Personvalet blir allt viktigare. I valrörelsen inför valet till EU-parlamentet blev det tydligare än någonsin. Många väljare jag mötte talade främst om vem de skulle rösta på, inte vilket parti de skulle välja. Personvalet spelade också stor roll för vilka som till slut valdes.
För ett parti som vänsterpartiet är den här utvecklingen inte okomplicerad. Vi har varit tveksamma till personvalet och mycket få vänsterpartister bedriver egentliga personvalskampanjer. Men samtidigt är personvalet en realitet som man måste förhålla sig till. Det är också ett system med både risker och fördelar.
Riskerna med personvalet är uppenbara. En stor del av valrörelsen handlar nu om mer eller mindre innehållslösa reklamkampanjer för olika personer. Budskapen är oftast menlösa och allmänt hållna för att alla ska attraheras. Vi får veta om kandidaters fritidsintressen och om hur många barn de har. Den politiska analysen bleknar när menlösheterna tar över. Personvalet är gynnsamt för kändisar och partierna lockas att finna mediala kända personligheter istället för att sätta politik och kompetens främst. Finland är ett skräckexempel där TV-kändisar och idrottsstjärnor för förtur bland partiernas kandidater. Personer som inte är TV-mässiga kommer i andra hand, hur kompetenta de än kan vara. Men politik är och ska vara en kollektiv process. Rimligen bör idéerna vara kärnan i debatten. Personvalet driver politiken i motsatt riktning.

Samtidigt har personvalet klara fördelar. Det ökar väljarnas makt på partiapparaternas bekostnad. Det är inte så populärt i partihierarkierna, men från en demokratisynpunkt är det positivt. När socialdemokraterna petar alla EU-kritiker från valbar plats kan Anna Hedh ändå kryssas in från plats 31. När moderaterna väljer att sparka Gunnar Hökmark snett uppåt till EU-parlamentet kan väljarna visa att det var någon annan de ville ha. Väljarna kan göra ett politiskt val som att kryssa en EU-kritiker på sitt partis lista. I detta val påverkade det inte oss i vänsterpartiet så mycket eftersom vi i stort sett är överens i EU-politiken. Men i riksdagsvalet var det tydligt att även vi påverkades. Det visade inte minst personvalet av Karin Svensson-Smith i Skåne. I grunden är det positivt om väljarnas makt att också välja politik inom partierna ökar.
Allt tyder på att personvalet har kommit för att stanna. Därför att det viktigt att ett parti som vänsterpartiet funderar över hur det ska hanteras. Partiets resurser ska inte användas till ytliga personvalskampanjer. Målet måste vara att som parti föra fram ett samlat budskap. Men i situationer där det finns politiska skillnader mellan kandidaterna så har väljarna också rätt att få reda på det. Det är en styrka om ett parti kan och vågar synliggöra politiska skiljelinjer inom partiet på det sättet.