Om det är något som gör mig vred med den här valrörelsen så är det att det är högern – och bara högern – som bidrar med energi till debatten. Vi andra står där och kippar efter andan av indignation när de obrydda strör omkring sig det ena förslaget efter det andra som får gamla Bevara Sverige Svenskt att framstå som en scoutklubb. Opinionsbildare på vänsterkanten griper efter pennan och fyller sedan så raskt vi kan våra plattformar med ultraförnuftigt, väl underbyggt innehåll och pekar triumferande mot fakta och vetenskap. Då känner vi att vi har gjort något. Vem vann? Inte vi.

Ibland önskar jag att vi skulle göra likadant. Inför lesbiskt kollo på mellanstadiet, fritidsgårdar på slottet, pytsa in 50 miljarder till kulturskolan, flytta Dramaten till Sundsvall och låt ett arabiskt kulturcentrum flytta in i lokalerna i stället. Gratis traumaterapi med spa på Gotland för alla krigsdrabbade personer med uppehållstillstånd, ge alla nyanlända som klarar prov i svenska en miljon kronor i belöning. Det skulle rasas så det står härliga till, och svettas rejält innanför blazern på Timbro-ungdomarna. Men det skulle i alla fall vara vi som satte agendan – och stod för energin.

Allmänheten kunde inledningsvis förfasa sig, sedan skulle något litet av de radikala fördelningspolitiska förslagen börja sippra in i folks medvetanden, sätta fantasin i rörelse och efter några år skulle fler och fler börja våga sticka ut hakan på after works och släktmiddagar och säga, ”jamen nånting ligger det ändå i det där, vi har redan provat det andra och det funkade inte. Och de har ju ändå rätt att säga vad de tycker”. Normalisering.

Det här är inte bara barnsliga hämndfantasier. Jag tror nämligen att det är här någonting annat kan ta sin början. Precis som Michaela Larsson föreslog i sin fina text i Flamman nyligen: ”Omsorg föder omsorg, våld föder våld”. Att pumpa ut radikala idéer med omsorg i stället för straff och profit som målsättning och metod kan faktiskt göra något med våra hjärnor. Hur jag vet det? För att jag själv fått börja påminna mig om att det inte finns något som helst normalt i politiska utspel med rasbiologiska förtecken. Det betyder att det inte kommer räcka att ge svar på tal och inte heller att komma med rimliga förslag. Det behövs tyngre grejer för att sätta fantasin i rörelse och för att återskapa de avkapade nervcellerna som den bruna politiken åsamkat.

Om vi läser skjutningarna, barnen som rekryteras till mördare, upploppen som ett förvridet och destruktivt sätt att återta kontrollen, då framträder en annan verklighetsbeskrivning. Det blir ett perverterat sätt att jämna ut balansen, ett sätt att äga något som ryckts ifrån. Makten och härligheten de aldrig ägt, men som de känner doften av bara ett rån bort, om bara. Vågar vi förhålla oss till speglingen av våld på båda sidor med samma fantasi och frenesi som våra meningsmotståndare kanske det börjar hända saker. I alla fall gradvis.