Vi pensionärer får varje år veta att löntagarkollektivet förhandlat sig till 2–3 procent löneökningar. Själva äger vi ingen organisation för förhandlingar om våra ekonomiska förmåner.
Arbetstagarorganisationerna har effektiva konfliktvapen, främst arbetsnedläggelse, att ta till. Andra intresseorganisationer har inte förmått arbeta upp något motsvarande verktyg och får därför ”skylla sig själva” när de får veta att en förmån kommer att höjas med elva kronor per månad under kommande år, eller som nu på senare år i pensionärernas fall sänkas med flera hundra kronor i månaden. I bästa fall lindrat med en hånfull skattesänkning på 50 kronor.

Vilka stridsåtgärder skulle kunna etableras av oss som inte kan ta till arbetsnedläggelse? Jag föreställer mig att köpstrejken är en någorlunda realistisk möjlighet. En majoritet av oss som är födda före 1950 har själva upplevt mycket knappa förhållanden och har såvitt jag förstår inte några problem med att leva riktigt fattigt en eller ett par månader.
 Vi har också som regel stor erfarenhet av solidaritet mellan grannar. Ännu kan vi koka en ärtsoppa, grannen råkar ha flera kilo ärter hemma som hon delar med sig av i utbyte mot en konservburk.
Kaffet får kokas svagare än vanligt och inte så många koppar blir det. Än finns det telefonkataloger att använda på dass.
En köpstrejk iscensatt av PRO och SPF skulle även kunna dra med sig en del andra eftersatta grupper, invandrar- och handikappföreningar med flera. Effekten blir i vilket fall mycket kännbar för hela samhällsekonomin när en och en halv miljon konsumenter plötsligt slutar gå till affären.
Ett långvarigt och tålmodigt arbete förestår innan en pensionärsstrejk kan bli verklighet. Men missnöjet med det pensionssystem som alla partier utom Vänsterpartiet har ställt sig bakom (läs Ulla Hoffmanns bok!) är nog djupare än vad partiet riktigt förstår.

Inför höstens val är det stor risk att även gamla vänsterväljare stannar på soffan om inte vi gör väldigt klart att vi inte har, och inte har haft, någon som helst del i denna upprörande hantering. Det bör vara stora annonser för det handlar om väldigt många röster.
Men åter till strejken. Att de stora löntagarkollektiven skulle lägga två strån i kors för sina egna medlemmar (de är snart pensionärer allihop) är väl att begära för mycket. Det behövs en krutgumma nu, en ny Schyman.