På det svenska omslaget till Al Frankens Lögner, och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem står det ”Boken som kan fälla Bush”. Och visst, så skulle det kunna bli. Men framför allt är det en besvärjelse; hoppas detta funkar, ungefär. Som om demokraterna hade delat upp jobben mellan sig och Al Franken fick ”få skrattarna på vår sida” på sin lapp.
Det finns nog många läsare som på ett allmänt plan har en bild av hur högern styr debattklimatet i USA. Al Frankens största förtjänst är att han tydligt, genom upprepningens metodik, ger konkreta exempel på hur den dagliga amerikanska ideologiproduktionen fungerar i praktiken – särskilt i de dagliga spärrelden som sätter den dagliga samtalstonen i medierna.
Något förenklat: Börja med att gödsla med lögner och misstolkningar i företrädesvis konservativa tv-kanaler. Det är där de flesta tittarna finns, eftersom många inte läser någon tidning. Alternativt genom en konservativ kolumnist. Kanske någon tråd tas upp i de stora kanalerna, eller i de halvrespektabla tidningarna. Därmed ”tvingas” de etablerade liberala att ta upp ämnet.
Och en fullständig lögn kan vara etablerad som sanning. Eller, åtminstone, därmed är dagens eller veckans ämne satt och något annat har undvikits.
Franken lägger en hel del krut på att angripa och avslöja vulgära debattörer på högerkanten. Argument från reaktionärer som författaren Ann Coulter, tv-profilerna Sean Hannity och Bill O’Reilly dissekeras och smulas sönder – med fakta.
Det görs med ett gott humör och en respektlös, halvstudentikos humor som ibland tangerar genialitet, ibland känns konstruerad á la Jerome K Jerome.
Inför presidentvalet finns åtskilliga liberaler och även konservativa som hoppas på en återgång till imperialism-med-förnuft politik. För dem handlar det om att kalla sig vänster och rida på den krigskritiska vågen, men samtidigt tämja den.
Och det märks i argumentationen. Ett återkommande tema är just USA-patriotismen men från ”vänster”.
Ungefär: Problemet med Bushadministrationen är inte i första hand deras agenda, utan att det saknas rent spel på hemmaplan. Clinton var minsann en bättre president, för han satsade både på bättre terroristbekämpning, att ingripa överallt i världen och att bygga någorlunda fungerande ekonomi och samhälle ”här hemma”.
Genom de konkreta exemplens bild av samtalsklimatet i USA, gör Al Franken ett bättre jobb än många etablerade mediekritiker. Till Frankens försvar skall också sägas att han talar till förnuftet hos läsaren – något man begriper faktiskt är en bristvara i USA:s offentliga debatt. Och att det inte finns tid att vederlägga varje lögn, man får stanna vid de mest uppenbara.
Men i övrigt: för vem är boken skriven – eller snarare: varför har den getts ut på svenska? Frankens argumentation är pedagogiskt uppbyggd och riktar sig till en läsare vars nivå ligger något, men inte många, steg högre än dem som tilltalas av vulgärhögerns argument. Även om det må låta snobbigt, kan många svenska läsare antas beklaga det relativt låga tuggmotståndet.
Å andra sidan kan miljö- och persongalleriet, vilket så gott som uteslutande är den amerikanska politik- och medieeliten, bli ett hinder för oss som inte följer USA-tv till vardags. Att det svenska förlaget inlett boken med en tresidig personförklaring är en illustration av problemet.
