– Men nu är det en allierad demokrati som inte släpper in journalister, kommenterar hon.

Personligen hade Magda Gad inga problem att få presskort och arbeta i Israel efter Hamas attack den 7 oktober 2023, men informationen hon fick ta del av var hårt styrd av den israeliska militären. Hon berättar att hon och andra journalister fick anmäla sig hos den israeliska armén som organiserade bussturer till drabbade områden, såsom kibbutzen Be’eri eller det festivalområde som attackerades av Hamas.

På plats fanns representanter från den israeliska militären samt den religiösa hjälporganisationen Zaka som berättade om de hemskheter Hamas hade begått. Vissa av påståendena skulle senare visa sig vara oriktiga, till exempel uppgifterna om att 40 barn hade blivit halshuggna i kibbutzen Kfar Aza.

– Jag tycker det var skrämmande som fenomen att se. Det här är ren krigspropaganda som sprids organiserat med IDF-representant på plats, som ber en person från Zaka att berätta vandringssägner som det inte fanns några bevis för inför världens journalistkår. Det behövdes ju inte, för attackerna mot de här kibbutzerna var fruktansvärda redan som de var.

Jag har vräkts från min lägenhet för att hyresvärden har oroat sig över att jag är journalist

Syftet var enligt Gad att skapa stöd från omvärlden för att invadera Gaza och kunna göra som man vill, med budskapet att man ”inte strider mot människor, utan mot monster”.

Om västerländska journalister har haft det svårt att få klarhet i situationen så är läget ännu värre för palestinska journalister: en ovanligt stor mängd har dödats, i nuläget över 100. Den palestinska journalisten Ibtisam Mahdi befinner sig på plats i staden Deir al-Balah i centrala Gaza. Hon berättar för Flamman att en del civila är rädda för att vara i närheten av henne och inte släpper in henne i deras hem.

“Jag har vräkts från min lägenhet för att hyresvärden har oroat sig över att jag är journalist, då detta kan leda till riktade attacker från den ockuperande armén”, skriver hon över samtalsappen Whatsapp.

Många civila mår psykiskt dåligt och är ovilliga att kommunicera med journalister, eftersom de flesta har förlorat släktingar, hem eller jobb, berättar Ibtisam Mahdi. Hon beskriver skyhöga priser på utbudsfattiga marknader, och transporter som sker med kärror dragna av djur eller lastbilar som drivs av matlagningsolja. Att rapportera inifrån Gaza försvåras ytterligare av en svag internetuppkoppling, som stundtals stängs ner av den israeliska armén.

Enligt Mahdi är den internationella rapporteringen ”vårdslös” men ”ursäktad”, eftersom Israel nekar tillträde till Gaza för utländska journalister. Trots den information som kommer ut om krigets brutalitet i internationella medier så är verkligheten ännu värre, menar hon:

“Många massakrer och attacker har utförts som inte har observerats eller dokumenterats på grund av journalisters rädsla och utmattning, och i vissa fall deras oförmåga att få tillträde till områden som betecknats som stängda militära zoner.”

Vi blir måltavlor eftersom vi förmedlar den sanning Israel vill dölja

Magda Gad står i kontakt med palestinska journalister. En av hennes kontakter berättar att 9 av 10 av hennes journalistkollegor har gripits av IDF utan anledning och sitter i israeliska fängelser utan åtal.

– Att många palestinska journalister också dödas i sitt yrke, med pressvästar på, tyder på att det sker medvetet, vilket är ett krigsbrott. Men det uppmärksammas sällan i svensk media. I stället för att klargöra krigsbrotten i Gaza fokuserar Dagens Nyheter på påskfirandet i området. Det är inte så att man öppnar tidningen och får intrycket av att det värsta kriget i modern tid pågår just nu, säger Magda Gad.

Ibtisam Mahdi är övertygad om att attackerna mot journalister är medvetna:

“De vill inte att sanningen ska förmedlas. Det enda sättet att veta vad som händer är genom journalister, så vi blir måltavlor eftersom vi förmedlar den sanning Israel vill dölja.”

Hon jämför den svenska rapporteringen kring Gazakriget med klimatkrisen: det dyker upp enstaka artiklar, men det tas inte riktigt på allvar. Krisen vävs inte in i andra stora frågor om ekonomi och nationell säkerhet på samma sätt som hände med till exempel coronapandemin och Ukrainakriget. Enligt Gad handlar det dels om det svåra rapporteringsläget, men det spelar också in att Sverige har en proisraelisk regering samt att muslimer har avhumaniserats under lång tid i landet.

Samtidigt känner sig palestinier och många andra i arabvärlden osedda av väst. Gad beskriver hur hon satt i Kairo med en palestinsk kvinna som var klistrad vid sin telefon, tittandes på bilder av döda människor i Gaza:

Det handlar om över två miljoner människor som garanterat kommer att vara traumatiserade

– Jag sade till henne att det kanske inte är så bra att sitta och titta på det där hela tiden, och då sade hon: ”Jag fick inte tag på min syster i dag, jag behöver titta på bilderna för att se om hon är en av de skadade eller döda.”

Den bristande uppmärksamheten som lidandet ges i västerländsk media skapar en enorm misstro i arabvärlden, enligt Gad. Det bidrar ytterligare till en farlig polarisering mellan det globala nord och syd.

– Det handlar om över två miljoner människor som garanterat kommer att vara traumatiserade, ett trauma som ärvs genom generationer. Det kommer att ha en stor påverkan på regionen och på konflikterna, och vi vet ju också att det kan bli effekter av det även i Sverige, till exempel genom ett ökat terrorhot.

På frågan om det finns något som ger henne hopp svarar Ibtisam Mahdi:

“Tron på Gud ger oss hopp. Vi har inget hopp om mänskligheten, de har alla svikit oss och lämnat oss under bombningar, förföljelser och dödande.”