2006 gjorde SVT-programmet Uppdrag Granskning ett reportage om chefsbonusar i börsnoterade företag. Som förväntat kom man då fram till att möjligheten till kortsiktiga bonusar uppmuntrade risktagande, var farligt och inte heller tjänade företaget. När Uppdrag Granskning tio år senare (21/9, 2016) gör en uppföljning kommer det fram att väldigt lite har förändrats sedan 2006 – förutom att bonusbeloppen har ökat. Före detta chefer för Sandvik, Ericsson och Nordea har dessutom fått bonusar trots prestationer som ledde till att de efter sin tid på företagen fick sparken.

Och som förväntat är beloppen skyhöga: på Nordea kan chefen få upp till hundra procent av sin fasta lön (på omkring 12-14 miljoner kronor per år) i bonus, medan en chef på Ericsson kan tjäna in så mycket som 160 procent av den fasta lönen.

Att kritisera den här typen av bonusar kan ses som att göra det lite väl enkelt för sig – summorna får stå för och symbolisera den ”oacceptabla” formen av kapitalism, särskilt när fokus hamnar på de som belönas trots företagets (och aktieägarnas eller pensionsspararnas) förluster. Diskussionen brukar då röra reformer kring och av just bonussystemen, snarare än det som till att börja med möjliggör den här typen av lönesättning och ojämlikhet. När diskussionen formuleras på det sättet kan till och med Anders Borg och Angela Merkel – som under finanskrisen satte stopp för bonusarna inom bankväsendet – framstå som progressiva.

Men kanske kan det också bli ett sätt att börja prata om och ifrågasätta vad det egentligen är som händer på toppen. Hur kommer det sig att pengarna faktiskt inte alls sipprar ned, utan tvärtom alltid rinner upp? Hur kommer det sig att arbetare får sparken i jakt på lönsamhet, medan chefslönerna bara växer? Utöver genomförbara reformer som bonusstopp – som man kan lobba för och kanske få igenom – krävs en genomgripande kritik av hur och varför företag tillåts fungera som de gör. För reformer kan alltid rullas tillbaka.