Motorn vrålar när Andreas försöker få upp bilen ur den torrlagda flodbädden. Tre decennier av krig har satt sina spår i landet, även på vägarna. Uppe på planare mark får kolonnen med tre vita Toyota Landcruisers upp farten igen. De låga husen av lera och halm passerar allt snabbare förbi bortom vägdammet. Man kan knappt urskilja den stora blågula flaggan som sitter fastklistrad på den främre bilens sidoruta.
– Vi är framme om två timmar. Här räknar vi i minuter istället för kilometer eftersom vägarna är så dåliga. Men det är inte vårt jobb att fixa till dem, säger Jane från förarsätet.
Det är ännu tidig morgon. Tillsammans med ett svenskt MOT-team, Military observation team, är jag på väg till ett möte med polischefen i byn Shulgara ett par mil söder om Mazar-i-Sharif. Det har redan börjat bli svettigt innanför den camoflagegröna skyddsvästen, som tillsammans med matchande hjälm är obligatorisk utrustning för alla som rör sig utanför den svenska basens murar. Andreas och Jane, som sitter fram, bär också skyddväst men deras matchar försvarets nya ökenuniform. Camoflagemönstret med toner i ljusbrunt och grått är särskilt framtaget för det nya försvarets ökade aktiviteter bortom den svenska granskogen.
I ett hölster på låret har de varsin pistol, modell Glock, och lutad mot växelspaken har Jane stoppat ner sin AK-5 med pipan mot bilgolvet.
Var och en av de sex soldaterna som ingår i ett MOT-team har en specialkompetens. Andreas har hand om radiokommunikationen och Jane är gruppens sjukvårdare.
– Man säger Janne, men det stavas J-A-N- E. Och inga efternamn, det finns folk där hemma som inte behöver veta att jag är här, säger Jane och pekar på mitt anteckningsblock.
I Sverige har han ett civilt jobb som ambulansförare, och även om lönen här är nästan den dubbla så var det inte pengarna som fick honom att söka.
– Vi är i tjänst dygnet runt, så det är ingen bra timpenning direkt. Men man gör inte av med några pengar här, så det tickar på ganska bra på kontot, säger Jane.
– Det var äventyret och gemenskapen som fick mig att söka, men absolut inte pengarna. Vi är ofta ute och åker med gruppen några dagar i sträck. Ibland sover vi under bar himmel. Det är en fantastisk frihetskänsla, berättar Andreas.
I ett metallfäste mellan framstolarna sitter vad som ser ut som ena halvan av en laptop.
– Det är en fältdator men vi använder den mest som bilstereo. Det dammar och skakar så mycket så cd-spelaren går inte att använda, berättar Jane och sätter på en låt om Afghanistan.
Ååå.. Taliban
I en stad som kallas äpplet
fanns två höga hus
sen kom de två stora flyglan
å gjorde allting till grus
Åååå.. Taliban
– Det där är camp Dostum, eller bajsfortet som vi brukar kalla det, säger Jane.
Utanför det smutsiga bilfönstret, ett par hundra meter från vägen, reser sig en imponerande mur byggd av ljusbrun lera omringad av en bred vallgrav. Den surrealistiska arkitekturen drar tankarna till Luke Skywalkers hemby i den första Stjärnornas krig-filmen.
Fortets smeknamn kommer från den uzbekiske krigsherren General Abdul Rashid Dostum, men dess riktiga namn är Qila-e-Jhangi, krigsfortet på Dari.
– Det är en befälhavare i afghanska armén som håller till där inne nu, säger Andreas när vi passerar en klunga med ett tiotal soldater som vaktar ingången.
De bördiga jordbruksmarkerna och industrierna i norr, kring staden Mazar-i-Sharif, har historiskt varit landets ekonomiska centrum. Och de norra delarna har alltid styrts från Qila-e-Jhangi. Så var det även under några år på 1990-talet då Dostum styrde norra Afghanistan med järnhand. När den pakistanske journalisten Ahmed Rashids besökte fortet frågade han om blodet och köttslamsorna på gårdsplanen kommit från en slaktad get. En av Dostums soldater berättade då att det var resterna av en man som beskyllts för stöld. Som straff bands mannen fast på ena bandet till en pansarvagn som sedan körde runt inne på gårdsplanen.
Dostum drevs till landsflykt 1997 men var tillbaka ett par år senare och deltog i den Norra alliansens blodiga strider med talibanerna.
Det var från Qila-e-Jhangi som Dostum vintern 2001 styrde massakern på tre tusen talibaner som utfördes, enligt BBC-journalisten Jamie Doran, under överinseende av amerikanska CIA-agenter. Men Dostum har inte ställts inför rätta och USA förnekar all inblandning. Istället har Dostum belönats med en högt uppsatt post i den afghanska militären och är numera en av president Hamid Karzais närmaste män.
– Pisspaus. Kliv inte ur bilen innan vi säkrat området.
Säger Andreas och tittar på marken nedanför bildörren innan han sätter ner kängorna.
Jane klättrar upp längs stegen bak på bilen. Uppe på biltaket ställer sig han sig bredbent med sin AK-5 i handen. Den andra handen håller han kupad vid pannan, som en kvarglömd honnör. Förutom två fåraherdar, beväpnade med varsin träkäpp och en flock på cirka hundra får, syns inte en enda levande varelse till.
– Jag förlorade hälften av mina får i vintras, det var den kallaste vintern på 60 år. Om det inte regnar snart kommer alla mina djur att dö, berättar fåraherden Noor Mohammed för Alrik, som är den i gruppen som oftast sköter kommunikationen med ”de lokala”.
Tolken Mohammad Shah översätter och Alrik nickar förstående.
– Jag är också lantbrukare och jag förlorade hela min skörd i förra årets torka, säger han.
Han bor med sin fru och sina sex barn i byn Paikandara ett par kilometer bort.
– Jag ska skriva en rapport om det vi talat om, men jag kan inte lova något, säger Alrik och tolken Mohammad Shah översätter.
Noor och den andra fåraherden ta stöd av sina träkäppar när de fortsätter ner för sluttningen.
– Det är på väg att bli akut läge här. Jag har träffat många som svälter, berättar Alrik.
– Jag kan inte se att mitt arbete gör någon skillnad. Det enda jag kan göra är att skriva ännu en rapport, men vad gör det för skillnad? säger han.
– Det är viktigt att se det långsiktiga i vårt arbete, är gruppchefen Anders snabb att flika in när han hör vårt samtal.
En soldat som jag träffar på basen några dagar senare, som också vill vara anonym, uttrycker samma frustration.
– Jag kan inte se att det jag gör här egentligen förändrar något. Vi åker runt och samlar in information, men vad används alla rapporter till? Vad åstadkommer hela den här apparaten egentligen?
När vi kliver in i bilen igen tar Jane fram en liten vit plastflaska ur handskfacket.
– Vi spritar alltid händerna efter att vi har skakat hand med de lokala. Dom är ganska grisiga afghanerna. Dom brukar torka sig i röven med händerna och sedan tvättar de sig inte efteråt.
– Allah akhbar.
Ett raspigt böneutrop ekar ur högtalarna uppe på moskéns blåmålade takkupol. Den sticker upp som en klarblå champinjon bland de låga lerhusen. De omgivande bergssluttningarna har redan blivit brunbrända av vårsolen. Men nere i dalgången kring byn Shulgara, ger den slingriga Balkhfolden liv till åkrarna. Förutom några nyfikna barn är det tomt på gatorna i byn. Andreas saktar in och de grova gummidäcken knastrar i gruset inne på polisstationens innegård. Övre delen av moskéns blåa tak skymtas på andra sidan polishuset.
– Welcome Mr. Anders, säger polischefen när han möter upp på gårdsplanen.
– Du kan inte följa med. Det finns vissa hemliga saker som vi inte vill se i någon tidning, säger gruppchefen Anders och följer med in på polischefens kontor.
Vid grinden till polisstationen står polismannen Qudus med en kalashnikov hängd över axeln. Han bor med sin familj i en by några mil bort. Där arbetade han som lantbrukare innan han blev polis.
– Jag tjänar ungefär 100 dollar i månaden. Vi har det bättre nu än förut men vi får fortfarande kämpa för att pengarna ska räcka till mat åt hela familjen, vi är sju stycken, berättar han.
På svenska berättar Alrik att de har stora problem med korruption inom poliskåren.
– De som har makt och pengar går fria. Polisen griper bara dem som är fattiga eller saknar inflytande.
Men han tycker inte att man kan klandra de enskilda polismännen.
– De måste försörja sina familjer. Man måste höja deras löner annars kommer man aldrig åt problemet.
Ett växande problem är det ökande illegala droghandeln som delvis finansierar talibanernas krigande i söder. Opiumodlingen sägs vara under kontroll i den provins som Sverige har ansvar för, men mycket tyder på att många bönder börjat odla cannabis istället.
– Vi har fått tips om flera haschodlingar bara på andra sidan Balkhfloden. Det är en knapp kilometer från där vi står. Men när vi frågar afghanska polisen svara de alltid att allt är okej, berättar Alrik.
Jag frågar Qudus vad de gör om de stöter på en cannabisodling.
– När vi hittar odlingarna så hugger vi ner dem och bränner upp plantorna, men vi har inga knarkodlingar i vårt distrikt.
Men Isaf ska inte blanda sig i kampen droghandeln eller bekämpa korruptionen, eller syssla med bistånd, det menar Torbjörn Larsson, högste befälhavare och chef över de svenska styrkorna.
– Vår uppgift är att bevaka hur administration, polis och militär fungerar. Och hålla kolla på säkerhetsläget. Vi ska också stödja afghanerna och bistå guvenörerna och polisen i våra distrikt.
Isaf:s närvaro ska istället skapa stabilitet som gör det möjligt för andra att ta itu med problemen.
– Nästan utan undantag så får jag höra att hade inte Isaf varit här så hade det inte var det lugn som trots allt råder, säger han.
Men mycket pekar på motsatsen. Under den veckan jag är i Afghanistan blir en biståndsarbetare ihjälskjuten, ett gäng minröjare från en biståndsorganisation beskjutna och sju skadas allvarligt i en explosion från en fjärrutlöst bomb i centrala Mazar-i-Sharif. Enligt en FN-rapport har våldet inte varit så omfattande och brutalt sedan invasionen 2001.
Och allt mer våld riktas mot de utländska styrkorna. Även svenska Isaf-soldater har blivit beskjutna.
En svensk soldat, som vill vara anonym, känner av ett växande missnöje i byarna utanför Mazar-i-Sharif.
– Det märks mest som en otrevlig stämning i vissa byar. Folk kommer inte fram och hälsar och det har hänt att de har kastat stenar på bilen, säger han.
Sverige lyder under Nato-befäl och många afghaner ser ingen skillnad mellan Isaf i norr och de stridande amerikanska och brittiska styrkorna i söder. Men Torbjörn Larsson är noga med att poängtera skillnaden och vill inte tala om ockupation.
– Isaf är inbjudna av det afghanska folket. De enda som ser oss som en ockupationsmakt är grupper som afghanerna själva betraktar som terrorister. Men visst finns det afghaner som är besvikna på att det inte har hänt mer på de sju åren som de utländska trupperna varit här.
Det har börjat bli sen eftermiddag när Dostums fort passerar förbi utanför bilfönstret för andra gången. Vi passerar grupper av män, som med varsin spade på axeln, är på väg hem från åkrarna utanför staden.
Plötsligt smäller det till.
Hela bilen lutar med kraftig slagsida och genom framrutan ser jag hur det vänstra bakhjulet rullar förbi.
Bakaxeln lämnar en djup fåra efter sig när den skrapar i asfalten och först efter ett tiotal meter får Andreas stopp på bilen.
– Bultarna måste ha vibrerat loss, säger han efter en snabb inspektion.
– Du tar fan inte några bilder, skriker en av soldaterna.
FAKTA
Sverige leder sedan mars 2006 ett Provincial Reconstruction Team (PRT) från basen Camp Northern Lights utanför Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan. Ansvarsområdet omfattar de fyra provinserna Balkh, Samangan, Jowzjan och Sar-e-Pul. Kärnverksamheten är MOT-teamen som främst ska samla in information och bygga relationer med lokalbefolkningen.
