Partiernas nedgång beror inte på att politik har inte blivit ointressant, konstaterar många. Fler och fler har någon gång gått i demonstrationståg, skänkt pengar till någon insamling eller gjort ett praktiskt handtag i någon organisation. Antalet volontärer i socialt arbete ökar. Men partipolitik? Nej, tack. Politiska partier är för tröga, maktlösa och tråkiga.
Det är inte svårt att förstå varför. Partierna i vår del av världen förlorat större delen av sin funktion som politiska verktyg för befolkningen. De centrala politiska besluten är inlåsta i storföretag, WTO:s handelsregler, EG-domstolen och från demokratin fristående centralbanker. Massmedier är mäktigare opinionsbildare än partier, och det politiska tänkandet är outsourcat till tankesmedjor. Spiken i kistan för partierna är att de inte heller arbetar praktiskt på basplanet som de gamla folkrörelserna. Ingen makt, inget tankearbete och ingen aktion: Det finns bara plats för annat än parlamentariker i dagens europeiska politiska partier.
I en annan ända av världen håller man just nu på att göra en annan erfarenhet. Hugo Chávez nya parti, PSUV har ännu inte bildats, men hittills har närmare sex miljoner venezolaner sökt medlemskap. Den politiska process som pågår i Venezuela är så väsensskild från dagens västerländska politik att man får gå tillbaka till slutet av 1800-talet, då människor i massantal anslöt sig till politiska partier för att hitta något liknande.

Det pågår en revolution i Venezuela: en tidigare tyst majoritet håller legalt och demokratiskt på att återerövra makt, tankearbete och aktion. I valet 1998 erövrade de sin makt som folkmajoritet. De kommande åren erövrade de makten över oljan och tog initiativet i att bygga instrumenten för social aktion, de sk. missionerna. Nu smider de sitt instrument för att sammanföra makt, tankearbete och aktion, det socialistiska enhetspartiet, PSUV. Det behövs.
Den lösliga koalition av politiska partier som hittills stött Hugo Chávez är 24 till antalet och där – inklusive i Chávez eget parti, MVR – pågår ständigt avhopp, linjebyten och interna strider. Behovet av enhet är sedan länge ett centralt debattämne, inte bara bland politiskt aktiva, utan i fackföreningsrörelsen, som ibland helt gått upp i fraktionsstrider. Till detta skall ett problem adderas. Korruptionen är utbredd i detta land där allt götts med oljepengar sedan ett halvsekel.
Chavisterna hoppas att PSUV skall vara lösningen på båda problemen. PSUV skall vara ett brett parti ideologiskt, ett massparti för aktion. Ledarskapet skall till skillnad från de gamla partierna väljas direkt av medlemmarna. Genom att starta från början och börja med en kampanj mot korruption och höga direktörslöner skall korruptionen inte ges utrymme. PSUV skall bli det mest demokratiska partiet i Venezuelas historia, lovar Hugo Chávez, ”ett parti som inte bara kämpar i valrörelser, utan också i slaget om idéerna”, som skall ”studera, läsa och diskutera vägen framåt”.

PSUV skall, tack och lov, inte bli det enda partiet vare sig i Venezuela eller dess vänster. Markeringarna mot enpartivälde har varit tydliga, inte bara från högern utan från chavisterna. Och i praktiken ser det idag ut som flera vänsterpartier inte kommer gå med i PSUV – det venezolanska kommunistpartiet PCV, och det svenska vänsterpartiets närmaste motsvarighet, PPT avvaktar. Socialdemokratiska Podemos har närmast bundit sig att inte gå med.
Det är högst förståeligt att få av de västerländska kommentatorerna hittills förstått hur man skall tolka processen kring PSUV. Att de tycks se våra politiska partier på hemmaplan som måttstock och ideal är mindre begripligt