Det andra världskrigets katastrofer gjorde att begrepp som ”ras”, ”arisk” ”semitisk” och ”germansk” blev omöjliga att använda i efterkrigstidens politiska debatt. De var för evigt besmittade av nazismens illdåd. Vad som samtidigt hände var att delar av den tidiga svenska arbetarrörelsens föreställningsvärldar hamnade i ett skymningslandskap.
Historieskrivningen löd att arbetarrörelsen alltid varit internationalistisk och bekämpat högerns nationalism och rasfördomar. Personer som Nils Flyg, som gick från kommunism till nazism, och Arthur Engberg som skrev antijudiskt, har beskrivits som extrema undantag utan någon koppling till arbetarrörelsens idétraditioner.
Historikern Håkan Blomqvist vill i sin avhandling Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen visa att både Flygs och Engbergs politiska öden (tidigare kartlagda av författaren) går att förstå utifrån arbetarrörelsens tidiga historia. De var förvisso undantag och inte på något vis representativa för vare sig svensk kommunism eller socialdemokrati, men de kunde utveckla sina idéer mot bakgrund av ett nationellt tema och en retorik om svenskhet som fanns inmängd i arbetarrörelsehistorien.
Blomqvist bryter därmed med den gängse synen på arbetarrörelsens ideologiska utveckling. Den nationalism som grep tag i socialdemokratin var, menar traditionen från Herbert Tingsten och framåt, ett 1900-talsfenomen.
Första världskriget var den avgörande händelsen. Först då blev Hjalmar Branting et consortes nationellt sinnade. Men Blomqvists genomgång pekar på att nationalismen fanns där långt tidigare och länge hade samexisterat med arbetarinternationalismen. Nationalism och internationalism utgjorde ett syskonpar, där den förra förstods som oppositionell och demokratisk, i skarp kontrast till högerns officiella och konservativa ”punschpatriotism”.
Hur blev det så här? Blomqvist ger flera förklaringar. Huvudförklaringen går ut på att den nationella frågan var omöjlig att undvika i nationalstaternas tidevarv. Karl Marx och Första Internationalen arbetade med en kosmopolitisk internationalism och såg nationsfrågan som ointressant. Dynastiernas Europa ersattes emellertid på 1870-talet av ett antal europeiska stater. Arbetarrörelsen (i form av Andra Internationalen som grundas 1889) kom att få arbeta inom givna nationalstatliga ramar, såsom nationella arbetarpartier, och hade att ta ställning till frågor om försvar och rösträtt.
I Sverige utslungade konservativa kretsar anklagelser om bristande känslor för fosterlandet. Arbetarrörelsen tvingades svara på kritiken, och svaret löd att det socialdemokratiska partiet ingalunda negligerade nationen. Borgarklassens förmenta nationalism var i realiteten ett hot mot nationens verkliga kärna, folket och arbetarklassen. Axel Danielsson gav 1895 en målande bild av partiets syn på den svenska nationen: ”Men kan en socialdemokrat älska ’våra strömmars brus’, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ’bäckarnas språng’, så länge endast strändernas ägare får fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring /…/” Danielssons svar löd: ”Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste eröfvra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig: På det sättet är jag patriot och väl även de flesta andra.”
Den progressiva nationalismen fyllde en demokratisk och internt inkluderande funktion, men den kunde också vända sig utåt mot ”främmande” nationer och folk, och fick då ett exkluderande drag. Tullhögerns paroll ”Sverige åt svenskarne” övertogs under 1900-talets första år av socialister och kom att användas i striden om den så kallade ”galizierimporten”. Sockerbolagen i Skåne importerade billig arbetskraft från bland annat Galizien för att ersätta svenska lantarbetare. Enligt Stormklockan betedde sig arbetsgivarna inte bara inhumant utan också osvenskt när de importerade ”halfvilda utlänningar”.
Vid sidan av nationsfrågan avhandlar Håkan Blomqvist antisemitismens och rastänkandets påverkan på svenska socialdemokrater. Den uråldriga kristna antisemitismen saknades ingalunda i arbetarpressen. 1840- och -50-talens socialistiska arbetartidningar uttryckte – men långt ifrån alltid – en folklig och antikapitalistisk judefientlighet.
Judarna utmålades som ”penninge-menniskor”. Även en Marx-introduktör som Atterdag Wermelin kunde 1886 skriva om ”den rike judens begär”. Vid den här tidpunkten håller kopplingen mellan judar och kapitalister på att lösas upp. Marxismens objektiva och ”opersonliga” samhällsanalys satte en spärr för tidigare ”personifierande” resonemang om penningjudar. Samtidigt blev arbetarrörelsen alltmer varse den antisemitiska rörelsens reaktionära och anti-socialdemokratiska karaktär. Den var ett hot inte bara mot judar utan också mot socialister.
Marxismens inflytande var dock inte så stort att den kunde förhindra förnyade antijudiska yttringar kring sekelskiftet. Leon Larsson diktade på ungdomsförbundets kongress 1907: ”Vårt land, o vårt väldiga fädernesland / Det äges av ockrande judar”. På 1920-talet, när rasbiologin dominerade den vetenskapliga scenen, skrev Arthur Engberg i Arbetet om judendomen som den ”indo-ariska rasens mistel”. Man bör dock inte glömma att SAP – liksom akademiska antisemiter som Bengt Lidforss och Arthur Engberg – tog resolut avstånd från all politisk antisemitism, som pogromerna i Ryssland och processen mot Dreyfus i Frankrike.
Håkan Blomqvist har skrivit ett imponerande arbete i god historisk anda. Författaren har lagt undan nutidens glasögon och verkligen satt sig in i det sena 1800-talets politiska och vetenskapliga tolkningsstrider. Han redogör för hur arbetarrörelsen influerades av – men nota bene också omtolkade i mer demokratisk och klasspolitisk riktning! – tidens förhärskande rasvetenskapliga idéer. Det är bra gjort.
