Efter debuten med den charmiga ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska” återkommer Marina Lewycka med en ny roman. Miljön nu är den globaliserade värld där människor från jordens alla hörn har lämnat fattigdom, hopplöshet och förtryck i jakten på en bättre framtid åt sig och de sina.

Denna sköna nya värld är inget vackert ställe. Människor utnyttjas hänsynslöst under ibland helt vedervärdiga förhållanden. Naturligtvis sker det till deras eget bästa, och exploatörerna klagar lika mycket på deras otacksamhet som på all denna byråkrati som hindrar ”hederligt” folk från att tjäna ”lite” pengar. Låter det bekant?
De förhoppningsfulla tvingas ta de värsta jobben – här finns en skildring av en kycklingfarm som kan få den mest förhärdade köttätare att tänka efter, de luras på lönen, de trakasseras sexuellt och behandlas sämre än slavar. Det är en absurd värld där människor från Brasilien låtsas vara portugiser för att få jobb, och portugiser påstår sig vara från Brasilien, annars blir de inte anställda eftersom de kommer från ett EU-land och kan tänkas ”bråka” om sina rättigheter.

Som vanligt hos Lewycka blandas den skarpa samhällskritiken med frejdig humor. Tempot är lite ojämnt, det börjar mycket lovande, mal sedan på tomgång för att åter ta sig mot slutet. Hon balanserar ofta på den fina gränsen till det schablonmässiga och ytliga, och inte sällan går hon över den, men det kompenseras med berättarglädje och mänsklig värme.
Hon har också en tendens att göra oväntade utvikningar vars syfte det är bara att roa, och som med fördel kunde ha strukits ner.

Romanen är som en litterär roadmovie, huvudpersonerna färdas genom England, det är också en resa som börjar med samhällssatir, där till och med gamle Marx kommer till heders, över slapstick till ett drama. Slutet är som i en saga, de tu får varandra och har goda utsikter att leva lyckliga, åtminstone ett tag. På köpet lyckas Lewycka att försona Ukrainas östra och västra delar.