Storbritanniens utträde ur EU skulle leda till ekonomisk kollaps, påstods det. Men även om utträdet knappast varit problemfritt, är det en annan berättelse som än så länge dominerar: den om hur bristen på arbetskraft fört med sig fördelar för många brittiska arbetare. Särskilt lastbilschaufförer har fått se sina löner öka kraftigt, men även från andra branscher rapporteras om företag som tvingats höja sina löner ordentligt för att kunna rekrytera personal, när migrantarbetare från andra EU-länder plötsligt stängts ute.
Den anekdotiska rapporteringen tycks understödjas av statistik från den brittiska statistikmyndigheten ONS, som nyligen rapporterade att snittlönen i hela landet var 7,2 procent högre under den senaste tremånadersperioden jämfört med samma period under förra året.
Rapporterna om stigande löner passar perfekt in i den konservativa premiärministern Boris Johnsons retorik om ett nytt Storbritannien som ska präglas av ”höga löner och högkvalificerade och högproduktiva jobb”. Men de har också stärkt argumenten för att begränsa arbetskraftsinvandringen i syfte att stoppa lönedumpning.
Brexit visar hur beroende den brittiska arbetsmarknaden blivit av migration och vilken press denna haft på lönerna, konstaterar LO-ekonomen Torbjörn Hållö. Tidens chefredaktör Payam Moula drar i sin tur slutsatsen att ”en av de viktigaste reformerna för svenska löntagare är att ta tillbaka kontrollen över arbetskraftsinvandringen”.
Båda har naturligtvis rätt i sak. EU:s fria rörlighet och osund konkurrens med både legala och illegala medel har utan tvekan drabbat många grupper av löntagare hårt, inte minst inom bygg- och transportsektorn. Stoppad lönedumpning skulle inte bara leda till bättre villkor utan också stärka fackföreningarna.
Samtidigt är det inte oproblematiskt att låta berättelsen om brexit som odelad framgång för den brittiska arbetarklassen slå rot.
Först och främst måste lönestatistiken tolkas med försiktighet. Som ONS påpekar är de kraftiga löneökningarna på årsbasis till viss del en statistisk engångseffekt, som beror på att sommarmånaderna 2021 jämförs med sommaren 2020 då lönerna föll kraftigt på grund av pandemin.
Till viss del beror de också på att andelen lågbetalda arbeten minskat eftersom vissa jobb helt enkelt försvunnit, snarare än allmänna löneökningar i ekonomin. I klartext: samtidigt som många arbetare fått det bättre ställt finns det förmodligen många andra som än så länge bara upplevt högre priser.
Men framför allt är det viktigt att inte glömma bort den större kontext som bidragit till de senaste decenniernas växande klyftor och svaga löneutveckling för arbetarklassen – i Storbritannien liksom Sverige och de flesta andra västländer.
En förklaring är naturligtvis försvagade fackföreningar. Det är särskilt påtagligt i Storbritannien där andelen arbetare vars löner omfattas av kollektivavtal har minskat från ungefär 85 procent för 40 år sedan – före Margaret Thatchers krig mot fackföreningarna – till bara runt 20 procent i dag. Men lika viktigt är att den tidigare politiken för full sysselsättning ersattes av åtstramningspolitik och ensidig inflationsbekämpning.
Det är lätt att glömma, men om lönerna i Sverige faktiskt skulle stiga med 7–8 procent på ett år skulle Riksbanken enligt dess nuvarande mandat vara tvungen att agera – genom att höja räntorna och medvetet pressa upp arbetslösheten till dess ”naturliga nivå” för att kontrollera inflationen.
Och om arbetskraftsinvandringen sätter press på svenska löner så kan samma sak sägas om den finanspolitik som bedrivs av Socialdemokraternas blivande partiledare Magdalena Andersson, som menar att det nu är dags att börja strama åt finanspolitiken samtidigt som arbetslösheten väntas plana ut runt 7 procent de kommande åren.
Att S-ideologer som Payam Moula gärna pratar om det förra problemet men inte det senare är förståeligt. Men vi som verkligen vill se bättre villkor för arbetarklassen får inte glömma att Brexit, Swexit eller stoppad arbetskraftsinvandring inte är någon quick fix – det behövs en helt ny politik för full sysselsättning och stärkta fackföreningar.
