Inför det så kallade supervalåret 2014 var det många på vänsterkanten som hyste stora förhoppningar om ett rejält kliv framåt för den politik som Vänsterpartiet representerar: ett rättvisare, mer jämställt och ett ekologiskt hållbart samhälle.
Men så gick det inte och vi måste fråga oss varför. Den nya partiordföranden Jonas Sjöstedt hade snabbt vunnit stor respekt hos folk och åstadkommit sedvanlig tandgnisslan hos borgerligheten. Med andra ord: goda förutsättningar för ett rejält vänsterkliv framåt!
Så kom privatiseringsskandalerna som massmedia ägnade ett enormt utrymme. Partiet hade fått rätt: medborgarnas skattepengar försvann till skatteparadis. Det handlade om svindlande summor. Den moraliska indignationen var på topp.
Partiledningen gav tidigt ”inga vinster i välfärden” högsta prioritet i agitationen. Men frågan fick en så hög prioritet att ingenting annat fick plats i en valkampanj där partiet likt en snöplog förde fram ”inga vinster i välfärden!” Punkt slut.
Efter ett valresultat som faktiskt innebär på stället marsch (efter förra valets dåliga resultat) förväntar man sig en ordentlig valanalys och rejäl självkritisk eftervalsdebatt. Av detta har vi sett mycket litet. Alltså känner vi oss nödsakade att försöka bidra till en sådan.
Till en början – en tillbakablick: under några år talade partiledningen om att vi måste utforma en genomtänkt strategi. En tid före kongressen i Uppsala 2012 presenterade partiledningen ett vad man kallade ”strategidokument” utarbetat av en arbetsgrupp tillsatt av Partistyrelsen. Detta visade sig dock mest innehålla gammal skåpmat och möttes av en hel del kritik. Partiledningen förklarade att det skulle ses som ett utkast. Arbetsgruppen skulle arbeta vidare.
Partikansliet och Verkställande utskottet hade under tiden ägnat sig åt att planera och genomföra en omorganisation av partiets centrala organ, som man trodde skulle leda till större effektivitet i partiarbetet och en bättre fördelning och utnyttjande av partiets ekonomiska resurser. Den nya organisationen trädde i kraft omedelbart efter kongressen i Uppsala.
Hur gick det då med ”strategidokumentet”? Jo, på kongressens bord lades en tjock lunta som mest bestod av en inventering av frågor och problem som partiet brottas med på olika politikområden, men någon strategi, det vill säga en långsiktig viljeinriktning, fanns inte utformad. Någon strategidiskussion blev det inte på kongressen. Den skulle komma senare men efter kongressen blev det tyst.
Åter till den uteblivna valframgången. Den ensidiga prioriteringen av en enda fråga var ett grovt misstag – i synnerhet av ett parti som betraktar sig som socialistiskt och marxistiskt. Det hör till marxismens element att rättvisa aldrig kan uppnås i ett samhällssystem som hela tiden alstrar orättvisor. Rättvisa kan vilken väluppfostrad lutheransk moralist som helst ställa upp på, men det leder inte till att människor röstar på vänstern för den sakens skull. I ett val tar man ställning till flera olika samhällsfrågor samtidigt och Vänsterpartiets konkreta svar på medborgarnas frågor lyste med sin frånvaro!
Pensionerna och dagens problem för de fattiga pensionärerna (25 procent av valmanskåren) kom alldeles bort i valkampanjen. Partiföreträdare talade lite allmänt om att Vänsterpartiet var ett feministiskt parti, men partiet drev inte några tydliga och konkreta feministiska krav, varför (Fi) lyckades attrahera många, särskilt yngre kvinnor. Miljöfrågorna försvann ut i periferin och lämnades åt Miljöpartiet. Kulturfrågorna var det egentligen ingen som brydde sig om, trots att Vänsterpartiet har god förankring bland kulturarbetare, som gärna vill göra en insats i valet.
Att den svenska landsbygden, sedan länge bortprioriterad av rikspolitiken, skulle falla i händerna på (SD) var helt förutsägbart. Det är trist att konstatera hur Vänsterpartiet genom att hemfalla till reklamartade kampanjformer förlorat förankring i de marginaliserade människornas vardag – i förorten lika väl som på landsbygden.
De rödgröna förlorade 2010 års val just på grund av denna uppdelning av de politiska frågorna mellan sig. Valet 2014 blev en repris av 2010 års valförlust, därför att partiet saknade ett helhetsperspektiv och en tydlig, långsiktig viljeinriktning vid sidan av ”inga vinster i välfärden”.
Partiet saknar alltså fortfarande en strategi. Efter valet har en rad arbetsgrupper tillsats som ska arbeta med ”politikutveckling” på olika politikområden. Hur går det arbetet till om man inte har ett tydligt mer långsiktigt strategiskt mål att inordna det i?
Med detta hoppas vi få till stånd en debatt där också högsta ledningen har modet att ställa självkritiska frågor. För det är väl inte så att Vänsterpartiet ska nöja sig med en valframgång på 0,1 procent och nu se när Sverigedemokraterna trots alla deras skandaler är mer än dubbelt så stora som vårt eget parti!
