”Vi skriver inte poesi – vi kämpar!” skriver Mahmoud Darwish i sin dikt Dagbok från ett palestinskt sår, när han förklarar skillnaden mellan sentimental diktning och politisk poesi för Fadwa Tuqan 1967.
Mahmoud Darwish, palestiniernas störste nationalskald och en av de absolut största diktarna i arabvärlden dog under lördagen den 9 augusti på ett sjukhus i Texas i sviterna av en hjärtoperation, endast 67 år gammal.
Palestinas älskare har nu gått ut i sin längsta exil för att efterlämna ett enormt tomrum både hos den sörjande palestinska och arabiska befolkningen som hos alla poesiälskare runt om i världen.
Mahmoud Darwish formade tillsammans med Tawfiq Zayyad, Samih al-Qassem och Salim Jubran en ny genre under 1960-talet som kallades den palestinska motståndspoesin influerad av de irakiska poeterna Sayyab och Bayati men även av Lorca och Neruda, vilka alla stod för en vänstervind i poesin.
Darwish föddes den 15 mars 1941 i byn Birwa öster om Akka i Galileen. År 1948 intog israeliska beväpnade styrkorna byn och familjen fick fly till Libanon. Året efter återvände de till sitt ockuperade Palestina men då var byn utplånad och ersatt av två bosättningar och familjen fick istället bosätta sig i Deir al-Asad.
Exilen – flyktingskapet blev ett tillstånd som starkt influerade hans poesi. Han skapade en medvetenhet om den palestinska identiteten hos det palestinska folket, utifrån sin historia, natur och kulturarv influerad av kananéer, hebréer, greker, romare, ottomaner och britter.
Han var rösten som fortsatte att utveckla nya former i poesin som aldrig upphörde att förvåna.
Hans dikter har blivit tonsatta och lever genom det palestinska och arabiska folkets intellekt.
Han var liksom de övriga motståndspoeterna medlem av Israeliska kommunistpartiet (IKP) under 1960-talet och utkom med sin första diktsamling 1960 Vinglösa fåglar, 1964 Olivträdets löv, med de kända dikterna Om en människa och Identitetskort, 1966 kom Palestinas älskare och 1967 Nattens slut samtidigt som han var IKP:s redaktör för tidningen Ittihad och litterära tidskriften al-Jadid. Han var under denna tid politiskt direkt med en symbolik från landsbygdens natur.
Han satt ofta fängslad och förföljdes kraftigt av de israeliska myndigheterna och kunde inte röra sig fritt, till dess han lämnade landet 1970 för studier i Moskva samt arbete 1971 i Egypten och 1972 i Libanon vid PLO:s forskningscenter och i PLO:ss exekutivkommitté samt som redaktör för Shu’un Filistiniyya (Palestinska angelägenheter). 1983 grundade Mahmoud Darwish den kända litteraturtidskriften al-Karmel och blev dess chefredaktör, en post som han innehade till sin död.
År 1982 lämnade han Beirut med Arafat och PLO för Tunis och sedan Paris.
1988 skrev Darwish den palestinska självständighetsförklaringen.
Hans litterära arbeten under 1980-talet förändrades, både i poesin som var en blandning av universell mänsklighet, ironi samt observationer och genom att han skrev noveller. 1993 lämnade Darwish PLO:s exekutivkommitté på grund av Oslo-avtalet och återvände till Palestina 1995 för att bosätta sig i Ramallah och Amman. 2000 ville israeliska utbildningsdepartementet inkludera Darwish i vissa skolkurser men det skapade politisk kris och stoppades av högerpolitikerna och Barak, som skyllde på att de inte var redo för detta.
Darwish har fått många internationella utmärkelser bland annat Lotus priset 1969, Leninpriset, Marockanska kungens Intellektuella meritens ärofyllda band 2000 och 2001 priset för kulturell frihet av Lannan foundation samt nämndes många gånger som tänkbar kandidat för Nobelpriset i litteratur.
Det har utlysts tre dagars landsorg i Palestina och nu kan även den störste diktaren av dem alla räknas in i den stora kulturella sorgen över bland andra Emil Habibi, Tawfiq Zayyad, Fadwa Tuqan och Edward Said.
Farväl Mahmoud Darwish – älskad och stort saknad.
