Det är nog bara i skräckfilmer som så sadistiska scener förekommer, som de vi såg den 13 juli i Bryssel, när Greklands statsminister Alexis Tsipras – sårad, besegrad, förnedrad – tvingades att offentligt, med böjt huvud finna sig i statsminister Angela Merkels befallning. Och ge upp det befrielseprogram som han valdes på och som just fått flertalets stöd i en folkomröstning.
Inför världens kameror, uppvisad av segrarna som en trofé, måste stackars Tsipras svälja sin stolthet. Och även svälja så många spydiga glåpord att själva Der Spiegel, Tysklands ledande veckotidning, vid redovisningen av alla de uppoffringar som tvingades på Greklands folk medlidsamt kallade dem rena ”skräckkatalogen”.
När förnedringen av en statsledare når så hårresande nivåer, blir den kvar som avskräckande exempel för kommande generationer: att aldrig mer gå med på att behandlas på det viset. Vi nåddes av uttryck som ”under galgen” och ”Canossavandring”. Tilldragelsen den 13 juli var så oerhörd och så fullständigt overklig att den kanske kommer att minnas i Europas framtid som den dag Tyskland tog befälet.
Av detta hån kan en viktig lärdom dras: att inom ramen för Europaunionen och mer precist inom euroområdet, har medborgarna förlorat kontrollen över en rad beslut som har avgörande betydelse för deras levnadsvillkor. Så långt har det gått att vi måste fråga oss: vad tjänar val till om nyvalda regeringar i de väsentliga frågorna, den ekonomiska och sociala politiken, kommer att vara tvungna att göra samma sak som föregående? Inom detta nya europeiska tvångsvälde kommer demokratin mindre att präglas av omröstning och val mellan alternativ, än av tvånget att respektera regler och avtal – Maastricht, Lissabon, euroområdets finanspakt – som antagits för länge sedan och som visat sig vara rena juridiska fängelserna för folken, utan möjlighet att ta sig ur.
När de visade fram Tsipras för publiken med törnekrona och snara runt halsen – ”Se människan” – ville Merkel, Hollande, Rajoy och de andra visa att det i Europa inte finns något alternativ till den nyliberala vägen. ”I som här inträden lämnen allt hopp”, ni Podemosväljare och andra vänsterfronter i Europa: ni är dömda att välja regeringar vars enda uppgift är att tillämpa de regler och avtal som fastställts för evig tid av Berlin och Europeiska centralbanken.
Det vidrigaste av allt, som i en stalinisträttegång lik ”Pragprocessen”, är att de har krävt detta just av den som varit mest kritisk mot systemet, Alexis Tsipras, för att förödmjuka honom inför det oundvikliga, tvinga honom att hylla det och åkalla det.
De som bortsett från att vi lever i ett tvångsvälde har nu upptäckt det. Några analytiker menar att vi nu befinner oss i ett skede som kan kallas ”postdemokratiskt” eller ”postpolitiskt”. För det som hände den 13 juli i Bryssel visar hur långt de demokratiska och politiska funktionerna utarmats. Det visar att politiken nu inte kan anvisa de lösningar medborgarna efterfrågar, ens om flertalet röstar för dem.
Medborgarna får förtvivlade se på hur det grekiska partiet Syriza, som vann valen och en folkomröstning med ett program mot åtstramningarna, tvingas att med hårda nävar tillämpa den nedskärningspolitik som medborgarna förkastade. Så många frågar sig: vad tjänar det till att välja ett alternativ, om resultatet till slut ändå blir en upprepning av precis samma sak som förr?
Det Angela Merkel velat visa – med all tydlighet – är att i dag finns det inte något som vi kan kalla ekonomiska alternativ, som innehåller något annat än den nyliberala nedskärnings- och åtstramningspolitiken. Det vill säga att när en politisk grupp utarbetar ett alternativt program, och låter medborgarna välja mellan detta och andra program, och när det alternativa vinner valet och en ny gruppering, lagligt, demokratiskt övertar ledningen för landet, så upptäcker denna nya regering, med sitt antinyliberala program, att det inte finns något manöverutrymme för att genomföra det. När det gäller ekonomin, finanserna och budgeten finns inget manöverutrymme. För dessa internationella avtal ”får inte röras”: finansmarknaderna hotar med sanktioner om vissa beslut fattas, lobbymedierna trycker på liksom påtryckningsgrupper som Trilateralen, Bilderberg etcetera. Det finns inget handlingsutrymme.
Allt detta betyder helt enkelt att en regering i ett land inom euroområdet, hur stor demokratisk förankring den än har – även om den fått stöd av 60 procent av medborgarna – har den inte fria händer. Den är fri att genomföra lagändringar för att påverka andra viktiga aspekter av samhällslivet, som till exempel rätt till abort, homosexuella äktenskap, assisterad befruktning, rösträtt för utlänningar, dödshjälp etcetera. Men om den vill reformera ekonomin för att befria folket från det nyliberala fängelset, då är det stopp. Regeringens handlingsutrymme är där så gott som obefintligt. Inte bara på grund av de internationella finansmarknadernas påtryckningar, utan också, helt enkelt, för att medlemskapet i euroområdet tvingar dem att underkasta sig Maastrichtavtalets bestämmelser, Lissabonavtalets, finanspaktens (som kräver att statsbudgeten inte har större underskott än 0,5 procent av landets BNP), mekanismen för finansiell stabilitet (som skärper villkoren för de länder som behöver lån) etcetera.
Så för de länder som har hoppats på räddning har nu i Europa skapats en ny ställning, ”ett nytt protektorat”. Grekland får till exempel regeras ”självständigt” när det gäller medborgarnas (infödingarnas) samhällsliv. Men när det gäller ekonomin, finanserna, skulden, bankerna, budgeten och uppenbarligen valutan, är det en högre instans som sköter hanteringen: EU:s euroteknokrati. Det vill säga att Aten har förlorat en avgörande del av sitt självbestämmande. Landet har degraderats till protektorat.
Med andra ord: Det som händer inte bara i Grekland utan i hela euroområdet – i krisens och åtstramningens namn – är helt enkelt ett lands övergång från välfärdsstat till privatiserad stat, där den nyliberala doktrinen påtvingas med stenhård dogmatism, renodlat ideologisk. Vi har framför oss en ekonomisk modell som berövar medborgarna en lång rad rättigheter. Rättigheter som har erövrats genom långa och ibland blodiga strider.
Några av de konservativa ledarna försöker lugna folken och säga: ”Visst, det är en svår tid, en svår etapp att gå igenom. Vi måste dra åt svångremmen, men vi kommer att ta oss ur denna tunnel.” Frågan är: Vad betyder ”ta oss ur tunneln”? Kommer de att lämna tillbaka vad de har berövat oss? Kommer de att ersätta oss för de lönesänkningar som vi drabbats av? Kommer de att höja pensionerna till den nivå de hade? Kommer vi att återfå subventionerna av hälsovård och utbildning?
Svaret på var och en av dessa frågor är: ”Nej”. För det handlar inte om en ”övergående kris”. Det som har hänt är att vi växlats över från en modell till en annan. Och nu ska vi övertygas om att det vi har förlorat inte kan tas tillbaka. ”Lämnen allt hopp”. Det är nyckelorden i Angela Merkels budskap i Bryssel den 13 juli. Medan hon – likt en germansk Salomé – visade upp Tsipras huvud på ett fat.
Översättning: Eva Björklund
