”They never called me nigger, they never lynched me, they didn’t put no dogs on me.”
Muhammad Ali är död. Sedan dödsdatumet den tredje juni har internet och medievärlden svämmat över av kondoleanser, hyllningar, minnen. Än en gång har hela världens blickar riktats mot mannen som kallades den störste.
I ringen var han överlägsen. Ensam dominerade han boxningssporten, lyfte den till nya höjder, förändrade den för alltid. En tungviktare som var lätt som en fjäril, en boxare som skrev poesi.
Muhammad Ali räknas av många som den störste idrottaren någonsin, ändå blir hans sportsliga bedrifter sekundära i historieskrivningen om honom. Han var något mycket viktigare. En ung, svart man som i mitten av 60-talet vägrade låta sig hunsas med. Som utmanade det vita etablissemanget. Som själv valde vad och vem han skulle vara
Som nybliven världsmästare konverterade Muhammad Ali 1964 till islam. Han avsade sig då vad han såg som ett slavnamn och tog istället namnet som skulle bli ikoniskt. Medan hela världen lyssnade talade han om de svartas rättigheter och behovet av förändring. Ingen annan boxare har varit så älskad som Ali och ingen annan boxare har varit så hatad som Ali.
Och när inkallelsen till Vietnam kom då vägrade han åka. Världsmästaren i tungviktsboxning vägrade delta i USA:s krig! Det gick knappast att avfärda honom som en flummig hippie i runda glasögon och analysen var lika enkel som glasklar; ”They never called me nigger, they never lynched me, they didn’t put no dogs on me.”
Han dömdes först till fem års fängelse men lyckades överklaga och fråntogs istället världsmästartiteln och blev förbjuden att boxas. Ali var nu hos stora delar av den amerikanska befolkningen mer hatad än någonsin. Fredsrörelsen 1967 hade inte hunnit utvecklas till den massrörelse det sedan blev. Opinionen hade inte vänt. Ali var tidig.
Senare vände vinden och han fick åter boxas. Han tog tillbaka VM-titeln. Han vann några av boxningshistoriens hårdaste matcher. Han var för gammal för att dansa men pantsatte istället livet för att vinna. Karriären tog slut 1981. Tre år senare diagnostiserades han med Parkinsons sjukdom.
President Obama ställde i sitt uttalande i samband med Alis bortgång Ali jämte Nelson Mandela och Martin Luther King. Obama sa: ”he stood up when it was hard; spoke out when others wouldn’t.”
Det är viktigt att förstå just det, att Ali stod upp för något när det var svårt. Idag är han allas älskling och högern har i vanlig ordning drabbats av amnesi. Både Trump och Bush skrev i veckan vilken inspirerande person Ali var. De har inte förstått någonting. Hade han varit aktiv idag hade de hatat honom. Ali var en panter, aldrig en puma.