Även om det är skönt i den varma och mörka sanden, är det kanske klokast att dra upp strutshuvudet och se sig om i världen ur ett något större perspektiv. Hur mycket vi än önskar motsatsen så måste vi ha en beredskap för att den amerikanska politiken är framtidens melodi. Och då inte enbart av råstyrka utan kanske lika mycket för att George W Bushs och hans gelikars vision är den som kommer att vinna folkflertalets hjärta.
Hösten 2004 var Bushhatet som allra starkast. Över hela världen. Till och med den himmelsblå svenska högern såg sig nödsakad att skämmas något för George junior under hans återvalskampanj. Och Michael Moore, dokumentärfilmaren, visade samtidigt att en regimkritiker kunde bli störst, bäst och vackrast – blott genom att vara regimkritisk.
Michael Moore tänkte sig att hans film Fahrenheit 9/11 skulle bli ett avgörande knockoutslag mot den fallfärdige presidenten. Den omåttligt populäre regimkritikern gjorde en huvudpoäng av att den omåttligt ifrågasatte presidenten inte avbryter sitt besök vid en lågstadieskola, när han får besked om anfallet mot World Trade Center. Bush sitter i stället lugnt kvar och lyssnar vidare på barnens högläsning. Detta vevas om och om igen i Moores film. Presidenten hånas som inkompetent och debil. Men hånas för vad egentligen? Jo, för att han satt kvar och gav sin uppmärksamhet åt några simpla skolbarn när det brann i världspolitiken.
Det slog mig under visningen av Fahrenheit 9/11 att även om Bush kanske inte är den mest slipade homo politicus världen skådat, drivs han ändå av något mer än att bara putsa på sitt ego. Angrepp från en hånfull intelligentia kunde rent av gynna hans återval. Blott mainstream räknas i en parlamentarisk demokrati. Bush vann över Moore, jag menar Kerry, för att han hade bättre grepp om människorna och en verklig vision om hur världen bör styras.
Låt oss eftervalsklokt bortse från personen och i stället greppa Pax americana vid hornen. Man kan reflexmässigt fnysa åt det som ett Bellum americanum (det amerikanska kriget – inte freden) men man kan också pröva att ta Bushdoktrinen på allvar.
Bushdoktrinen handlar om rätten till förebyggande krig. Små angrepp eller små krig i syfte att förhindra stora terrorangrepp och stora krig. Är det verkligen en sämre idé än att, med armarna i aldrig så välment kors, invänta de stora angreppen och krigen? Nej, idén är både säljbar och originell. Istället för att klä maktpolitik i en ädel skrud påstår den frankt att västerländsk maktpolitik är ädel. Den påstår att smutsiga händer kan göra ett gott och mänskligt hantverk. Den spelar ut både Sartre och Camus med en cynisk humanism (eller human cynism, välj själv) som kan tilltala den nutida och framtida människan.
Det väsentliga med doktrinen är till syvende och sist om den fungerar i praktiken. Eller rättare: om den UPPFATTAS som fungerande, vilket är en stor och i första hand medial skillnad. I Kosovo och Afghanistan gick det inte så bra. Det förebyggande våldet blev i Kosovo snarare utlösande och i Afghanistan blev det större än det som skulle förebyggas. Men frågan är om världens allmänheter verkligen uppfattat dessa misslyckanden. Hur som helst behöver idéer tid och övning för att bli god praktik. USA har tillsammans med en internationell maktelit både vilja och resurser att verkligen behärska världens ordning.
Utöver de militära resurserna, kräver den globala kontrollen ett medielandskap där de privata aktörerna behärskas av storkapitalet och de statliga aktörerna idkar självcensur. Detta är i huvudsak uppnått. De frontavsnitt som ännu återstår ligger främst på internet, där slagets utgång möjligen är oviss beroende på att ännu ingen fullt förstår det mediets natur. I det moderna informationsflödet blir den avgörande mediestrategin att låta desinformationen hålla så pass länge – timmar eller dagar – att avslöjandet, korrigeringen och motbildens praktiska betydelse redan är överspelad.
Media är avgörande, eftersom den fullt utvecklade världsordningen också kräver mainstreams godkännande. Det vill säga att folkflertalet inom alla betydande länder, regioner och samhällsklasser är med på noterna. De behöver inte älska det nya sköna men de ska tycka att det är värt sitt pris. De ska finna sig.
Jag tror inte att ens kritiskt skolade människor tar Pax americana på allvar. Vi tror att allt kommer att avgöras genom strider mellan höger och vänster, mellan länder eller mellan klasser. Är det de messianska resterna i kristendomen, marxismen och arbetarrörelsen som gör att vi antingen vill förgöras till sista man eller vara med om den avgörande segern? Vi borde ta oss en ordentlig funderare över om inte väldigt många av våra medmänniskor på klotet, i stället för det stora kriget, kommer att välja den naggade freden. Om de kritiska ignorerar den amerikanska freden, är det än större risk att det kompromissvilliga folkflertalet – inte minst i mellanmjölkens land – alla gånger kommer att välja de den fredens förebyggande krig framför de riktigt stora (om än imaginära) krigen.
Vem vill egentligen ha ett nytt Vietnam i Irak eller andra kommande konflikthärdar? Vietnam ökade och klargjorde motsättningarna i världen – men till priset av miljontals människoliv, och med ett slutresultat som måste placeras i Reagans och Thatchers nyliberala ekonomi och konservativa samhällsklimat. Om de radikala söker strid vet makten att sätta emot. De mäktiga drivs av imperie- och förmögenhetsbyggande. De maktlösa av prognossvag standardhöjning och sårad idealism. De förra är hänsynslösa och de senare medmänskliga. Vilken kraft är starkast?
Vi måste tänka oss att Moore utdefinieras som extremist medan Bushdoktrinen framstår som en gyllene medelväg mellan krig och revolution. Vi kan beklaga att klyftorna ökar både här hemma och ute i världen. Men det är den snabbt växande medelklassen i Indien, Kina, Östeuropa och Arabvärlden som gör att våra exportindustrier inte faller som korthus. Vi västerlänningar har intressen att bevaka, alldeles oavsett vad fransoser en gång basunerade ut om jämlikhet och broderskap.
USA:s demokratiturné kan mycket väl bli en officiell succé. Parlamentarism tvångsinförs i hela Mellanöstern, i hela Korea, över hela Afrika och på Kuba. Det blir inga fulländade demokratier – världen har fått nog av det fulländade sedan vi sett fascism, nazism, kommunism och islamism gripa makten i fria val, enbart för att som första åtgärd avskaffa friheten.
Det utlovas alltså ingen absolut fred, utan en naggad fred. Vi måste ha beredskap för att just detta – och inte ständiga revolutionsförsök eller nya Vietnamkrig – blir framtidens verklighet. En Pax americana där ytterlighetspartier är förbjudna och extremistisk praktik och kritik slås ned – hårt och på ett tidigt stadium.
De preventiva krigen, den ökade interna repressionen, övervakningen av all sorts kommunikation och censurerade medier – det kommer att mötas av allt färre och lamare protester. Det passiva åseendet har redan pågått länge. Rättssäkerhet står inte högt i kurs – kan någon nämna en enda rättskämpe i Sveriges riksdag, till höger eller vänster? Terrorlagstiftningen klubbades igenom häromåret utan nämnvärd debatt.
Protesterna minskar och toleransen för intoleransen ökar, eftersom flertalet, åtminstone här på västerländsk hemmaplan, kommer att gilla att leva med föreställningen om att vi inrättat en värld i fred, med invånare som alla har chansen, om de bara tar den. Uppror i periferin kommer att slås ned med brutalitet – men vi kommer att slippa världskrig, kärnvapenattacker och kväsa de flesta av planerade terrorattacker. För alla som minns hotet från tredje världskriget, skuggan av terrorbalansen eller påbjuden skräck för terrorism, blir det ett enkelt val.
Få kommer att bekymra sig över priset. Vad gör det om myndigheterna hör vartenda ord vi säger eller skriver – vi behöver bara se till att vi inte har något att dölja. Vad gör det om övervakning, säkerhetskontroller och fängelser expanderar – bara vi slipper våldet och vanliga medborgare känner sig tryggare. Vad gör det om de partier som tillåts är förvillande lika – när vi slipper konfrontationernas destruktiva kraft? Och är inte strejk- och arbetsrätt redan urholkade på arbetarrörelsens eget initiativ? Vad finns kvar att bråka om på den fronten, när de samhällsekonomiska alternativen ändå spelat ut sin roll?
Radikaler av alla slag får det tufft och det kommer inte att krävas ytterlighet för att erhålla extremiststämpeln. Men tänk er en värld som befriats från synliga våldsspiraler, i det lilla och det stora. Hur många kommer då att bry sig ifall en handfull regimkritiker från varje land – snart även från Sverige – får några år för eftertanke på en Guantánamobas? De som pläderar för alternativa ordningar, pläderar för motstånd, pläderar för våld, pläderar för terrorism. Någon som tror att de kommer att få hållas? Någon däremot?
