DAR ES-SALAAM Tanzanias pre­si­dent Jakaya Kikwete har meddelat att det nu är dags att skriva det sista kapitlet, i den långa historien om de burundiska flyktingar som bott i läger i västra Tanzania sedan 1972.
Justina Bkole, 38, var bara en liten parvel när hennes familj tvingades fly till Tanzania 1972 för att undkomma de etniska strider som då rasade i Burundi. Liksom så många andra blev hon sedan kvar i grannlandet, även om hon fortfarande känner att hennes rötter finns kvar i Burundi.
– Här kan mina barn gå i skolan och vi har mat att äta. Men jag är fortfarande en flykting eftersom mitt hem finns i Burundi och jag tvingades på flykt, säger fembarnsmamman Bkole.
Bkole tror dock att hon kommer att försöka stanna i Tanzania.

Bättre sjukvård
President Jakaya Kikwete har meddelat att de tre burundiska flyktinglägren i västra Tanzania ska stängas innan år 2010.
Enligt FN har 80 procent av burundierna visat intresse för att bli medborgare i Tanzania, medan cirka 45.000 vill återvända till hemlandet. Vissa har redan gett sig av.
Flyktingarna i lägren har levt åtskilda från det övriga samhället, eftersom man varit tvungna att söka särskilda tillstånd för att besöka andra platser. Liksom många andra som lever i Tanzania så har flyktingarna haft svårt att skaffa arbeten. En del lever på småjobb, som att bedriva honungsodlingar eller sälja varor i liten skala, medan många andra sköter om små odlingar vars avkastning de kan sälja vidare.
Men de som lever i flyktinglägren, som drivs med hjälp av FN-organet UNHCR, har tillgång till vissa tjänster som befolkningen i övriga Tanzania ofta saknar – som en bättre sjukvård.
– UNHCR är som våra föräldrar. De ger oss omvårdnad men det finns också regler vi måste följa, berättar fembarnspappan Thomas Mabruck, som bor i lägret Ulyankulu.
Mabruck säger dock att han i framtiden vill kunna bo på en plats där han kan säga att han är en ”bofast invånare”.
Många av flyktingarna känner oro inför att återvända till Burundi, inte minst eftersom de riskerar att förlora det skyddsnät lägren trots allt har erbjudit.

Språkproblem
– Livet är bra här. Om jag inte får medborgarskap i Tanzania, vart ska jag då ta vägen? Jag kommer att dö, jag har inga andra alternativ, säger den åldrande småbonden Ananais.
De som väljer att återvända till Burundi erbjuds en liten summa pengar och mat för den närmaste tiden, men inga löften om mark att slå sig ner på.
Ett annat problem är att många av flyktingarna talar Tanzanias officiella språk swahili flytande, medan de flesta inte förstår franska, som är det officiella språket i Burundi.
FN: s flyktingkommissionär Antonio Guterres, som besökte Tanzania häromveckan, har begärt 34 miljoner dollar till förflyttningen av de burundiska flyktingarna. Men han påpekar samtidigt att det kommer att krävas större resurser än så.

I söndags var Guterres närvarande när den första gruppen flyktingar, 252 personer, lämnade lägret Katumba för att efter mer än 35 år återvända till Burundi. På tågstationen hade en stor grupp människor samlats för att vinka av passagerarna.
Cassian Benedict, 26, säger att också han kommer att återvända till sina föräldrars gamla hemland. Tvåbarnspappan berättar att han inte vet var familjen kommer att bosätta sig i Burundi, men han är ändå säker på sin sak.
– Jag föddes som flykting och det gjorde mina barn också, men än är det inte för sent för oss. Vi kommer att få ett bättre liv där, jag är inte det minsta oroad, säger Benedict till IPS.