I abstinensen efter fotbolls-VM kan man ge sig på en del av den högkvalitativa fotbollslitteratur som ännu inte översatts till svenska. Kanske är Gary Imlachs bok om sin far Stewart Imlach också för detaljerat brittisk för att någonsin bli det. Därmed inte sagt att den inte ger svenska läsare något.
Imlachs porträtt av sin fars fotbollskarriär på 1950- och 60-talen ger en fantastisk överblick över den paradoxala utveckling som gett Storbritannien dels fotbollens kommersialisering men också en betydligt bättre arbetssituation för en på sin tid hårt utnyttjad arbetskraft, den semiproffessionelle fotbollspelaren.
När skotten Stewart Imlachs karriär stod på sin höjdpunkt, var fotboll en angelägenhet för arbetarklassen av arbetarklassen. De hjältar som på lördagseftermiddagen sprang in på hemmarenans gräs hade, om ens alls, obetydligt bättre ekonomiska förutsättningar än snickaren som stod på ståplats för att ge sitt stöd.
Till skillnad från nu bodde de också i närheten av planen och umgicks privat med många ur publiken. Bokens exempel, Stewart Imlach, tog jobb som snickare på byggen när årets säsong var slut och hjälpte ofta till att laga läktare på de stadion han spelade på såväl som att gå runt med reklamskyltar för diverse småföretag i området. Under den tiden var han landslagsmeriterad för Skottland med VM i Stockholm 1958 som höjdpunkt. Ur det lag, Nottingham Forest, som han vann FA-cup-guld med 1959 (en enorm prestige i England) trodde nästan ingen att de skulle stanna i sporten efter karriärens slut. I en klubb-enkät svarade alla utom ett par att de såg fram emot yrken som mekaniker, snickare, konfektionsindutrin. Någon sträckte sig till ”att bli egen företagare”. Det är svar som det är svårt att tänka sig att spelare som David Beckham, Frank Lampard och Steven Gerrard skulle ge i dag.
Förutom en lågt satt maxlön, 20 pund i veckan, tvingades spelarna också acceptera ett så kallat ”hålla kvar och sälja”-system som gick ut på att spelare som inte accepterade årets löneförslag kunde hållas kvar, utan lön och utan möjlighet att spela för ett annat lag. Ofta sänktes spelares löner inför säsongen, också för mycket skickliga spelare.
En försäljning, och flytt över hela landet, kunde ske utan spelarens vetskap och det var inte ovanligt att spelare läste i morgontidningen att de skulle flytta till en ny klubb och stad dagen efter. Imlach berättar sakligt och utan romantik om en tid när fotbollspelare accepterade i princip vilka villkor som helst för att få åtnjuta priviligiet att få betalt för att göra det bästa de visste. Det känns som hundra men är bara 40 år sedan.