Cormac McCarthys senaste roman på svenska har hämtat sin titel från Yeats klassiska dikt Sailing to Byzantium. Boken är dock allt annat än sublim, och det finns anledning att misstänka att McCarthy använder titeln ironiskt. Yeats dikt skildrar en metaforisk resa på jakt efter evigt liv och paradiset.
Handlingen i No country for old men är en thriller, eller möjligen en deckare. En ung man som är ute och jagar råkar göra det som många drömmer om – han hittar en portfölj med 2,4 miljoner dollar. Det finns dessvärre annat på fyndplatsen som suggererar å det bestämdaste att någon kommer att leta efter de här pengarna. Och att denne någon inte är en snäll person. Han är strängt taget en kallblodig mördare och psykopat som begår brutala mord, nästan i förbifarten, vilket McCarthy skildrar på ett otäckt iskallt och sakligt sätt.
Mot bättre vetande sticker den unge mannen med pengarna, och med en grekisk ödesdramats obönhörliga konsekvens går han mot sin egen – och flera andras – undergång. Han inser visserligen att han för alltid kommer att bli jagad, och att han aldrig mer blir trygg i sitt liv, men väljer att förtränga frågan om det går att vänja sig vid ett sådant tillstånd.
Allt utspelar sig i en miljö där pengar betyder allt, och där besinningslöst våld ständigt exploderar. Och där ingenting väcker någon större uppmärksamhet, det är ingen som bryr sig. Det är svårt att inte se det som en allegori över USA, eller rent av hela vår värld.
En viktig person i romanen är den lokale sheriffen Bell, en dekorerad hjälte från andra världskrigets slagfält och Vietnamveteran. Han försöker förgäves att hinna före mördarna. Varje kapitel inleds med en längre fundering som Bell har kring samhället, människorna och livet. Det blir till en svidande vidräkning med dagens samhälle, och den gode sheriffen tvekar inte om att det var bättre förr.
Det kretsar också mycket kring gott och ont, och samhällets natur: ”Det krävs ytterst lite för att styra goda människor. Mycket lite. Och onda människor kan man inte styra alls.”
Det är inte helt lätt att tolka McCarthy här: vill han bara gestalta hur ”vanligt folk” resonerar, som en varning? Är det helt enkelt en kritik av relativismen? Socialkonservativt gnäll? Eller ett uttryck för en äldre persons tilltagande alienation?
Dessutom tenderar filosoferande i längden att bli alldeles för intellektualiserande. Lyckligtvis kompenseras det med råge av McCarthys underbara språk. Skildringen är levande, tempot är bra, språket har en saklighet som går utöver allt överflödigt. Och dialogen är klockren: totalt äkta, och med absolut gehör för de små nyanserna.
Mottagningen av romanen i Sverige har delvis skymts av att bröderna Coens film, som är baserad på McCarthys bok, och följer den ganska slaviskt, visades först, innan boken översattes. Annars är ju motsatsen det vanliga. Filmen blev en stor succé, och vann fyra Oscar. Dessutom var den nominerad till ytterligare fyra.
Både romanen och filmen visar på ett övertygande sätt McCarthys mästerliga förmåga att skildra människornas och de mänskliga relationernas komplexitet.
Cormac McCarthy är en av samtidens oumbärliga författare.