Medierna översvämmas i dagarna av rapporteringen från presidentvalet i USA. Låt oss glömma Bush och Kerry en stund, och gå tillbaka mer än 100 år i tiden. En av de främsta socialistiska pionjärerna i Sverige, August Palm, blev inbjuden till USA av emigrerade svenska arbetare år 1900. Han åkte på en tre månader lång agitations- och studieresa. Intrycken beskrevs senare i den fantastiska boken ”Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika”, utgiven 1901. Palm uttryckte beundran för alla moderniteter, som ”skyskrapare”, ”elevatorer” inne i husen och moderna spårvagnar – men även stor förskräckelse över USA:s baksidor.
USA sågs på början av 1900-talet som oerhört progressivt, här fanns allmän rösträtt och republikanskt statsskick. Man skulle kunna tro, menade Palm, att USA är ett land där massorna genom den ”allmänna, lika och direkta rösträtten” skulle ha röstat bort ”korruption och elände”. Han konstaterade att detta långt ifrån var fallet; I intet land i världen firar privatkapitalet sådana orgier, som just i den stora republiken på andra sidan oceanen. […] Då jätteaffärerna egas och ledas af privatkapitalister, som ej stå under någon annan kontroll än sin egen, kan man förstå hvilken fruktansvärd makt dessa handels- och industrifurstar samlat i sin hand.”
Resan sammanföll med valrörelsen 1900. Vinnaren blev den sittande republikanske presidenten McKinley och mot honom stod demokraten Bryan. McKinley var ansvarig för det spansk-amerikanska kriget två år tidigare, som ledde till spanskt nederlag och annektering av de spanska kolonierna Filippinerna, Guam och Puerto Rico. Kuba blev formellt självständigt, men i praktiken en lydstat till USA.
”De två sista månaderna före presidentvalet, hvilket äger rum hvart fjärde år, är en politiskt upprörd tid i Amerika, och ju mera man närmar sig dagen för valet, desto högre gå lidelsernas vågor.” Ingen menade Palm, överträffade amerikanerna när det gällde att göra reklam för vilka varor som helst – även för politik. Men det ”reklamartade i agitationen” gav ”icke så litet smak af humbug”. Tidningarna gjorde allt som stod i deras makt för att trumma ut presidentkandidaternas namn, över gatorna hängde linor med kandidaternas porträtt. I butikfönster, på restauranger och ”salooner” fanns propagandan, dessutom bar folk på gatan kandidaternas märken på kläderna. Palm menade att detta hade en hypnotiserande verkan på folket. Valrörelserna kostade republikanerna och demokraterna enorma summor, ”hvilka uppbringas dels genom bidrag till valfonden från delegarne i de stora trustkompanier och jättebolag, hvilkas inträssen äro nära förknippade med det ena eller andra partiets framgång och eröfring af makten[…].”

Palm förbryllades av och funderade över varför socialismen inte hade någon framgång i USA. Hans analys var att ett försvinnande fåtal i de stora invandrargrupper som kommit till USA var socialister. Det stora landet försvårade planmässig agitation. Många invandrare hade också språksvårigheter, och var dessutom ofta fattiga och tvingades att arbeta hårt för sitt uppehälle, detta lämnade lite tid till politiskt arbete. Arbetarmassornas rörlighet sågs också som en del av förklaringen, liksom de religiösa sekternas och puritanismens inflytande. Konservativa, köpta arbetarledare propagerade för att fackföreningar skulle vara ”pure and simple”, det vill säga rena från politik. Som en annan anledning till republikanernas framgångar sågs deras hot om att stänga gruvor och fabriker som förekom i valrörelsen. Genom att skrämma väljarna med massarbetslöshet kunde röster fiskas hem. Arbetarrörelsen i USA var dessutom kampoduglig och splittrad av interna stridigheter.
Palm hoppades att ”arbetarna i det stora, på framtidsmöjligheter rika landet”, inom kort skulle stå eniga i ”gemensam kamp mot reaktionen, godtycket, privatkapitalismen och all den korruption och förbannelse, den för med sig.” Arbetarklassen och farmarna skulle vakna upp och inte låta sig luras av en ”servil tidningspräss”, ”samvetslösa präster” och ”falska arbetareledare”, som erbjöd sina tjänster till högstbjudande.
Palm förutspådde en snabb omgestaltning av det amerikanska samhället till gagn för arbetarklassen. Hans analyser och intryck hör hemma i en svunnen tid. Det som skrämmer den nutida läsaren är att så lite har förändrats på 100 år.