John Lukacs är en amerikansk historiker som har gjort en litterär karriär på att skriva biografier över 1900-talets stora politiker, som Churchill och Hitler. Han hyser en starkt överdriven tro på personligheternas betydelse i historien, och hävdar på fullt allvar att ”Andra världskriget inte bara präglades utan avgjordes av personligheter/…/”. Inte den sovjetiska industrialiseringen, inte den materiella hjälpen från västmakterna, utan Hitlers och Stalins personligheter.
Lukacs tes är annars att Hitler och Stalin ska betraktas i första hand som statsmän, och att deras ideologiska hänsyn var underordnade pragmatiska överväganden. Naturligtvis var deras handlande en blandning av ideologi och pragmatism, men hur pragmatiskt var det av Hitler att göra sig av med hälften av landets intellektuella kapacitet, gå i krig mot ett Sovjet som nästan till varje pris ville undvika konflikt, och förklara krig mot USA?
Och vilka pragmatiska hänsyn låg bakom slakten av den sovjetiska officerskåren, leveranser av livsviktiga råvaror till Hitlertyskland, och Stalins monumentalt blinda vägran att se det annalkande krigshotet?

Lukacs går så långt som att påstå att ”/…/ Hitler långt före 1945 upphörde att tro på den ”judiska bolsjevismen.” bland annat därför att han visste att också Stalin var antisemit!
Lukacs missar dessutom helt västmakternas ovilja att ingå en pakt med Sovjetunionen, som främst berodde på deras förhoppning om att med Hitlers hjälp krossa kommunismen. När de insåg sitt misstag var det redan alldeles för sent, och mänskligheten fick betala ett fruktansvärt pris, därtill mångfaldigat av Stalinkretsens missbedömningar.
Bokens stora, och för övrigt enda, förtjänst ligger i Lukacs betoning av den avgörande roll som Sovjet spelade för segern över nazismen, något som alltför ofta idag förminskas eller bagatelliserar, om det inte rent av förnekas.
Det är en rörig bok, som ni klarar er alldeles utmärkt utan.