Sällan har så många ”Äntligen!” skrivits på en och samma dag i bloggvärlden. Det uppmärksammade fallet med de så kallade Stureplansprofilerna hade, ända fram till den fällande domen, fått många att fråga vad det är för rättssystem vi har som gör det så svårt att ge fällande domar för våldtäkt.
De som ville se en friande dom riktar in sig på att det krävts för lite bevisning för denna dom och att rättsäkerheten sätts i fara. Lynchjustis med överklasshat i botten skall ha dömt männen på förhand.

Den 19-åriga tjejen har poliser som vittnen på att hon var psykiskt uppriven och fysiskt skadad. Det är inte ovanligt att våldtäktsoffer, skakade av vad de utsatts för, istället går hem och tar en dusch. Då förstörs delar av den tekniska bevisningen. Så icke i detta fall. 19-åringen har av läkare dokumenterade skador över hela kroppen, blåmärken, rodnader, sprickor i analöppningen och sår i underlivet. Till det skall männens SMS-kontakt dagen efter fogas: De försäkrar sig själva om att hon inte kommer att berätta för någon vad som hänt. 19-åringen har lämnat en trovärdig berättelse, medan männen, trots de dokumenterade skadorna, inte medgett våld. Om det inte räcker kan man undra vad som skulle krävas för att få en fällande dom. Vittnen till våldtäkter i hemmet är inte speciellt vanligt.
Kärnpunkten har, som i så många våldtäktsmål, gällt frivilligheten. Men även den friande domen från tingsrätten fann att 19-åringen ”genom visst våld av påstått slag tvingats till samlag och handling jämfört med samlag”.

Då argumenterade man dock utifrån att det fanns ”speciella omständigheter” – 19-åringen var kraftigt berusad och hon hade tidigare haft frivilligt hårt sex med männen. Det är på båda punkterna en konstig argumentation, som ämnar sudda ut gränserna mellan ett övergrepp och frivilligt vald sexuell handling. Märkligast i resonemanget är att det är den part som anser sig kränkt som skuldbeläggs. Det självklara i kretsar som ägnar sig åt SM är det ömsesidiga kontraktet, reglerna som tydligt säger var gränsen går. Om man, som de båda männen, gillar att ha förnedringssex, eller sex med en ”hjälplös” person – vilket är tillåtet och faktiskt kan uppskattas av båda parter – då är det desto viktigare att den part som har kontrollen över situationen absolut inte går över gränsen.
Kan man inte hantera det, skall man inte försöka.

Tingsrätten verkade ha tänkt precis tvärtom. Ger man sig in i så suspekta lekar, är det inte lätt för partnern att förstå var gränsen går. Denna inställning har en könskonservativ moralistisk syn på sexualiteten som grund. (Den har för all del också ibland dykt upp på den andra sidan i våldtäktsmål: en kvinna kan inte anses vilja ha samlag med fyra män – därför var det bevisligen våldtäkt). Som många påpekat är den inställningen ett grundproblem. Klädsel, sexuell smak och alkoholintag kan inte rimligen ge frikort för våldtäkt – ändå dras sådana faktorer upp, för att svärta ned kvinnor i rätten och för att sänka deras trovärdighet.
Men det är också ur ett realistiskt perspektiv helt bakvänt. Sverige har en internationellt sett erkänt frimodig inställning till sex. Kvinnor definieras mindre genom sin klädsel, de tillåts utgå från sina egna intressen och preferenser.
En kvinna som är flörtig, tar initiativ och klär sig för partnerjakt betraktas inte som en ”hora”. Det är vi stolta över – det är ett resultat av en framgångsrik kvinnokamp. Inte är det heller – trots att vi inte är så stolta över det – tabubelagt att bli rejält berusad i vårt land. Men i domstolarna tas ingen av dessa realiteter in. Därav glappet mellan det allmänna rättsmedvetandet och flera våldtäktdomar.

Vi vet alla att det krävs mycket mer – av sexualundervisning, av fortsatt stark feministisk debatt och organisering, av sociala och ekonomiska förändringar – för att våldtäkter skall bli en omöjlighet i vårt land. Men ett rättsväsende som beter sig som om det vet, vilket land det verkar i, är en bra början.