År 2019 minskade antalet passagerare på svenska flygplatser efter flera års obruten uppgång. Såväl den ekonomiska konjunkturen som flygskatten som infördes i april 2018 låg bakom trendbrottet, men även debatten om flygets klimatpåverkan, enligt många analytiker.

Ett annat trendbrott som ägt rumt de senaste åren gäller köttkonsumtionen. Efter en lång och stadig uppgång under tre decennier har köttkonsumtionen sedan 2013 minskat från nästan 90 till runt 80 kilo per person och år. Även här har ökad medvetenhet om köttets klimatpåverkan spelat en roll, åtminstone om man får tro Jordbruksverket.

Båda dessa förändringar visar att människors beteenden kan förändras när normer i samhället förändras. Samtidigt kan den minskning av utsläppen som dessa båda trendbrott hittills medfört räknas i enstaka procent, på sin höjd, av Sveriges totala utsläpp. Det är inte betydelselöst, men mycket långt från de utsläppsminskningar på 15–20 procent om året som numera krävs för att vi ska uppfylla Parisavtalets mål.

Allt detta är viktigt att ha med sig när man följer den debatt – eller snarare det skyttegravskrig – som utspelat sig efter Susanna Kierkegaards provokativa ledartext i Aftonbladet (23/5) där hon förordade en skattefri flygresa per år och progressiv flygskatt på elitens flygande. Det finns ingen anledning att se ned på individer och rörelser som vill gå före och kämpa för förändrade beteenden, som Aftonbladets ledarsida tycks göra. Men samtidigt går det inte att komma runt att klimatets öde avgörs av en liten klick av ekonomiska och politiska makthavare. Kapitalägare, politiker och byråkrater som fattar de avgörande besluten som styr ekonomins utveckling.

Hur mycket vi än förändrar vår egen livsstil är det där vi måste lägga den största delen av vår uppmärksamhet och energi. Av samma skäl har dessa makthavare alltid ett intresse av att rikta uppmärksamheten bort från sitt eget misslyckande. Det blev smärtsamt tydligt när klimatminister Annika Strandhäll gav sig in i debatten med ett inlägg på Twitter, där hon delade Kierkegaards text och slog fast att Sverige ”går före” genom att satsa på industrins omställning, ”inte genom att undersköterskan som sparat hela året avstår från charterresan på grund av flygskam.”

Det är naturligtvis sant att industrins omställning är avgörande. Men man kunde önska sig lite mer självinsikt hos en minister från ett parti som suttit i regeringen de senaste åtta åren, och en stor del av de senaste 30 åren. Sverige har visserligen gjort stora framsteg på klimatområdet. Utfasning av oljepannor har till exempel lett till att utsläppen från uppvärmning av bostäder minskat med cirka 90 procent. Men helhetsbilden är mer dyster: sedan toppen 1996 har de territoriella utsläppen bara minskat med ungefär en tredjedel. Den minskning vi åstadkommit på ett kvartssekel måste vi nu klara av på några få år, och inget tyder på att vi kommer att lyckas.

Regeringen pratar gärna om industrins omställning som om den vore ett faktum. Det svenska fossilfria stålet har redan blivit den nya nationalsymbolen – högtidligt överlämnat som gåva till USA:s president Joe Biden av Magdalena Andersson. Men faktum är att det inte ens finns en plan för hur industrin ska förses med de enorma mängder el som behövs. I stället har elförsörjningen och elnätet – som nästan utgör definitionen av ett naturligt monopol – lämnats i händerna på en avreglerad internationell marknad som både bromsar omställningen och driver upp elpriset för hushåll och industri.

Samtidigt som alla partier från vänster till höger vill prata om den gröna industriella revolutionen står en bred majoritet i riksdagen står fortfarande bakom en ekonomisk politik som bromsar och försvårar omställningen. En närmast religiös tro på marknaden och ”teknikneutralitet” förhindrar kraftfulla ingrepp i ekonomin och långsiktig planering. Vanföreställningen att det är bättre att ”spara i ladorna” står i vägen för livsviktiga investeringar och en politik för full sysselsättning. Idén att ekonomisk ojämlikhet är ”naturlig” och bra för tillväxten legitimerar växande klyftor, som i sin tur undergräver stödet för klimatpolitiken.

Framtiden ser mörk ut i dag, och än mörkare är det i botten av klimatdebattens skyttegravar. För att återuppväcka hoppet måste vi klättra upp, ända upp till ekonomins kommandohöjder, och ta itu med omställningen på allvar: från fossilberoende till nationellt oberoende, från privat lyx till gemensamt välstånd, från frihet för ett fåtal till frihet för alla, från marknadens kaos till demokratisk planering, från otrygghet till full sysselsättning och utbyggd välfärd.

Vi kan för all del prata om normer. Men det viktigaste av allt är att bekämpa de människofientliga ekonomiska idéer som står i vägen för en progressiv och kraftfull klimatpolitik – som både minskar utsläppen och kan vinna majoritetens stöd.