Göran Persson avslutade sin karriär med att bli dokusåpastjärna. Ett logiskt klimax i en värld där den politiska rapporteringen tappats på ideologiskt innehåll. De fyra programmen om Persson är ett samtidsdokument, men berättar mindre om Persson och mer om hur politik skildras i sekelskiftets Sverige.
Den stora frågan efter statsministerns tio år vid makten har genom Fichtelius filtrering kommit att handla om huruvida Persson är ett svin eller inte. Vi ser denna ytlighet triumfera på teve varje dag. När exempelvis Sahlin mötte Reinfeldt för första gången i direktsänd debatt i Aktuellt fick Mats Knutsson ordet efteråt. Hans uppgift var att likt en idrottskommentator bedöma dagsform på de båda kombattanterna. Vem var mest laddad? Och det viktigaste: vem vann den snuttifierade pyttedebatten? Men det var inte två ideologier som stod mot varandra, utan två personer.
Kommersialiseringen av det offentliga samtalet för tankarna till min gamla barndomsfavorit – De tre musketörerna av Alexandre Dumas. Vid en omläsning nyligen upptäckte jag att romanen skildrar en politisk värld totalt renons på värderingar. Maktstrider förs endast mellan personer med olika egenskaper. Men varför hejar egentligen musketörerna på kungen och varför är kardinalen ett sådant fördömt odjur? Vem vet? Vilken politik står de för egentligen? Ingen aning. Men kardinalen är tydligen ändå en hyvens karl för på slutet byter Dártagnan utan problem sida och fäktas för honom istället. Kungen eller kardinalen? Socialdemokraterna eller moderaterna? Vem av Sahlin och Reinfeldt är mest trovärdig, uppriktig eller på hugget?
För oss som följt Persson- såpan är 90-talets politiska förlopp med dess strider och motiv fortfarande ett okänt kapitel. Vad menar exempelvis Persson med att Åsbrinks ”statskuppade”? Hur resonerar han inför EMU? Och hur har de ideologiska skiljelinjerna inom socialdemokratin sett ut under denna tioårsperiod? Vi står också frågande inför Göran Persson som politisk människa. Däremot vet vi att Helmut Kohl hetsätit smör, att gamla Maggan är en märklig person och att Mona inte är någon tänkare. Men detta borde ju endast vara enstaka färgklickar i en mäktig mosaik – inte teveseriens höjdpunkter.
Dokusåpastjärnorna brukar försvara sina tveksamma ageranden med att de blivit felklippta respektive att de varit sig själva och att de minsann står för vad de gjort. Det sista har också använts som försvar för Fichtelius program – att Göran Persson är sig själv och att det ger unika inblickar i en statsministers dolda rum. Han verkar förvisso tala fritt ur hjärtat, precis som dokusåpadeltagarna gör ensamma med kameran. Men är det någon som på allvar tror att det är den riktige Persson vi möter? Fichtelius- Göran är en lika sann figur som Robinson-Robban.
Programmen ger oss inblickar i det som Maria Pia Boëthius i sin senaste bok Mediatan kallar ”nedsläckningen”. Media sysslar ju inte med upplysning. Marknadslogikens jakt på tittarsiffror innebär att förnuftets lampa släcks varje dag.
Marknadens logik har skapat en tid där politik inte längre beskrivs i politiska termer. När Fichtelius robinsonklippte 100 timmar intervjumaterial visste han naturligtvis vad han gjorde, nämligen det som på nutidssvenska kallas ”BRA TEVE”. Det betyder höga tittarsiffror med daglig efterrapportering från pressens öråd som för länge sedan korat Persson till säsongens ständiga superskandal. När Fichtelius på så sätt reducerar politik till personstrider, personmotsättningar och personomdömen försäkrar han sig också om att hans kommande bok om den forne statsministern kommer att sälja i minst 5.000 ex. Vem är det största svinet?
