Den som mot förmodan passerar Louis Vuitton-butiken på femte avenyn i New York kommer att få se en oväntad syn. I de jättelika skyltfönstren står en liten gumma med underligt stel frisyr i färd med att måla prickar i olika färger på glaset. Det är den berömda konstnären Yayoi Kusama, känd för sina prickiga evighetspanoramor och suggestiva spegelinstallationer. En gång i tiden var den i dag 90-åriga ikonen en del av ett dynamiskt avantgarde i New York, dit hon kom från Japan efter andra världskriget och med den japanska Butoh-dansens gränsöverskridande uttryck i bagaget. Med sin excentricitet och vidgande av konstbegreppet bidrog hon till performancekonstens första guldålder. Inget av det kan tas ifrån henne och hennes plats i konsthistorien är klassikerns.
Men sedan en tid har hennes konst exploaterats i tvivelaktiga sammanhang där det inte ens har varit säkert i hur hög grad konstnären har varit involverad. Av hennes signaturmönster har världens lyxigaste varumärke likt en blodigel sugit näringen ur konstnärskapet och skapat ett färgsprakande inferno av tomhet. Pengarna och den visuella massverkan finns där, men magin är bruten.
Så även om man närmar sig skyltfönstret. Det är nämligen inte Kusama i egen hög person som står där, utan en avancerad robot instoppad i en mjukt stoppad dräkt med blinkande ögon och hängkinder. Här får man allt: se en superkändis i arbete på nära håll, högteknologi och statusfylld konst. Se där vad storkapitalet kan åstadkomma i konstväg! Och valutan Kusama räcker till mer än så. Snart öppnar en megautställning på M+, ett hysteriskt påkostat statligt kinesiskt museum i Hong Kong.
Riktigt så spektakulärt är det annars sällan i Sverige, även om ambitionerna finns där. Rodebjer och Cos, varumärken har sedan en tid involverat konstnärer för att locka in folk med kulturupplevelser snarare än konsumtion.
Konststockholm har helt enkelt utvecklat en smak för det stjärnglittrande och hyperboliska, gärna med fokus på en enskild kändis, oavsett om avsändaren är offentligt eller privat finansierad. Kulturupplevelsen ska vara som en proteinshake: inget tuggmotstånd, garanterad effekt och nyttosubstans utblandad med artificiell hallonsmak.
Därför är det inte överraskande att innerstadens skyltfönster nummer ett, Kulturhuset, skryter med en fotoutställning om David Bowie. Språket med vilket evenemanget marknadsförs har mer gemensamt med dyra väskor än med en institution som en gång i tiden uppfördes för att utgöra ett offentligt rum för vem som helst utan krav på motprestation. ”Hyllad”, ”Sjärnspäckad”, ”Ikonisk”. Hur ännu en Bowie-hyllning lever upp till Stockholms stads kulturuppdrag är i alla fall för mig höljt i dunkel, och får plötsligt Louis Vuittons vulgära och exploaterande kampanj att verka rimlig. Det är ju deras pengar – och att hälsa på robot-Kusama är gratis till skillnad från de flesta museer. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om någon av Louis Vuittons kampanjer inom de kommande åren kommer att låta som en robotversion av Hilma af Klint stå och måla i skyltfönstret. Till kapitalets lysrörsljus, dit all mystik åker för att dö.
