I en krönika kritiserade jag ledande vänsterpartisters hållning i den så kallade förortsdebatten. Patrik Olofsson vill i sitt svar på krönikan ”lämna SD därhän” – i mitt tycke en riskabel strategi då jag är övertygad om att SD:s opinionsframgångar inte endast beror på politiska misslyckanden kring till exempel arbetslöshet och segregation/integration, utan också på vänsterns och antirasisternas strategier och retorik kring dessa frågor.
Sverigedemokraterna är tyvärr redan solsystemets medelpunkt. Rädslan för att ”ge SD rätt” formar hur vänstern hanterar frågor som exempelvis flyktinginvandring, hedersförtryck, rasism och hur man definierar rasism.
När vänsterpartisterna underlät att diskutera det konkreta hedersförtryck som förekommer bland både muslimska och kristna invandrargrupper var tanken antagligen att inte gynna SD, vilket betydde att det var just SD som stakade ut deras politiska landskap. Det är också kontraproduktivt då varje undanglidande svar kring exempelvis hedersförtryck bekräftar SD:s världsbild om vänster-/medie-/elitkonspirationen som vill undanhålla sanningen om invandringen för vanligt folk.
Olofsson menar att jag positionerar mig utan några konkreta förslag. Om Olofsson är intresserad finns en rad sådana i bland annat Ungdomsstyrelsens publikationer och det föll utanför krönikans ärende att upprepa dem.
Olofsson invänder också mot min ”metod”. Och det verkar då som om han ansluter sig till ett radikalfeministiskt perspektiv som jag inte delar – att det är samma patriarkat här som där. Tvärtom ser patriarkatet ut på helt olika vis på olika platser, och kräver sina egna förklaringar och insatser. Detta står inte alls i vägen för allianser eller mobilisering, som Olofsson antar.
Det är för mig obegripligt att han föredrar ”breda, allmänna kunskaper” för att undvika ”generaliseringar” vilket just brukar bli följden av en sådan metod. Jag kan inte tolka det som någonting annat än en återigen undanglidande manöver för att slippa konstatera att det patriarkala förtrycket bland vissa invandrargrupper förstås både är enormt mycket hårdare och mer vanligt förekommande än bland sekulariserade etniska svenskar. Jämför med hur kapitalismen analyseras. Det finns avgörande skillnader mellan Ryssland under Jeltsins chockterapi, Sverige i dag och Medicis Italien, så varför skulle vi nöja oss med breda, allmänna kunskaper för att beskriva och förstå dessa samhällen?
