De som vill reglera teknikbolagen framställs därför som ondskans förebud:

”Sättet som Antikrist tar över världen på är att man oavbrutet talar om Armageddon. Om existentiella risker som måste regleras. Då blir det som får politiskt genomslag att vi ’måste stoppa vetenskapen, vi måste bara säga stopp’.”

Antikrist är alltså inte i sig katastrofen. Enligt Thiel är varningarna för kärnvapenkrig, klimatförändringar och AI i stället verktyg för att kuva en ”rädd befolkning”.

Men varför drar han ens in Antikrist i diskussionen?

Peter Thiels märkliga syntes av kristen konservatism och radikal libertarianism har en specifik bakgrund. Hans familj levde ett tag i Sydafrika och Sydvästafrika (dagens Namibia) under apartheid, och han växte upp i en tyskevangelisk miljö där han tidigt fascinerades av Antikristfiguren.

I dag ser han den som mer än en metafor. Han använder den ständigt för att angripa personer och institutioner som utger sig för att stå för fred och stabilitet, samtidigt som de förespråkar en världsregering som ska ”stoppa vetenskapen”. Inte sällan nämner han Greta Thunberg.

Argumentet är enkelt: auktoritära ledare träder inte fram som tyranner, utan som garanter för trygghet som utnyttjar vår sårbarhet. Genom att övertyga människor om att domedagen är nära, får de dem att byta ut sina friheter mot trygghet. Detta utbyte är vad Thiel kallar ”Antikrist”.

Positionen är tydligt libertariansk, men också motsägelsefull.

Antikrist är inte bara globalisering och reglering av teknologin, utan även den nesliga ‘oviljan att låta miljardärer tjäna mer pengar’.

Trots sin fixering vid ”totalitarism” återkommer Peter Thiel gång på gång till ståndpunkter som skaver mot den egna frihetliga ideologin. Han hånar ”zombieliberalism” och ”lama libertarianska abstraktioner”, och föredrar i stället gamla tiders råa antikommunism där ”man kunde göra ganska dåliga saker, eftersom kommunisterna var så mycket värre”. Han hyllar underrättelsetjänsten CIA under 1960–80-talen som en handlingskraftig ”rebellstyrka jämfört med utrikesdepartementet”, som han menar var infiltrerat av kommunister.

Här blir staten till både fiende och räddning samtidigt.

Hans syn på makt blir därmed dubbel. Det amerikanska imperiet är på en och samma gång Antikrist själv och ”den naturliga kandidaten till katechon”, kraften som håller tillbaka Antikrist. Både världsstatens ursprung och dess underjordiska motståndsrörelse.

Så vad är det konkret som gör staten till Antikrist?

Thiel pekar ut tre grundbultar i den antikristliga globala ordningen: skatteavtal, finansiell övervakning och sanktionssystem. Efter den amerikanska terroristlagstiftningen Patriot Acts expansion av statsapparaten, inte minst på finansdepartementet och med det globala banksystemet Swift, har det blivit nästan omöjligt att ”undkomma global beskattning som amerikansk medborgare”.

Men Antikrist är inte bara globalisering och reglering av teknologin, utan även den nesliga ”oviljan att låta miljardärer tjäna mer pengar”.

När han hyllar fria individer som vill gömma undan sina pengar från ondskans krafter, är det tydligt vilka han syftar på: de nya digitala oligarkerna, som äger vår gemensamma verklighets infrastruktur.

Thiel förenar alltså sina högeridéer med Silicon Valleys allt mer teknofuturistiska religiösa glöd. Men att han framställer statlig ”centralisering” och det globala NGO-systemet som Antikrist är givetvis ett enormt hyckleri.

Hans eget bolag Palantir är nämligen ett av de mest påträngande, destabiliserande och totalitära företagen som skapats.

Det är här referenserna till den franske filosofen René Girard kommer in.

Trumprörelsen har redan lånat den italienska marxisten Antonio Gramscis begrepp om ”ideologisk hegemoni” och beskriver i hans efterföljd vår tid som en era av ”morbida fenomen”. Men radikalhögerns bruk av progressiv teori når sin kulmen hos Peter Thiel.

Han har nämligen studerat under Girard. Särskilt inspireras han av begreppet mimetiskt begär – att våra begär formas genom att vi efterliknar andras, snarare än uppstår ur ett inre jag. Därifrån har han hämtat idén om att investera i sociala medier för att styra opinionen. Sedan dess har han även fått USA:s vicepresident J.D. Vance att läsa den franska filosofen.

Peter Thiel fångar även upp Girards offerbegrepp, som beskriver hur samhällen löser konflikter genom att utse syndabockar som får bära den kollektiva skulden, om än på ett lika förvridet sätt. Där fransmannen vill bryta den slutna självömkande cirkeln genom att avslöja mekanismen och få oss att erkänna den egna skulden, använder Thiel och Vance den för att legitimera uteslutning av invandrare, sexuella minoriteter och andra. Hur då? Genom att utmåla majoritetsbefolkningen som det egentliga offret, och därmed rättfärdiga nya syndabockar i självförsvarets namn.

Peter Thiel lyfter dessutom in ett nytt begreppspar som saknas hos René Girard: konkurrens och monopol. Thiel vänder upp och ned på den klassiska hyllningen av konkurrens: för honom är det förlorarnas spel, medan monopolet är vinnarnas. De tävlande fångas i mimetiskt begär – de gör samma sak som andra, bara billigare, pressar priserna och därmed vinstmarginalerna. Men den som gör något radikalt nytt får en marknad för sig själv, och slipper oroa sig för att andra ska urholka vinsten:

”Man vill aldrig vara en del av en trend. […] Det jag föredrar framför trender är kallelse – att man arbetar med ett unikt problem som ingen annan försöker lösa.”

När Thiel hyllar kreativa individer som lyckas undkomma det mimetiska begäret talar han i själva verket om oligarker som koncentrerar makt och rikedom gentemot ”massorna”, fast i avundens och hämndens cykler. Hans försvar av monopolet är i praktiken ett försvar av vår tids teknofeodala herrar.

Här har dock Thiel lämnat Girard bakom sig sedan länge.

Auktoritära ledare träder inte fram som tyranner, utan som garanter för trygghet som utnyttjar vår sårbarhet.

Fransmannens grundinsikt sammanfattas elegant av Alexander Douglas i ”Tech bros don’t get René Girard” (Unherd, 17 juni 2025):

”Så snart vi har löst livets nödvändigheter börjar vi fundera över vilka vi är. Vi kan alla dra oss till minnes vår pinsamma tonårstid för att påminna oss om den förskräckliga utmaningen i att avgöra vem jag är.

Det är lätt att dela Augustinus känsla: ’Jag har blivit en gåta för mig själv.’ Populärkulturen, med sina rötter i romantiken, bombarderar oss med tanken att vår sanna identitet finns djupt inom oss och bara väntar på att upptäckas.

Girard avfärdar det som ’den romantiska lögnen’. I verkligheten finns inget sant jag där inne, bara tomhet. Svaren på vem du är kan bara komma utifrån, genom andras exempel. Därför behöver vi förebilder som medierar våra begär och talar om för oss vad vi ska vara.”

Girard sade en gång att den första filosofiska bok han förstod var Sartres Varat och intet. Kanske hämtade han idén om vår inre tomhet från Sartres ”människan är inget annat än vad hon gör sig till”. Han menade att vi är fria att uppfinna oss själva i en heroisk akt av kreativitet. Girard fann detta obegripligt: hur skulle vi kunna uppfinna oss själva, till och med våra begär, utan förebilder?

Om det är sant att vi saknar inneboende identitet återstår bara att modellera oss efter andra.

Radikalhögern har förvridit teorin om mimetiska begär till en våldsam spiral mot avgrunden, där identiteten bara kan stabiliseras genom att offra en ”annan” – juden, muslimen, bögen. Hur kan det självdestruktiva mönstret brytas?

Här erbjuder den franska psykoanalytikern Jacques Lacan en mer träffsäker analys av begäret som den andres begär.

För det första presenterar han tre sätt att förstå saken på: att mitt begär alltid riktas utåt mot andra, att jag själv vill bli begärd av andra, eller att jag begär det som andra begär, den girardska mimetiska dimensionen som leder till konkurrens och bitterhet.

För det andra introducerar Lacan en avgörande distinktion som saknas hos Girard: vi imiterar inte bara andra människors begär, utan även den ”Andres” – den anonyma symboliska ordning av regler och normer som präglar våra sociala liv.

Detta nät av skrivna och oskrivna regler är bakgrunden för våra val, och ofta avgör de oskrivna reglerna hur vi förväntas bryta mot de uttalade. Den stora Andre som tredje instans gör det möjligt att bryta den mimetiska cirkeln: genom att erkänna att begäret alltid är socialt upphävs alltså behovet att utplåna en rival.

Eftersom både Girard och Thiel i stort förbiser detta, är det inte konstigt att deras lösningar skiljer sig åt.
Så här beskrivs Thiels lösning av Alexander Douglas:

”Den verkliga innovatören, menar han, måste höja sig över den mimetiska konkurrensen och göra det ingen annan gör. Men det är inte Girard – det är Sartre. Girard såg ingen mening i idén om radikalt, spontant skapande. Han skulle fråga: varifrån skulle vi få idén om det som ingen annan gör? Uppenbarligen inte från andra. Men inte heller från oss själva. Inombords finns bara tomhet. Denna ödmjuka insikt har tyst försvunnit ur Thiels entreprenöriella version av girardianismen.”

René Girards lösning är i stället kristen.

Den destruktiva cirkeln bryts genom ett paradoxalt offer som upphäver offerlogiken som sådan. Genom att straffa den oskyldige Kristus avslöjas för mänskligheten att inga offer egentligen var skyldiga, men att vi projicerade vår egen skuld på dem. Resultatet är den kristna hållning som bäst formuleras av fader Zosima i Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov: ”Var och en av oss är skyldig inför alla och för allt – och jag mer än någon annan.”

Denna kristna hållning är dock helt oförenlig med Thiels och Vances praktik.

För att undvika missförstånd: Peter Thiel har poänger, särskilt i sin kritik av konkurrensen. Jag håller med honom om att trender ofta bör undvikas, till förmån för kallelsen.

Men den bör förstås som en bredare kallelse.

Inte bara oligarker, utan också låginkomsttagare som vaktmästare eller vårdpersonal kan uppleva sitt arbete som ett kall bortom konkurrensen. Denna tanke, som har en religiös bakgrund men också är öppen för materialistisk tolkning, visar hur livet kan få mening utan att garanteras av en högre makt.

I sin memoar Shattered (2024) noterar författaren Hanif Kureishi att den känslan är vanligare bland sjuksköterskor än specialistläkare:

De digitala överherrarna ersätter alltså den traditionella stora Andre med en digital variant de själva styr.

”Utifrån de samtal jag haft med sjuksköterskorna, som jag tillbringar större delen av mina dagar med, och en del av mina nätter, utan att tidigare ha känt några, ser de sitt arbete som ett kall, ett sätt att leva. De klär av och på mig, tvättar min kropp, mina könsdelar och min bak, rengör allt.

De borstar mitt hår, byter mina förband, matar mig och för samtal med mig; för in stolpiller, byter min kateter och borstar mina tänder, rakar mig och flyttar mig från sängen till stolen – så ser deras vardagliga arbete ut.

Sjuksköterskorna här är glada, de sjunger och skämtar, men de är inte välbetalda. Lönerna är visserligen lägre i Italien än i Storbritannien, men de har gjort detta i många år och såvitt jag kan se vill de fortsätta.”

Här talar vi inte om någon högre form av kreativitet som konst, politik eller vetenskap, utan om hårt, ofta obehagligt arbete med låg ersättning – som ändå utförs för att man inte kan låta bli.

Denna dimension saknas helt hos Thiel. När han ställer konkurrens mot monopol gör han det ur bankirens och kapitalförvaltarens perspektiv: hur maximerar vi vinsten?

Så inte nog med att majoriteten, både chefer och anställda, reduceras till en massa fångad i mimetiskt begär, som undviker konkurrensens avgrund genom att projicera sin skuld på en yttre fiende. De ”nya herrarna” som Thiel hyllar för att ha brutit med den mimetiska logiken, investerar dessutom större delen av sin kreativitet i att utveckla digitala medier som exploaterar detta begär.

Massan är alltså inte bara objektet för denna exploatering – den mimetiska logiken förstärks aktivt. Algoritmer används för att styra och manipulera begär. Individer imiterar inte längre varandra direkt, utan modellerna är redan givna av det digitala rum som kontrolleras av dessa ”kreativa genier”.

Varför rättfärdigar han de digitala monopolen med kristen andlighet?

De digitala överherrarna ersätter alltså den traditionella stora Andre med en digital variant de själva styr. Monopolister som Bezos, Musk, Zuckerberg och Gates upprätthåller sin makt genom att krossa all konkurrens, så att de kan sätta priserna och maximera sina vinster.

Därför bör Thiels reflektioner tas på allvar.

Inte bara för att han erbjuder insikter, där hans kritik av konkurrensen paradoxalt nog pekar mot något emancipatoriskt. Utan för att han ger en övertygande bild av vad Greklands tidigare finansminister Janis Varoufakis kallar teknofeodalism: en spricka inom den härskande klassen mellan traditionella kapitalister och digitala feodalherrar som kontrollerar hela det sociala rummet.

Det är också därför vi inte bör reducera Thiel till en figur i Trumps universum.

USA:s globala hegemoni är i upplösning, och Trumps försök att uppträda som världshärskare, från Venezuela till Iran, blir allt mer en mörk fars. Samtidigt har hegemonin inte bara varit negativ: den bidrog exempelvis till fred i Europa under kalla kriget. Nu påskyndas fallet inte bara av nya stormakter, utan också av Trumps egen kaotiska politik.

Men även om kriget mot Iran skulle bli början på slutet för Trump, kommer Thiels vision att bestå – inklusive dess grundläggande paradox: att bekämpa Antikrist från en position som själv liknar Antikrist. Är inte detta den nationalistisk-populistiska kristendomens sanning? Är inte de vår tids egentliga antikristgestalter?

Frågan kvarstår dock: varför talar Peter Thiel om Antikrist? Varför nöjer han sig inte med att vara en radikal teknokrat som tror att oreglerad AI ska rädda oss? Varför rättfärdigar han de digitala monopolen med kristen andlighet?

För att jag tror att han i grunden har rätt. Den rena teknokratin räcker inte. Den behöver en andlig grund. Och eftersom våra samhällen under årtusenden präglats av kristendomen är den enklaste vägen att presentera sin antikristliga hållning som sann tro.

Det är nonsens förstås, men ett nonsens som uppenbarligen fungerar.

Översättning: Leonidas Aretakis