Ibland kallas vänsterpolitik ”plakatpolitik”. Med det menas dåligt specificerade krav som klistras upp på plakat i tid och otid. Detta i motsats till verklighetsnära, konkreta krav som är genomförbara.
”Vänster”-anhängare av anpassning till etablissemangets agenda brukar påstå att det mesta av vänsterns förslag är orealistisk plakatpolitik.
Men ”vänster”-anhängare av EMU – vanligen samma människor – bryr sig föga om verklighetsnära, konkreta invändningar mot EMU och EU. De vill prata om visioner, helst på några tiotal års sikt.
Att stoppa nedskärningar, rädda fabriker och sjukhus eller beskatta de rika är alltså aldrig möjligt ur deras perspektiv. Men att stöpa om hela EU-projektet, skapa en global valuta och bygga en global demokrati, det skall ingen kunna ifrågasätta möjligheten i. När det gäller EMU–debatten är strategin från ”vänster” att öka radikaliteten på plakaten för att skyla över det verkliga och trista EMU-projektet.
Ta den kaxiga portalargumentationen i den senaste artikeln (DN Debatt 24 juni) av Bror Perjus, Anders Ehnmark med flera om det långsiktigt socialistiska EMU-bygget: ”Alla starka skäl talar för att socialdemokrater, vänsterpartister miljöpartister, och den globala rättviserörelsens anhängare bör säga ja till den gemensamma valutan euron.”
Alla starka skäl? Alltså kan inte de konkreta effekterna hittills av EMU – högre arbetslöshet i Tyskland, historiska nedskärningar i Portugal och Italien – i alla fall inte räknas som ”starka skäl” för EMU-anhängarna. I Tyskland är det till exempel uppenbart att de flesta tyskar inte betraktar detta som goda skäl för EMU utan mot EMU.
Det är annars värt att påminna om just Italiens väg till EMU. En regering som på papperet ansågs vara ”center-vänster” tillträdde 1996. Väljarnas förtroende belönades med en av de hårdaste nedskärningsbudgetar som Italien känt. Skälet var att underskott och statsbudget skulle bantas inför eurointrädet.
Euro-anpassningen ledde till att två miljoner människor blev av med sina trygga anställningar och istället fick flexibla jobb. Ytterligare en miljon blev egenföretagare mot sin vilja. Och konstigt nog – det finns ju inga starka skäl att vara emot euron – blev många av dem arga. Om Bror Perjus och Anders Ehmark suttit i den italienska regeringen under protester och strejker mot nedskärningspolitiken skulle de säkerligen kunnat peka med sina mest visionära fingrar och upprepa mantrat att det gäller att bygga en global demokrati.
Tack och lov hade Italiens viktigaste vänsterkraft, Rifondazione Communista, bättre klassinstinkt än Perjus och Ehnmark. De lämnade regeringen och blev det enda vänsterpartiet som inte blev moraliskt bankrutt.
Det är skrattretande att EMU-anhängare försöker slå mynt av den globala rättviserörelsens kamp. I Sydamerika har miljoner människor röstat emot den amerikanska kontinentens motsvarighet till EMU – FTAA eller ALCA som det heter på spanska – eftersom de vet att det betyder USA:s dominans över alla andra amerikanska länder. I Afrika strider facken mot den typen av regler som är EMU-projektets kärna. I resten av världen ses EU:s utveckling och EMU av vänstern som en tydlig försämring av de europeiska ländernas politik gentemot de fattiga länderna.
Faktiskt är mönstret exakt det motsatta. Över hela världen växer den vänster som inte företräds av bleka anpasslingar. Det är en vänster som inte börjar med skrivbordsplaner och utopiska plakat, utan i kampen för drägliga livsvillkor, mot nedskärningar och nedläggningar. En vänster som inte bryr sig om sådana saker är inte värda att kallas vänster.
