När samtliga nyhetskanaler direktsänder Newrozfirandet utan att våldet är i centrum har någonting hänt i Turkiet. Experter analyserar budskapet i den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalans brev som lästes upp inför över en miljon åhörare i Diyarbakir i förra veckan. Fredssamtalen mellan turkiska staten och PKK är visserligen officiella sedan ett par månader. Men för första gången pågår det en fredsdialog på samtliga samhällsnivåer.
Newroz, det kurdiska nyåret, blev en milstolpe. PKK-gerillan fick veta att stridernas tid är förbi. Öcalan uppmanade till vapenvila (som snabbt implementerades) och ett tillbakadragande av gerillatrupper utanför Turkiets gränser. Enligt gerillabefälhavaren Murat Karayılan fullbordas detta tidigast i höst.
”Öcalan och PKK är nu en legitim kraft”, sammanfattade Turkiets främste kolumnist i fredsfrågan, Cengiz Çandar, i den liberala tidningen Radikal. Det skriver även mer kemalistiskt inriktade kommentatorer som Fikret Bila i Milliyet. Där är de flesta överens. Men undantag finns. Oppositionen i nationalistiska MHP och CHP kritiserar förhandlingarna. Hållningen kan dock mildras allteftersom samtalen fortgår. Pressade partiledare har inte råd att ge premiärministern Recep Tayyip Erdoğan en prestigeseger.
Det finns även en kritisk folkopinion, närd av år av decennielånga avhumaniseringskampanjer mot kurder och PKK, att ta hänsyn till. Detta är en nyckel för Erdoğan, vars nästa mål är presidentposten. Hans och regeringens främsta kritik var frånvaron av turkiska flaggor vid Newroz, något som fick programledare i direktsändning  att förvånat fråga ”är det regeringens enda anmärkning?” En taktisk Erdoğan kan inte vara för hoppfull utåt även om målet är en snabb lösning på den kurdiska konflikten.

Debattklimatet lovar en mild vår, även om skeptiker fokuserar på flaggpetitesser. Högern andas ut över att Öcalan inte kräver en självständig stat – ett krav som PKK inte har drivit sedan decennier. Nationalisterna missar att Öcalan i grunden förkastar idén om nationalstaten genom att öppna för decentralisering och en kulturellt/etniskt inkluderande stat. Man framhåller istället att han i sitt brev betonar att turkar och kurder slogs tillsammans i befrielsekriget som ledde till Turkiets grundande 1923.
Öcalan understryker även att folken har levt ihop i nästan 1 000 år ”under islams fana”. Klart är att han kompromissar och parerar mot ateism- och separatismparanoia. Det gör att inte alla kurdiska läger är odelat positiva, även om fredsbudskapet möttes med gillande av den stora majoriteten.
Varför fred?
En allt mer auktoritär Erdoğan stärker sin makt genom konfliktlösning, Öcalan kan sikta på att få sin frihet, samtidigt som vänstern och det kurdiska folket hoppas på en rättvis fred. Slående är att den samlade opinionen, från höger till vänster, väljer att tolka Öcalans Newrozutspel positivt utifrån sina respektive ideologiska ramar. Idag inger det hopp. Imorgon kan det leda till besvikelse och konflikt. Det förnekar inte ens optimisterna.

Tusentals kurdiska politiker och aktivister är i fängelse, en ny demokratisk konstitution behövs, yttrandefriheten attackeras regelbundet och byväktarsystemet är intakt. Inom dessa områden kan reformer väntas. Nu ligger bollen hos regeringen.
Historia skrivs. Det innebär inte att freden är här. Åtskilliga frågor återstår att lösa. Väljare ska blidkas, resonemang förtydligas och lösningar förankras. Men den här våren är den mest hoppingivande sedan kriget startade 1984, något endast krigsivrarna förnekar i Turkiet idag.