– Idag startar vi en mobilisering! Ni ska se till att den får fäste på alla arbetsplatser. Nu ska de får se hur starka vi är! Om de inte lyssnar kommer vi att tala högre, om de inte lyssnar kommer vi att bli flera.
Det var budskapet från Wanja Lundby-Wedin. Platsen var Mynttorget i Stockholm. Tiden: exakt ett år sedan, den 13 december 2006. Det var rätt att gå ut offensivt. Men sanningen är att det gått sådär. Ett skäl till att det inte blivit full fart är att facken knäat under regeringens attacker. Efter a-kassesänkningen har a-kassornas kontor fått ta emot många ilskna samtal från upprivna människor som anklagar facken istället för regeringen. Samtidigt har sänkningen lett till en flykt från a-kassan – mest i förbund med hög arbetslöshet, där den verkligen behövs. Och medlemmarna har ofta följt med. Så nästa effekt blev att en våg av nedskärningar gick genom själva fackföreningsrörelsen.

A-kassesänkningen var ett ondskefullt genidrag. Regeringen Reinfeldt hade knappast mer effektivt kunnat försvaga facket, och få det att se ut som fackets eget fel. Många LO-förbund, har som en reaktion på denna situation, återgått till det basala: medlemsvärvning och avtalstecknande. De knäar under arbetsuppgifter. En del tar det till intäkt för att LO är helt passivt.
När Septemberalliansen kallade till demonstration den 18 september, på årsdagen av Reinfeldtregeringens tillträde, uttryckte många bitterhet över att LO saknades. En del var ren organisationstaktik, det fanns delar av denna allians som snarast gnuggade händer över att LO inte var med på tåget. Att de samtidigt med sitt agerande gödslade misstroendet bland fackliga sossar mot utomparlamentariska protester var på sin höjd beklagligt. När en av huvudtalarna bekymmerslöst förklarade att regeringen kunde störtas med tillgängliga medel blev det inte bättre. Detta sagt hade Septemberalliansens demonstration positiva effekter. Dels visade den att det går att samla folk (ungefär lika många eller fler än vid LO:s mönstring), dels satte den press på LO. Det budskapet var trots allt inte svårt att förstå: Om ni inte börjar demonstrera, kommer andra rörelser att ta över opinionskampen.

Bilden av passivitet är för övrigt fel. När Kommunal samlar in 36.000 – hälften av invånarna i Stockholmskommunen Järfälla – mot nedläggningar av närakuten eller när 280.000 namn mot a-kassesänkningen samlas in, är det klassiskt och framgångsrikt folkrörelsearbete som förändrar opinionen. Det strävsamma folkrörelsearbetet har dock en klar nackdel – i dagens medieklimat får det dock ingen som helst uppmärksamhet. Det som inte händer mitt i Stockholms innerstad är ingen nyhet.
Ändå borde aktivister i vänsterns mindre organisationer lära sig mer av den typen av arbete, istället för att bara kräva demonstrationer. 3.000 personer på ett centralt torg i Sveriges huvudstad måste kunna bli 30.000 – kretsen av människor som tycker att det är normalt att demonstrera måste kunna bli större. Och folkrörelsearbete är nyckeln. Samt förstås, en politik värd att demonstrera, rösta och agera för.

Det finns idag fler goda tecken som ger förutsättningar för en sådan politik åt vänster. Kommunal har äntligen fått ändan ur och formulerar kritik mot privatiseringarna. LO, som redan i år har genomfört en framgångsrik avtalsrörelse för att få upp kvinnolönerna, efterlyser en vision för att skapa ett politiskt alternativ och vill se en mer offensiv ekonomisk politik. Vänsterpartiet har i sin nya fackliga plattform grävt ner stridsyxan när det gäller formen för den facklig-politiska samverkan och går istället in för att stödja facket som en mer politisk kraft.
Det är nu dags för många inom vänstern att inse att offensiven långsamt har börjat. Och handfast gå med i den, inte stå och gnälla.