).
– Detta bör svenska och norska myndigheter överväga, när de funderar på liknande åtgärder.
Payam Moula upplever en frustration över att så mycket av den akademiska och politiska debatten om ”parallellsamhällen” eller ”utanförskapsområden” handlar om semantik:
– Ord spelar roll, men jag tror inte att de förändrar den materiella verkligheten. I fallet med ett ”dåligt” område vill jag säga att stigmat finns före ordet, och att det kan vara lika farligt att skönmåla läget som att svartmåla det, säger han och fortsätter:
– Att växa upp i ett utsatt område riskerar att försämra ditt liv ur nästan alla aspekter: du har mindre chans att klara skolan och gymnasiet, du kommer vara fattigare, du kommer ha sämre hälsa. Hamnade vi här, i att tiotusentals barn växer upp i ett rikt land med en så här fruktansvärd uppförsbacke, för att vi använde ”fel” ord? Och hur ska jag beskriva situationen ärligt, om jag vill förändra den politiskt? En skola där bara varannan elev är gymnasiebehörig är inte en ”utmaning” – det är faktiskt en katastrof.
Den svenska utredningen bedömer att ”det finns en större risk att parallella samhällsstrukturer uppstår i vissa typer av bostadsområden” – men samtidigt att ”ett bostadsområde som helhet inte ska betraktas, eller benämnas, som ett parallellsamhälle”.
Tidigare norska forskning har menat att samebyar ”kanske är det enda verkligt relevanta exemplet på parallellsamhällen i Norge”, berättar Rebekka Ravn Lysvik och Ida Kjeøy.
De nämner också Jehovas vittnen som exempel på ett mindre geografiskt och mer ”abstrakt” slags parallellsamhälle – samt det tidigare forskning kallat ”gyllene getton”, det vill säga rika områden där ”välbärgade och resursstarka individer” samlats i samma stadsdel.
Ida Kjeøy ser frågan om begreppet ”parallellsamhälle”, och var gränserna för ett sådant borde dras, som en förlängning av frågan om vad vi egentligen menar med ”integration”:
– Har vi ett gemensamt samhälle, och hur långt sträcker det sig? Hur annorlunda behöver en grupp människor vara för att inte anses ingå i det samhället, och varför? I grund och botten är det vad frågan handlar om, samt när och varför detta börjar beskrivas som ett problem.
