Att kapitulera i ”kulturkrigsfrågor” i hopp om att vinna mark i ”traditionella vänsterfrågor” kommer bara leda till att högern flyttar fram sina positioner ytterligare. Den tesen framför Eric Rosén på Aftonbladets kultursida (5/12) – med udd mot bland annat Vänsterpartiets politiska kommunikation i valrörelsen.
Roséns text har många poänger. Att det behövs mer folkbildning och mediesatsningar från vänster är svårt att säga emot. Att hålla tyst i frågor där högern upplevs ha ett övertag vittnar bara om ängslighet och förvirring. Men förutom det sägs lite om hur vänstern faktiskt ska vinna kampen om idéerna.
En som skrivit intressant om detta är den amerikanske professorn i kognitiv lingvistik George Lakoff. Vårt politiska tänkande är enligt Lakoff starkt präglat av metaforer och tankeramar, mentala strukturer som formar vår bild av oss själva och samhället. De existerar fysiskt i hjärnans kretsar och förstärks ju oftare de aktiveras, vilket högern framgångsrikt utnyttjar genom att gång på gång lyfta fram berättelser som bekräftar en konservativ världsbild och få alla att prata om dem – även motståndarsidan.
Få människor ser världen helt och hållet ur ett progressivt eller konservativt perspektiv. Tvärtom tillämpar vi ofta delvis olika moraliska principer beroende på sakområde. Men om våra auktoritära reflexer gång på gång aktiveras genom att vissa frågor ständigt är i fokus ökar vår benägenhet att betrakta andra frågor ur samma konservativa perspektiv. Att försöka avväpna högern genom att ta över dess språkbruk och problemformuleringar är därmed politiskt självmord för vänstern.
Så långt kan Eric Rosén förmodligen hålla med. Men om Lakoff har rätt gäller även det omvända: bara genom att skifta fokus till områden där en majoritet redan tänker i progressiva banor – på ett sätt som talar till människors naturliga instinkt till samarbete, gemenskap och empati – kan arbetarrörelsen långsiktigt vrida samhällsklimatet i en progressiv riktning.
Det betyder inte att vänstern ska vara tyst när Sverigedemokrater rensar ut böcker från bibliotek, stoppar luciatåg eller förbjuder sagostunder med dragqueens. Det avgörande är att aldrig utgå från högerns problemformulering eller förutbestämda ramar för debatten, utan alltid från våra egna.
Ta den nu aktuella debatten om slöjförbud – ett av de ämnen som Eric Rosén antyder att vänstern inte vågar prata om. En frihetlig vänster bör så klart stå upp mot auktoritära krav på att staten ska diktera hur kvinnor får klä sig. Vi bör slå vakt om gränserna för statens makt och lyfta fram hur ett förbud snarare än öka kvinnors frihet skulle inskränka den och riskera att försvåra för många redan utsatta grupper. Vad vänstern inte ska göra är att reflexmässigt inta rakt motsatt ståndpunkt, dras in i en debatt om huruivda man är för eller mot slöjan i sig eller bara stämpla alla som tycker annorlunda som onda rasister.
Att vägra kulturkriget om slöjan och i stället avfärda slöjförbud som illegitimt statligt tvång handlar inte om spinn eller taktik. Det handlar om att identifiera den grundläggande moraliska princip som står på spel och kommunicera den ärligt och rakt. Bara genom att veta var vi själva står kan vi effektivt bemöta våra motståndare och undvika att förstärka deras budskap på bekostnad av vårt eget – eller i avsaknad av ett eget.
Mycket skulle vara vunnet om vänstern kunde lära sig att följa ett av Lakoffs enklaste råd: ”Upprepa aldrig en lögn, ens för att förneka den. Säg sanningen i stället.” I motsats till detta följdes Moderaternas utspel om att ”utrota skuggsamhället” av debatt om huruvida det finns 100 000 papperslösa i Sverige. Med följden att både siffran i sig och föreställningen att den faktiskt visar omfattningen av något farligt borrade sig fast i människors hjärnor.
Många kritiker bekräftade dessutom problemformuleringen genom att okritiskt upprepa begreppet ”skuggsamhälle”. Ett begrepp som tidigare använts av både vänsterjournalister och hjälporganisationer, men blivit allt mer framträdande i högerns retorik eftersom det suggererar fram bilden av en mörk och hotfull undre värld. Men vad det i verkligheten handlar om är mer eller mindre rättslösa individer, inte sällan offer för krig, förtryck och människosmuggling, som ofta utnyttjas som svart arbetskraft av oseriösa företag och kriminella.
Medan vänstern tenderar att se det som på engelska kallas ”framing” (”inramning”) – en genomtänkt kontroll över ordval och inramning av politiska förslag – som något nästan smutsigt, har den konservativa rörelsen genom välfinansierade tankesmedjor lagt enorm möda under lång tid på att ta kontroll över språket och därmed människors tänkande. Resultatet syns i allt från hur socialförsäkringar kallas ”bidrag” till hur ”global uppvärmning” ersatts av det betydligt vagare och mindre skrämmande ”klimatförändringar” i det offentliga samtalet.
För att vända trenden måste vänstern återerövra språket med hjälp av ord och berättelser som bottnar i människors erfarenheter och föreställningar om världen – men också i våra politiska och moraliska visioner. Det vore en gedigen uppgift för de otaliga folkbildningsinitiativ, tankesmedjor och mediesatsningar som en arbetarrörelse med självbevarelsedrift borde vara i färd med att uppmuntra och bygga upp. Helst redan igår.
