”Lördagen den 17 mars gav den norska regeringen världssamfundet klart besked: Norge normaliserar kontakten med de palestinska självstyrelsemyndigheterna. Vi avvecklar alla ekonomiska sanktioner mot de palestinska områdena. Vi önskar att ha kontakt med alla officiella representanter för det palestinska folket och den nya palestinska samlingsregeringen, oavsett om de är från Fatah eller Hamas/…/ Vår röd gröna regering är den första västliga regering som gör detta. Vi använder vårt handlingsutrymme utanför EU”.
Så inledde Kristin Halvorsen, Sosialistisk Venstrepartis ordförande, tillika finansminister i Norge sitt tal på partiets kongress för två veckor sedan. Halvorsen kunde räkna upp ett antal framgångar: stopp för privatiseringar och rejäla välfärdssatsningar. De två stora uppgifter SV ställt sig handlar om att åter bygga ”felleskapet”, gemenskapen genom att utveckla den nordiska välfärdsmodellen, och att göra Norge till en internationell fredsnation. Vilken skillnad mot Sveriges internationellt fega rikemansregering!
Budskapet genom hela SV-kongressen var klart: Norge gör skillnad. Andra skall kunna följa efter. Vi skall inte misslyckas.

Det är ett viktigt budskap. Under 1990-talet, deltog europeiska vänsterpartier i det största antalet regeringar någonsin, samtidigt som politiken nådde marknadsliberalismens zenit. Kritik mot ivern hos partiledningar att sitta i regering avfärdades med klichéer: det är klart att alla vill sitta i regering! Sämst gick det i Frankrike 1997-2002: en komplett tondöv ledning körde över sina stödtrupper med administrativa medel samtidigt som medlemmar och väljare lämnade det sjunkande skeppet.
I norska SV togs debatten om regeringsproblematiken på allvar. Vissa skulle säga att det lett till onödigt mycket bråk inom partiet. Det är konflikter som lever i högsta grad – på denna kongress var den mest synliga striden om viceordförandeposten mellan Ingrid Fiskaa och Bård Vegar Solhjell. Men det interna trycket har lett till två nödvändiga saker: fokus på politikens innehåll och en hård press för att leverera partiets egna politik. SV har hittills undvikit att passivisera sina medlemmar och sugas upp i statens maskineri. Det hade inte varit möjligt utan det interna spänningstillstånd som den unga vänstern inom SV upprättat.

Steg för steg verkar partiet också förmöget att rätta till sina brister. Ett av de stora problemen för den norska regeringen har varit att den inte orkat föra en offensiv vänsterdebatt, utan snarare plockat av den radikala Soria Moriaförklaringen punkt för punkt. På kongressen konstaterade SV att inte bara marknadsliberalismen varit ett misslyckat projekt: ”högersidan har tagit dramatiskt fel i de två största utmaningarna som världen står inför idag: säkerhetspolitiken och klimatförändringarna”. På kongressen startade Verden til venstre, den debatt som skall syna de framtida utmaningarna och som tar sikte på den värld som kommer efter marknadsliberalismens misslyckande. Dokumentet visar att det är slut på den blåögdhet och tafatthet som präglade 90-talsvänstern i Europa. Här finns en handfast analys av makten och en öppning för nya internationella vänstersamarbeten med de nya vänsterregeringarna i Latinamerika för att skapa motstånd och alternativ.
Så ser ett parti på offensiven ut.

Det är avgörande för ett vänsterparti i regering att kunna utveckla sitt eget politiska projekt, men det innebär också att styrkan måste växa. SV har tagit sig till sin unika position mycket tack vare arbete som utförts av LO och andra rörelser före valet 2005. Men sedan valet och den starka kampanjen mot det politiskt oberoende norska LO som ledde till ordföranden Gerd-Liv Vallas avgång under våren har det blivit tydligt att vänstersidan i Norge behöver en solid politisk kraft för fortsatt utveckling av Soria Moria-linjen.
Arbetet har bara börjat.