Häromdagen såg jag Alexander Paynes nya film Nebraska. Den handlar om en gammal pappa som tror att det som står på ett reklamblad är sant: han har vunnit en miljon dollar. Nu tänker han ta sig från Montana till Nebraska för att hämta dem. Frun vägrar köra honom så han börjat helt enkelt gå.
Efter att gång på gång ha tvingats hämta upp sin förvirrade och istadiga farsa på promenad mot miljonen, bestämmer sig sonen David för att köra honom.
En roadmovie där en son lär känna sin gamle barske far hade kunnat bli hur sentimental som helst. Men Nebraska är en motvalls film, och Bruce Dern i huvudrollen gör en sträv, osentimental gubbe som inte tänker ställa upp på några bokslut och känslocrescendon. Det är först på slutet som publiken bjuds på lite socker.
En rätt bra och inte alldeles förutsägbar film med andra ord – bortsett från att den cirklar kring två män. Där är filmen stereotyp. I de hundra bäst säljande filmerna i USA år 2012 var bara 28 procent av talrollerna kvinnor, enligt en undersökning gjord av Annenberg School of Communication and Journalism. Min gissning är att det tyvärr inte står bättre till inom europeisk och/eller smalare film.
Det är lätt att bli deprimerad om man börjar räkna och fundera över kvinnor på film. Och har tanken väl planterats är den svår att släppa. När jag gick igenom programmet för årets filmfestival i Berlin – en av världens största och viktigaste festivaler – började jag undra om jag var en idiot. I dagar skulle jag uppmärksamt leva mig in i och analysera manliga världar, där kvinnor i bästa fall irrade runt i marginalerna i roller skrivna för att på olika sätt spegla och piffa upp de manliga karaktärerna. Visst innehöll programmet filmer med kvinnor i huvudrollerna, men de var i extrem minoritet.
Att de flesta regissörer och producenter är män spelar naturligtvis stor roll för att det är såhär. Att de tydligen inte kan föreställa sig att kvinnor fungerar lika bra i en story som män är nedslående. Vill man berätta något allmängiltigt, roligt eller spännande så måste det vara genom manliga kroppar och ansikten.
Sedan är det förstås så, att de där berättelserna faktiskt fungerar också för kvinnor. Vi identifierar oss med de manliga rollpersonerna vi med, för de kvinnliga är ju många gånger omöjliga att relatera till. Man vänjer sig vid att det är så det är. Tyvärr tror jag att vi också internaliserar normen, där en kvinna alltid är en kvinna vilket är en begränsning, medan en man är en människa.
Till slut blir det svårt att ens föreställa sig en kvinnlig hundraåring som klev ut genom fönstret och försvann, eller en motsvarighet till den populära bromancegenren som bygger på två mäns vänskap.
Ändå känns det så självklart när det för en gångs skull är annorlunda. Se Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg tampas med själva existensen i Lars von Triers Melancholia och säg att det inte äger sin allmängiltighet. Se Charlotte Ramplings parasitära författare gå från skrivkramp till inspiration i François Ozons roliga och smarta Swimmingpool. Se hur Jane Campion underhåller och jonglerar med könsstereotyperna – och hur hon skildrar kvinnors lust till män. Och kolla hur alldeles utmärkt det fungerar med en kvinnlig befrielsehjälte i Hunger games-serien.
Tänk om Alexander Payne hade vågat och velat göra Nebraska med två kvinnor i huvudrollerna. Vi hade fått en kärv gammal morsa med miljonvinst i blicken, på roadtrip med en hårt prövad medelålders dotter. Jag tror det hade blivit skitbra.