Flamman är först på plats av alla inför dagens match när de chilenska lagen Palestino och Everton möts i Liga de Primera Itaú, högsta divisionen för Chiles klubblag. Palestinos hemmaplan ”La Cisterna” i Santiago, omges av de bergskullar som omsluter staden i en cirkel likt Midgårdsormen som bet sin egen svans runt den gamla vikingavärlden.

Arenan fylls med människor, ganska många är barnfamiljer. En ung kvinna ser att jag tittar på henne och ler mot mig. Tyst lägger hon sin hand på sätet bredvid, för att visa att jag ska slå mig ned.

Domaren blåser i visselpipan. Matchen kan börja.

Fabio Catalán är kommunikatör för Palestino och ger Flamman en privat rundtur på stadion. Han berättar om laget:

– Varje match genomför vi också en politisk aktion. Spelare stannar upp och publiken tystnar under hela den elfte minuten – det är en tyst minut för Palestina och den håller man som en ritual.

Klubben tog för ungefär tio år sedan fram en tröja där Palestinas karta före bildandet av Israel syns som siffran 1. Fotbollströjan blev direkt kontroversiell och Palestino förbjöds av chilenska fotbollsförbundet ANFP att bära den under matcher, på grund av att den bedömdes som ”konfliktskapande” efter att det judiska samfundet reagerat negativt.

– Då blev det hela ännu mer symbol för motståndet, ettan som ett förbjudet nummer. Du ser på supportrarna som kommer nu att många av dem bär den tröjan: den har två kartor av det gamla Palestina bredvid varandra som ser ut som två ettor, eller siffran 11.

Det var med avstamp i detta som man kom att hålla en tyst minut för Palestina varje match i just den elfte minuten. Spelarna har också gått ut på planen med keffiyehr, och har manifesterat mot hur barnen i Gaza mördas och svälts ut. 7 oktober 2024 bar de på en banderoll med texten ”Ett år av folkmord. 76 år av ockupation”.

Fabio Catalán säger att klubben bara mottagit ett fåtal kritiska kommentarer om deras ställningstagande. I stället lyfter han att de på mindre än två år har gått från 200 000 följare på Instagram till nästan en miljon.

Varje match genomför vi också en politisk aktion.

– Det är bara chilenska landslaget och de två största klubbarna i landet som har fler. Därför omtalas vi som ett politiserat lag, men i slutändan är vi också bara en sportklubb.

Fabio menar att Chile är ett ganska propalestinskt land.

– Här i Chile har det alltid funnits en tendens att stödja allt som har varit palestinskt. Det går uppenbarligen hand i hand med stödet för den palestinska idrottsklubben.

Vänsterpresidenten Gabriel Boric har upprepat uttryckt sitt stöd för Palestina, vilket har lett till kritik från Israel som anklagat honom för antisemitism.

Spanska eller arabiska? frågar jag min vänliga sätesgranne och ångrar mig direkt eftersom jag vet svaret.
Arabiska, svarar hon och börjar tala in i Googles översättningstjänst. Hon heter Samira och hennes man heter Faris. De sitter där med sina tre barn, som alla är under tio.

De är glada och förväntansfulla över dagens match men under ytan finns sorgen.

– Vi måste börja om våra liv från noll, vårt hus bombades sönder. Gudskelov är vi här i Chile nu, men vår familj i Gaza har det väldigt svårt, säger Samira.

Hennes man Faris vill vara glad i dag, han pratar hellre och med stolthet om att han tränat ungdomar i bordtennis. Han visar bilder på när han och sonen Yusef spelade hemma i träningslokalen i Gaza.

– Jag är nationell palestinsk spelare i bordtennis, berättar han.

Gaza hade den största akademin i Mellanöstern med 1 500 spelare. Bordtennisföreningens ordförande Mohamed Salah al-Dalou dödades i ett israeliskt luftangrepp mot staden i oktober 2023. Härom månaden sköts landslagsspelaren och journalisten Saleh al-Jafarawi till döds i samband med interna stridigheter i Gaza. Faris berättar att han var nära vän med Saleh, och att de tillsammans deltog i många turneringar i Qatar och Egypten.

– Det finns inget kvar av det nu i Gaza. Allt jämnades med marken.

Samira och Faris landade med sina tre barn i Chile den 30 september efter att de tillsammans med 68 andra evakuerats från Gazaremsan. Operationen tog flera månader och genomfördes av Chiles regering med internationellt stöd.

Visst har varje land ett landslag, men att en klubb från början representerar ett lands färger är ovanligt inom fotbollen.

I dag är platser på läktaren reserverade för de 68 palestinierna.

– Först och främst är det en ära för oss, konstaterar Fabio Catalán.

– Men självklart är det blandade känslor. Vi hoppas att de åtminstone kan få känna sig lite som hemma här.

På läktaren höjs stämningen i klacken. Två kvinnor klättrar för att knyta fast de röda, gröna och svarta tyger som sträcker sig över läktaren.

Camila Díaz har varit Palestino-supporter hela sitt liv. Hennes familj heter egentligen Abdala och kommer ursprungligen från Belén. Efter Nakban 1948, då hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem vid grundandet av staten Israel, flydde de till Chile. De bytte namn och fortsatte inte med de palestinska traditionerna. Men hos släkten på hennes pappas sida har fotbollsklubben alltid varit närvarande.

– Att komma hit till stadion är som att vara med min familj. Det känns som att jag kommer närmare mina rötter. Allt är så bekant, folk hälsar på dig och man pratar med varandra. Man vet att vi är många som delar ödet att vara flykting.

Camila menar att klubben försöker att inte politisera fotbollen alltför mycket, men att det är svårt att helt hålla borta politiken. Och spelarna får historielektioner om Palestina, för att förstå vad de representerar.

– Att spela för Palestino handlar om att representera Palestina. Matcherna livesänds även där.

Under de senaste två årens ockupation och svält i Gaza har fler människor börjat komma till matcherna för att stötta, många även utan palestinskt ursprung.

– Alla i Chile älskar Palestino. Det handlar om någonting större, bortom fotbollen. Palestino är som allas andralag, säger Camila och skrattar.

Klacken brukar gå på demonstrationer tillsammans. Samma instrument som spelas på läktaren spelas på gatan. Javiera Segura är 31 år och deltar ibland med sin saxofon. Hennes gammelmormor kom från Palestina och ursprunget har alltid varit närvarande i familjen.

– Jag känner att mina händer är bundna. Vi är i chock, men marscherna är ögonblick av protest för att kunna uttrycka all ilska, för att skrika och gråta om det behövs också, säger Javiera.

När människor ute i världen tar på sig Palestinos tröja för att uttrycka solidaritet, så är det en del av en märklig kraft, tycker hon.

– Det är spännande att något kan vara så litet som ett sandkorn jämfört med allt i världen, en fotbollsklubb och en tröja, men ändå kan det överskrida så mycket.

– Jag är stolt, säger Camila.

Nu dånar ljudet från klacken. Många har knutit Palestinaflaggan som en mantel på ryggen. De står upp på stolsätena och ropar, sjunger. Spelarna har kommit in på planen genom en uppblåsbar tunnel i de palestinska färgerna grönt, vitt, svart och rött. Javiera står längst bak med kinderna fyllda av luft, som pressas till höga ljudvågor genom saxofonen. Camila slår roat med ett par cymbaler.

Bredvid den största trumman i klacken sitter en liten flicka. En keffiyeh är virad runt hennes axlar medan hon omsorgsfullt samlar kvitton som ligger strödda omkring henne. Hon ser oberörd ut av det öronbedövande ljudet.

– Det är som att hjärtat hoppar över ett slag när man sitter bredvid trumman, säger hon när hon räcker över kvittona till mig för att jag ska ge dem till gruppen pojkar som står bakom.

De har tagit allt från oss i Palestina så för oss är Palestino det vackraste som finns.

Han som tar emot papperslapparna blir smått förvirrad. Vännerna omkring demonstrerar snabbt att de ska kastas upp i luften som konfetti. Motvinden tar kvittona rakt över pojkarnas huvuden, men de hoppar ändå, exalterade.

Över killarna står Sergio Hernández. Liksom de flesta supportrarna på arenan bär han fotbollströjan med Palestinos namn på. Blicken utstrålar stolthet. Det känns som att han är pappan till tiotalet pojkar, men i själva verket är han klacken Baisanos ordförande.

Och han för en ganska hård linje gentemot de unga supportrarna.

– Du kan inte bära Palestinos tröja och försvara Gazas barn om du samtidigt uppför dig dåligt. Om du går på matcher där våra rivaler Colo-Colo spelar så ser du folk som röker och tar droger. Det gör du inte här, konstaterar han.

– Vi är stolta över att försvara en humanitär sak och då har man ingen dubbelmoral.

Den elfte minuten närmar sig och La Cisterna tystnar. Under en minut. Sedan skanderar supportrarna:
”Gaza resiste, Palestina existe” (Gaza gör motstånd, Palestina finns).

Det blir fart på klacken, man går över till att ropa ”olé olé olé” och alla börjar hoppa. Mannen bredvid mig drar på sig en silikonmask föreställande en ko och ropar:

”Den som inte hoppar är israel!”

Camila Díaz räds tanken på att de ansvariga för folkmordet kan förbli ostraffade, likt de militärer som begick brott mot mänskligheten under den chilenska diktaturen.

– Det är ett skrik av maktlösthet kombinerat med beslutsamheten att fortsätta, säger Camila.

Chile har den största befolkningen palestinier utanför Mellanöstern. De kallades turkar när de kom med den första vågen migranter runt förra sekelskiftet, eftersom de reste via det dåvarande Osmanska riket. Många emigrerade för att komma undan tjänstgöringen i den osmanska armén. Väl i Santiago de Chile grundade palestinierna själva fotbollslaget Palestino 1920.

– Visst har varje land ett landslag, men att en klubb från början representerar ett lands färger är ovanligt inom fotbollen, säger Fabio Catalán.

Palestino är en av de chilenska klubbar som har störst närvaro på turneringar runt om på den sydamerikanska kontinenten. Förutom att de spelar i Chilekuppen (ja, på svenska för ordet minnet till en helt annat typ av kupp – militärens blodiga statskupp 1973) samt landets högsta division, så har de deltagit i den mest prestigefyllda klubbturneringen ”Copa Libertadores de América”, Sydamerikas motsvarighet till Europas Champions league.

Under klubbens 105-åriga historia har kopplingen till Palestina förblivit stark. Efter kvalificeringen till Copa Libertadores 2014 skickade Palestinas president Mahmoud Abbas ett brev där han uttryckte sin uppskattning för laget.

– Jag vill att ni ska veta att vi identifierar oss med Palestino som det andra landslaget för det palestinska folket.

Året därpå besökte laget Palestina och de två ”landslagen” mötte varann. 2018 blev det Palestinos tur att välkomna president Abbas till hemmastadion La Cisterna i Santiago.

På grund av omöjligheten att i dag utöva sportaktivitet i Palestina kan Chile vara nyckeln för att återuppbygga Palestinas ”första” landslag.

I somras fick klubben besök av Palestinas landslagstränare Ehab Abu Jazar. Han meddelade att ett permanent träningsläger för landslaget ska upprättas i Chile, med stöd från Palestino. Besöket var dessutom en del av förberedelsen inför kvalificeringen till VM 2030 eftersom spelare från Palestino kan komma att rekryteras till landslaget.

”I Palestina är vi väldigt stolta över Palestino eftersom det representerar folkets och diasporans identitet”, sade han till fotbollssajten Redgol.

Domaren blåser av för halvtid och inget lag har ännu lyckats göra mål. En man går nedanför läktaren, bärandes på en kartong full av colabägare med lock och sugrör. På läktarna blir det glesare när folk rör sig mot shawarmastånden.

De 68 palestinierna som evakuerats från Gaza går ut på planen för att visa upp sin närvaro.

– Allt kan fungera som spridning för att synliggöra vad som händer, så att folk blir medvetna. Låt oss inte ignorera detta oerhörda barbari. Samtidigt finns det de som inte vill att sanningen ska bli känd. Demonstrationerna behöver bli ännu större, säger Palestinos tränare Lucas Borvaglio till Flamman, om Palestinos beslut att bjuda in flyktingarna.

Även bland supportrarna är besöket av flyktingarna uppskattat. Yasna är mapuche och menar också att klubben handlar om mer än fotboll.

– Jag tillhör mapuchefolket som fråntogs vårt land och efter det har diskriminerats. Det gör att jag identifierar mig med palestinierna, om än på en annan nivå. Jag känner att jag måste stötta dem, säger Yasna.

Dagen är inte över och matchen inte vunnen än – nu uppmärksammas dessutom att det är den ”Internationella dagen för den palestinska kvinnan”. Matchen återupptas och gruppen pojkar i klacken som tidigare kastade kvitton får igång stämningen och skriker för full hals:

I Palestina är vi väldigt stolta över Palestino eftersom det representerar folkets och diasporans identitet.

”Sácate un shawarma palestino de mi alma!” (”Ta ut en palestinsk shawarma ur min själ”).

På vår sida planen går 68 flyktingar tillbaka till sina platser på en reserverad läktare. Några från klubben kommer med papperspåsar innehållandes kepsar. Samira håller upp sin påse i luften och poserar medan hon skrattar. Den svarta hijaben skapar kontrast med de gröna ögonen. Hon är väldigt vacker. I Gaza frilansande hon som film- och ljudklippare. När hennes hus bombades förlorade hon sin dator och därmed möjligheten att jobba.

För hennes make Faris har sporten varit viktig.

– Vi har haft mycket tålamod och vi har lidit mycket. Vi hoppas att ni ser oss och stödjer oss för att vi ska kunna återvända till någonting normalt. De har tagit ifrån oss livet, säger Faris.

Med 53 minuter spelade blir Evertons släpande tia Joan Cruz nedriven i straffområdet. Domaren låter spelet fortgå men blåser snart straff – och uruguayiske anfallaren Sebastian Sosa trycker in den i nätet. Palestino ligger under med ett–noll, men tappar inte modet för det.

I stället går man till motattack och bara några minuter senare trycker Palestinos vänsterback Jason Leon in ett otagbart långskott. Det är kvitterat och publiken flyger upp ur sina säten. Grönt, vitt och svart med röda trianglar vajar i vinden. Samira och Faris son har ställt sig upp på sätet. Han skakar sin kompis som står bredvid, hänger sig på honom, får utlopp för allt. Någon räcker honom en flagga och han lyfter den som de andra. Han ser sig om efter föräldrarna. Ser de honom nu? De bekräftar.

Faris insisterar att de vill bjuda på något och beklagar sig över att inte komma på vad. De föreslår ett helt kakpaket, men vi kommer till slut överens om att tuggummi är okej. Han visar bilder på när sonen poserar med tre guldpokaler från bordtennisen, var och en lika stor som halva pojken.

Bredvid palestinierna sitter också spelarnas anhöriga. En ung mamma håller sin lilla son. ”Vamos papa!!” står det på en ballong. Pappa heter Dilan Salgado och är anfallare i Palestino.

– Dilan kommer alltid att tillhöra klubben. Det var alltid hans dröm, säger pojkens mamma Geraldine Fernández.

”El Charango” går på varje match Palestino spelar, runtom i landet och utomlands. Egentligen heter han Juan Carlos Pizarro Alan och är 62 år från Beit Jala på Västbanken.

Tio minuter senare är det dags igen. Efter en snabb kontring skjuter inhopparen Arias Junior in ett andra mål för Palestino. Resultatet står sig och de vinner med 2–1. Juan Carlos kan andas ut:

– De har tagit allt från oss i Palestina så för oss är Palestino det vackraste som finns. Det är ett sätt att fortsätta leva och vi ska leva utan att vila tills vi dör. Tills vi har vår tredje stjärna och ett lugn i Palestina

Det palestinska paret heter egentligen något annat.